Sorgen efter den som tagit sitt liv är ofta annorlunda och mer komplicerad än efter den som gått bort av naturliga orsaker. På Västerstandskyrkan träffas med jämna mellanrum en samtalsgrupp för anhöriga som förlorat någon i suicid.
– Det viktigaste är att kunna få stöd av andra som gått igenom samma sak, säger My Andrén, diakon vid Västerstrandskyrkan.
Larmen om värmlänningarnas ohälsa
Var åttonde timme tar någon svensk sitt eget liv. Suicid är den vanligaste dödsorsaken bland män mellan 15-44 år och näst vanligast bland kvinnor i samma åldersgrupp. Polisen ser frustrerat hur upp till varannan utryckning handlar om psykisk ohälsa i någon form och efter flera år av larm från olika håll anses fortfarande problem kopplade till psykisk ohälsa vara vår tids folksjukdomar.
VF vill med en rad artiklar belysa problematiken ur olika perspektiv och med olika ingångsvinklar.
Att förlora en anhörig är alltid svårt, men om det är suicid som är orsaken kan sorgearbetet bli trassligare. Utöver själva sorgen finns många andra känslor att tackla – skuldkänslor, skam eller ilska, till exempel.
På Västerstrandskyrkan träffas sedan några år en samtalsgrupp för vuxna som förlorat någon nära i suicid under ledning av My Andrén, och Maria Schnelzer, anhörigkonsulent på socialpsykiatrin i Karlstad. Där kan drabbade dela med sig av sina personliga berättelser och finna stöd i varandra.
– Om man går runt själv med sig sorg så blir det samma tankar om och om igen, och man får också samma svar om och om igen. Det blir som att lägga ett pussel i efterhand när man försöker förstå det som har hänt. Det är viktigt att prata med andra för att kunna bearbeta känslorna, säger My Andrén.
Och känslorna, de är många. Inte minst är det många som skuldbelägger sig själva för att de inte lyckades förhindra det inträffade.
– Men det går inte att förutse att någon ska begå suicid, säger My Andrén.
En annan vanlig känsla är ilska, och den måste man tillåta sig själv att känna, menar Maria Schnelzer.
– Det är vanligt att man är arg, och det leder till att man känner skuld och skam över att känna så. Vi är uppfostrade över att inte vara arga i Sverige, men det är viktigt att låta sig själv känna ilska – man kan hitta bearbetning i den. Men man behöver kanalisera den på något sätt.
I samtalsgruppen träffas man regelbundet under två terminer och nyckelordet för My Andrén och Maria Schnelzer är att lyssna.
– I våra professionella roller gäller det att lyssna och validera – med mycket utrymme för allas ord. En viktig del i det här är att man får hjälp av varandra. Man hör att andra kämpar med samma saker, säger My Andrén.
Att öppna sig är inte enkelt för alla, särskilt när samtalen rör så känsliga ämnen. Men det kan underlättas av att man är omgiven med människor som har liknande erfarenheter, som därmed också har en större förståelse.
– Det var en person som inte sa ett ord under de första två gångerna. Den tredje gången sa hen ”nu har jag sett att ni klarar av att ta emot det svåra jag har att berätta”, säger Maria Schnelzer.
Det är också värt att poängtera att trots att mötena äger rum i kyrkan så är det inga religiösa inslag i samtalsgrupperna.
–Vi har haft deltagare som har gått hit väldigt skeptiska för att de trott att det ska bli Gud och Jesus, men så är det absolut inte, säger My Andrén.
Idén till att starta samtalsgruppen kom till Maria Schnelzer i sin roll på socialförvaltningen på Karlstads kommun 2014.
– Det var en kvinna som kom och ville prata när hon förlorat sin son till suicid. Och när det kom ytterligare några som varit med om samma sak inom ganska kort tid så kände jag att vi måste kunna starta en grupp för dem. Jag letade efter om det fanns någon, men det gjorde det inte. Jag pratade med diakonen på sjukhuskyrkan på CSK som gått i samma tankar, så vi startade upp en.
My Andrén kom in för några år sedan, och är nu på sitt tredje ”läsår”. Till hösten startas en ny grupp, med deltagare främst från Karlstad men inga helstängda dörrar för den från övriga länet som skulle vilja vara med. Det behöver ha gått i alla fall sex månader sedan man drabbats innan man ses som redo för samtalsgruppen.
– Den första tiden är man i sin bubbla, och man måste klara av att ta in även andras sorg, säger Maria Schnelzer.
Både My och Maria tycker att samhället borde bli bättre på att fånga upp dem som drabbats av att en närstående tagit sitt liv.
– Ganska många som har varit med om närståendes suicid upplever att de får höra från vården eller polisen att de kommer att höra av sig, men sedan händer inte det. Stödet och kontakten efter beskedet att någon nära tagit livet av sig är väldigt ojämnt. För det är ingen instans som har på sitt bord att man ska söka upp de som drabbats, och det tycker jag att någon borde ha, säger My Andrén.
Samhället har en förmåga att se sorg lite som ett sjukdomstillstånd, menar de båda.
– Sorg kan bearbetas, men den kan inte behandlas. Får man till exempel antidepressiva läkemedel utskrivna för att man sörjer så hjälper det inte. Sorgen får inte riktigt plats i samhället. Det borde finnas ett kriscentra som sattes in när något sånt här inträffar, säger Maria Schnelzer.
Och för den som hamnar själv med sina tankar och inte får stöd och bearbetning blir risken att själv drabbas av psykisk ohälsa större. Därför är det viktigt att hitta forum där man kan få utlopp för sina funderingar och känslor.
– Bär inte sorgen ensam, uppmanar My Andrén, som också skickar med en påminnelse som trots allt är viktig att bära med sig:
– Det blir bättre. Det är så generellt att det nästan känns töntigt, men det blir faktiskt bättre.