Det kom en puff. ”DN/Ipsos: Väljarna tvivlar på regeringens krispolitik”. Och nu hittar jag inte på för att göra en spydig politisk poäng; men jag fattade faktiskt inte vad det var för ”krispolitik” som avsågs.
Vilken politik har regeringen presenterat för att lindra det rent ut överjävliga läget för många svenska hushåll?
De svenska matpriserna ökar snabbast i Norden, mer än 20 procent på ett år. De svenska hushållens ekonomi är mer ansträngd än på 20 år. I det läget uppmanar Riksbankenschefen Erik Thedéen oss att inte acceptera ”de högsta priserna utan gå till dem som erbjuder lägre priser”. Statsministern ber oss att ”bita ihop”.
Finansminister Elisabeth Svantesson (M) håller med, ut och använd konsumentkraften för att pressa priserna, och förklarar att ”staten inte kan kompensera för allt”.
För allt? För nåt! Var är regeringens krispolitik? Vad är regeringens krispolitik?
Elstödet? Är det elstödet, en kompensation för de av flaskhalsar i elsystemet uppdrivna elpriserna i landets södra halva, man tänker på? Pengar som förvisso nu betalats ut till en majoritet av de svenska hushållen, men som många rimligen redan använt för att betala för denna vinters höga elpriser. Som de med hög elförbrukning och med det höga elräkningar tidigare i vintras uppmanades göra, att komma överens med sitt elbolag att få lite extra tid på sig att betala. Kanske till och med få vänta på elstödsutbetalningen.
Nåväl, de pengarna är redan slut och för alla som inte ens fått något, alla i det nordligaste elområdet och många i hyresrätt, har det inte trillat in några pengar som kan användas för att köpa den allt dyrare maten i affärerna.
Hushållen har därtill fått sänkt bensin- och dieselskatt (med en bråkdel av vad regeringsunderlaget lovade i valrörelsen). Så nu får det vara slut, meddelar finansministern samtidigt som det flaggas för att bolåneräntorna snart kan vara på väg upp över fem procent.
Men ingenting, ingenting alls har kommit till hushållen som har det tuffast att sätta mat på bordet. Den oberoende sajten Matpriskollen, som jämför matpriser, berättade i dagarna att man aldrig sett så här höga tal förut – och att inflationen bara för årets två första månader är högre än för hela 2021.
Värst i år, berättade de samtidigt, är prishöjningarna på välling och barnmatsburkar.
Miljöpartiets förslag i februari om att slopa momsen på basvaror viftades bort som en irriterande liten mygga. När Vänsterpartiet nu lyfter förslag om ett pristak på matvaror, som flera andra europeiska länder redan gjort, kommer hånfulla högermänniskor i sociala medier och på ledarsidor och skriker om ”kommunism” och frågar om vi vill ha det som i Sovjet.
Det är vid hjälp till mat som regeringen drar gränsen? Tiotals miljarder utbetalade i elstöd, knappa sju miljarder till en marginell sänkning av bensin- och dieselskatt och NOLL kronor och NOLL politiska insatser för att hjälpa hushållen med rusande matpriser. Inflationsbekämpningen är, meddelar finansministern, regeringens högsta prioritet. Tack, då vet vi det.
Vi får väl se hur regeringen väljer att såga Magdalena Andersson (S) utspel på torsdagen med kravet att regeringen ska ”ha tuffa diskussioner både med banker och livsmedelsföretag, så att de inte skär emellan nu”.
– Man ska inte underskatta den "soft power" som en regering har, menade Andersson.
Regeringens passivitet är förödande. Hushållen med goda marginaler fortsätter konsumera och efterfråga som inget hänt medan ett av fem hushåll nu använder sparpengar för att få ihop vardagsekonomin.
Fler än så har förstås inga sparpengar att använda. Det blir till att rätta mun efter matsäck, uppmana ungarna att äta extra mycket på fredagslunchen i skolan – och kanske smyga ner några brödskivor i fickan. Ja, så länge kommunerna, vars statsbidrag regeringen sänkt – SÄNKT?! – inte hårdransonerar skolmaten förstås
Och i det läget uppmanas vi att med konsumentmakt pressa matbutikernas priser? Jag har inte köpt en paprika eller ett äpple på ett halvår. Det har inte funkat.
En nationalekonom formulerade det i dagarna som att ”den allmänna köpviljan hos hushållen måste sjunka”. Så länge överklassen inte påverkas och medelklassen har sparpengar kvar att betala veckohandlingen med, offras alla utan ekonomiska marginaler för inflationsbekämpningen.
Hungriga barn och en regering som slår ut med armarna. Det var kanske inte där jag i alla fall trodde vi skulle vara efter bara fem månader med en ny högerregering.