Recension: Starka rollprestationer i gripande ”Sista dansen” på Tempelriddaren

”Även för den som upplever det här i sitt eget liv och tycker sig ha fått nog av att dricka kaffe i allrummet är det en sevärd upplevelse”, skriver Ingeborg Paulsrud om ”Sista dansen” med Värmlandsteatern.

Stämningen sitter direkt på Tempelriddaren. Innan skådespelarna ens har intagit scenen hör jag någon i publiken klaga på att personen i raden framför använder mobilen, varpå en röst svarar:

”Jag hinner faktiskt göra en egen vårdbegäran innan det börjar!”

Och därmed är vi igång. Strålkastarna tänds och vi befinner oss i vårdkön till Solas hem för äldre. Carin Mannheimers pjäs introducerar oss för alla som ingår i äldrevården. Utöver de vårdsökande huvudpersonerna träffar vi sönderjäktad vårdpersonal, kommunanställda beslutstagare och vuxna barn med dåligt samvete.

Trots att ämnet stress inom vårdyrkena är ett tämligen uttjatat ämne så är det ändå (tyvärr) lika aktuellt i dag som när pjäsen först sattes upp 2008. Handlingen har över huvud taget inte behövt moderniseras, utan återges som när den först skrevs och är lika träffsäker nu som då.

Styrkan i den här föreställningen ligger i karaktärerna. De är starka och sårbara i sig själva och i sina situationer. De har livliga diskussioner och högljudda åsikter och lever sina liv lika intensivt som förr, om än lite långsammare. En konversation som ger publiken en första insikt till deras personligheter är när de jämför vilka åldrar genom livet de har tyckt bäst om. Varje år har fört något nytt med sig. Ny höft, ny hörapparat och ny fru. Vem vet vad som kommer härnäst?

Det adresseras också problematiska ämnen som dyker upp i de här sammanhangen. Rasism på arbetsplatsen och oönskade sexuella närmanden är de tydligaste. Jag hade önskat att det tagits tag i mer under handlingens gång. Å andra sidan får det, precis som i verkliga livet, vid många tillfällen gå obemärkt förbi.

Otroligt fina rollprestationer ser vi från både Lena Persson Sligman som den bitska Ulla och Lena Wallman Alster som hennes positiva motsats Harriet. Ulla är professor och tänker inte sluta prestera ens när det gäller förmiddagens korsord, och Harriet ser positivt på livet och tänker lösa korsordet i lugn och ro. De två kvinnorna tvingas umgås i det sävliga allrummet där de långsamt hittar fram till varandra. Persson Sligman presterar dessutom en otrolig monolog. Det är svårt att avgöra vad som är mest gripande, Ulla som gråter efter sin mamma i det kala enkelrummet eller den knäpptysta publiken som sitter och håller andan under tiden.