Emma, 25, om sorgen efter Simon: ”Kommer aldrig finnas någon tröst i det”

Det har gått 2,5 år sedan Emma Engströms sambo tog sitt liv, bara en månad efter att de hade gjort slut.

Kvar lämnades hon med känslor av skuld och skam över att ha avslutat relationen.

– Jag ville vara ensam, jag ville prova att vara själv. Och det blev jag ju. Jävligt själv.

Emma och Simon blev ett par i maj 2018, när hon var 20 och han 22. Emma beskriver att det gick snabbt från att de träffades tills de bestämde sig för att bli ihop. De flyttade ihop samma år, i en lägenhet på Kvarnberget i Karlstad.

– Vi visste att det var rätt. Vi var ”det där” paret. Det töntiga som var goa med varandra, säger hon.

– Vi hade väldigt roligt. Vi var ett bra par.

Exakt varför de gjorde slut har hon svårt att sätta ord på såhär i efterhand. Hon landar i att det för henne handlade om en känsla över att vilja vara själv ett tag.

– Det var ju ändå vi, liksom. Och det var nog förvirrande för honom den sista månaden han levde. Vi pratade fortfarande och var nära, för vi älskade varandra.

Sista gången de pratade i telefon varade samtalet 9 minuter och 21 sekunder.

– Jag ville säga "jag älskar dig, Simon, det får du inte glömma". Men jag tänkte att jag gör inte det för det blir taskigt. Han måste få gå vidare.

– Det ångrar jag mycket. Att jag inte sa det.

Dagen efter dog Simon. Han blev 25 år.

Emma och Simon var ungefär som vilket ungt och nyförälskat par som helst. Under de två år som relationen varade reste de en del. Åkte bil, bodde i stugor, semestrade vid kusten. Planerade för framtiden.

– Vi var unga och gjorde saker som unga gör, säger Emma.

Visst märkte hon att Simon hade sina upp- och nerperioder. Han pendlade mellan att vilja göra saker för att i nästa stund släppa det helt. Emma har insett i efterhand att hon nog inte riktigt förstod hur dåligt Simon mådde i nerperioderna.

– Han hade nära till sina känslor och kunde prata om de här sakerna. Men i efterhand förstår jag att jag inte riktigt hade förstått ändå.

Simon sökte sig till vården, sattes in på medicin och fick prata med en kurator som kunde ge honom vissa konkreta tips för ångest som att ”andas i en fyrkant” och ”klämma på tummarna”. Men hjälpen från vården rann med tiden ut i sanden.

– Jag kommer ihåg sommaren 2020 för då sa han till mig: ”Emma, jag mår inte bra.” Men jag visste inte vad jag skulle göra. Han hade ändå varit ganska klar med att han inte mår bra – alla visste det. Men jag hade ingen aning om att det skulle bli som det blev.

Två år in i relationen kände Emma att hon behövde en paus. Hon valde att göra slut, trots att hon fortfarande hade känslor kvar för Simon.

– Det är det här som är så jobbigt. Eftersom jag ångrar mig så mycket nu har jag svårt att se att jag faktiskt ville göra slut. Vi gick inte direkt igenom något. Jag tror att han var väldigt deprimerad då och att jag inte märkte det. Och att det var väldigt dålig tajming att göra slut.

– Den skulden och den ångesten kommer att ligga kvar i resten av mitt liv.

Det var i oktober 2020, Emma satt på en buss på väg till Stockholm när Simons mamma ringde för att ge dödsbeskedet.

– Hon sa direkt: "Jag har tragiska nyheter. Han är död." Hon bara sa det. Man kan inte säga det på något annat sätt. Det går inte att linda in det.

Simon hade åkt från hemmet dagen innan, och aldrig kommit tillbaka. Familjen fick dödsbeskedet från en polispatrull. Emma minns hur hon tänkte ”nu börjar ett nytt liv, inget kommer vara likadant som innan.”

– Och jag hade rätt. Allt blev väldigt annorlunda. Mycket svårare.

Tiden efter Simons död blev kaotisk för Emma. Skulden och skammen hon kände tog sig uttryck i ett starkt självhat som hon kanaliserade på olika sätt.

– Jag gjorde alla möjliga konstiga saker. Jag körde hårt, sket i allt, brände alla pengar. Tänkte att jag också kommer dö snart, ändå. Jag kände mig så fast! Jag var sur på min familj för att de förväntade sig att jag skulle finnas. Det var panik.

När det var som värst tog hon sig inte ens upp ur sängen.

– En period låg jag i sängen i åtta dagar. Jag fick så ont i magen för jag orkade inte ens gå upp och kissa. Jag bara låg. Det var så mycket panik, varje dag. Jag ville bara ruttna bort. Samtidigt fortsatte allt annat bara som vanligt? Det var så konstigt, när jag bara ville trycka på paus.

Sju månader efter dödsfallet fick hon ett slags uppvaknande i samband med att hon drömde om Simon.

– I drömmen sa han till mig att jag behövde skärpa mig. Typ ”antingen tar du också livet av dig, eller tar du tag i det här”.

Hon började försöka, men det har tagit tid.

Först i augusti i fjol kunde hon på riktigt börja komma tillbaka till en mer normal vardag. Just nu, säger Emma, är hon inne i en bra period. Hon är tillbaka på jobbet på Pekås i Viken i Karlstad och det fungerar bra.

Samtidigt går hon alltid runt med en inre rädsla för hur hon kan må. Depressionen ligger latent.

För Emma Engström har stödet efter Simons död haltat. Hon efterlyser en bättre uppbyggd psykiatri som bättre kan hantera efterlevandes behov. Hon vet inte exakt hur det skulle behöva se ut, bara att stödet hon fått inte direkt har fungerat för henne.

– Grejen med psykiatrin är väl att det inte finns resurser för att det någonsin skulle kunna bli bra. Det som skulle behövas är att alla har en egen person som har koll på en. Men så funkar det ju inte riktigt.

Vissa saker har varit bra, som samtalen i grupp tillsammans med andra drabbade.

– Vi kunde relatera till varandra. Man fick respons. Och jag tror det är viktigt när det kommer till psykisk ohälsa, att man får träffa de som tänker som en själv.

Hon tänker på Simon hela tiden, säger hon. Kan inte sluta fundera på hur hans liv kunde ha blivit.

– Han fattas världen, tycker jag. Han var speciell på riktigt. Och jag kan känna: Fan att han missar allt!

Ibland är hon arg på honom.

– Den personen jag tyckte mest om på hela jorden har också tagit livet av den personen. Det är en konstig känsla.

Emma mår bättre i dag än för ett år sedan och mycket bättre än för två år sedan. Men Simons död är fortfarande centrerad i hennes liv. Hon är tveksam till att hon någonsin kommer kunna släppa sorgen helt.

– Det kommer ju alltid att vara tragiskt. Det kommer ju aldrig bli sådär "han levde i alla fall ett bra liv." Han blev 25, liksom. Jag är äldre än honom nu. Det känns konstigt.

– 25. Det är lite väl ungt. Det kommer aldrig finnas någon tröst i det.

LÄS OCKSÅ: