Så går det till på psykakuten: ”Av 5 000 sökande lades 1 700 in”

Psykiatriska akutmottagningen på Centralsjukhuset i Karlstad tar emot de allra svåraste fallen av psykisk sjukdom i länet. Patienter kommer dit endera för att de själva söker hjälp, eller för att tvångsvård är det enda alternativet. Ibland uppstår turbulenta situationer.

– Förra året hade vi omkring 5 000 sökande, och av dem lades ungefär 1 700 in, säger Josefin Björck, avdelningschef för den psykiatriska akutmottagningen, i samband med att VF får en rundtur.

De flesta patienter som kommer till psykiatriska akutmottagningen gör det för att de frivilligt söker hjälp. Det första man som patient får göra är att prata med personalen genom en högtalare vid entrédörren.

– Då får vi en bild av hur patienten mår och hur läget är. Det är också en säkerhetsfråga, säger Josefin Björck.

Väl inne tas patienten emot i ett så kallat triagerum, där en sköterska gör en bedömning om hur akut läget är, och även gör en första bedömning av suicidrisk – något man sedan återkommer till med regelbundna mellanrum under hela vårdförloppet.

– Vi har strukturerade bedömningsinstrument för suicidrisk som vi använder. Man ställer frågor till patienten, men väger också in riskfaktorer som kan finnas, som missbruk, och även skyddsfaktorer, som socialt skyddsnät. Sådana bedömningar görs upprepade gånger, säger Josefin Björck.

En färgskala mellan grön och röd avgör hur bråttom det är med läkarsamtal, där röd betyder att läkare måste kopplas in omedelbart och grön att situationen inte är fullt så brådskande. Patienten får sedan vänta endera i triagerummet eller i väntrummet, som utöver att det är något kalare än man är van vid inte skiljer sig nämnvärt från andra väntrum inom vården.

Förutom att patienten behöver låsa in sina föremål i ett skåp innan man kommer in på avdelningen, av säkerhetsskäl, påminner det hela om vårdgången på vanliga akutmottagningen. En majoritet av patienterna behöver inte heller läggas in i slutenvården.

– Förra året hade vi omkring 5 000 sökande, och av dem lades ungefär 1 700 in, säger Josefin Björck.

Minst en läkare finns alltid på plats för att kunna bedöma om inläggning är aktuellt eller inte, och verksamheten jobbar hela tiden mot bakjour.

– Det som kanske kan vara svårt att förstå ibland som sökande är att vi vårdar de absolut sjukaste. Även om man själv tycker att man mår väldigt dåligt så kanske inte slutenvården är rätt plats, det kan finnas hjälp inom öppenvården eller vårdcentralen med stödsamtal eller liknande, säger Josefin Björck.

Den patientgrupp som inte sökt sig till psykakuten av egen fri vilja kommer till en annan del av byggnaden – blåljusavdelningen. Här möts patienten, som färdats med polis eller ambulans, upp redan i garaget för att sedan komma in i rymliga och avskalade lokaler, byggda för att man ska kunna röra sig och promenera omkring om man känner sig orolig.

Här finns också något numera så sällsynt som ett rökrum – det enda på Centralsjukhuset i Karlstad.

– Det kan vara väldigt avdramatiserande att kunna sätta sig och ta en cigarett, och kanske en kopp kaffe. Och det är inte alltid lämpligt att patienten går ut och röker, säger Josefin Björck.

Ett annat rum på blåljusavdelningen används bara när det är absolut nödvändigt – bältesrummet. Här kan utåtagerande och våldsamma patienter bältas, och även få medicininjektioner om det är nödvändigt.

Det är en ovanlig åtgärd som ses som det absolut sista alternativet.

– Som exempel kan jag nämna att i januari använde vi bältning en gång. Så det är inte någonting som förekommer ofta, max någon gång varje månad och ibland inte ens det, säger Josefin Björck.

Hon berättar att den som utsätts för en tvångsåtgärd kontaktas efteråt för att få chansen att samtala kring det som hänt. Det är då inte ovanligt att patienten, som kanske befunnit sig i psykos, uttrycker förståelse och till och med tacksamhet för åtgärden.

Icke desto mindre är det som sagt inte förrän alla andra alternativ är uttömda som bältning kan komma på fråga.

– Vi inom region Värmland är en av de regioner där vi använder minst tvång. Det är någonting vi är stolta över, säger Josefin Björck.

På blåljusavdelningen kan det ibland bli våldsamt, med utåtagerande och icke samarbetsvilliga patienter. Personalen har möjligheten att tillkalla ordningsvakter om situationen är på väg att bli turbulent – eller att man misstänker att den kan bli det.

– Det behöver man i regel göra mindre än 20 gånger i månaden, och ofta behöver vakterna inte ens ingripa utan kan sitta i ett angränsande rum och finnas tillgängliga om de behövs.

Det kan också behövas hjälp från polisen, till exempel om en utåtagerande patient behöver direkt in till bältning.

– Vi har haft en allt för hög tolerans för hot och våld, men nu har vi börjat samverka mer med polisen. Man har väl haft attityden att det är vårat jobb och vi ska klara av det, men ibland behövs faktiskt polisens hjälp.

Arbetsmiljöverket fattade i januari beslutet att psykiatriska kliniken på CSK inte får vårda särskilt våldsamma och utåtagerande patienter innan en rad åtgärder vidtagits. Det innebär att rättspsyk i Kristinehamn numera tar emot den patientkategorin – men det handlar om ytterst få.

– Det handlar om patienter som är i förhand identifierade. Max en handfull i länet, skulle jag säga. Det gör egentligen ingen skillnad för oss, säger Josefin Björck.

Åtgärder genomförs nu under året som ska säkra lokalerna ytterligare. Byggplaner finns redo, och arbetet beräknas vara klart till årsskiftet.

– Det kommer bli en klar förbättring, och när vi sneglar på andra regioner så ser det ut som vi är på rätt väg.

Från polishåll har det på senare tid vid flera tillfällen uttryckts att man upplever att man kör samma patienter till psykakuten om och om igen utan att något tycks hända. Josefin Björck har förståelse för polisens frustration, men menar att de inte har hela bilden.

– Det handlar om en komplex patientgrupp som tar mycket resurser i samhället, men forskningen visar att de inte blir bättre av att läggas in. Ibland har de behov av inläggning, ibland inte. Inläggning kan i vissa fall förvärra läget.

Att tvångsinlägga någon för vård är heller ingenting som görs lättvindigt.

– Det är en strikt lagstiftning kring det här. Det måste vara rättssäkert och det görs alltid en tvåläkarbedömning.

Josefin Björck upplever att samverkan med polisen har blivit bättre de senaste åren.

– Vi ska faktiskt ha ett möte med polisen nu i veckan där vi sa berätta lite om hur vi jobbar och hur vi gör bedömningar.

Vad händer då med de patienter som blir inlagda för slutenvård? De hamnar i regel på någon av fyra avdelningar i den psykiatriska slutenvårdens regi.

Det finns två psykosavdelningar och två förstämningsavdelningar – där de senare tar hand om patienter med svår depression och där suicidrisk kan föreligga. Den ena av de två förstämningsavdelningarna är specialiserad på ätstörningar, medan den andra är specialiserad på med ECT-behandlingar, det vill säga elektrokonvulsiv behandling.

– Det är en jättebra behandling för vissa patienter. Det handlar oftast av om de som inte är hjälpta av läkemedel, de som är svårast sjuka.

Till detta kan avdelning 45 läggas, en subakut avdelning där patienter som varit inlagda men är på väg tillbaka vårdas. Där har man nyligen inlett ett tremånadersförsök med dagvård.

– Man kan få komma dit dagen efter man skrivits ut, i stället för att sitta hemma och vänta på öppenvårdsbesök. Vi har haft tio patienter där hittills. Förhoppningen är att det ska kunna minska återinläggningarna. Hittills ser det väldigt positivt ut, säger Josefin Björck.

Vårdplanen för de som blir inlagda är förstås väldigt individuell – liksom tiden man vårdas inom slutenvården. Snittet ligger på sex till åtta dygn, men vissa behöver ligga inne i flera månader – medan andra kan skrivas ut efter någon dag.

– Ibland tror man att vi bedriver någon slags förvaring av patienterna, och så är det absolut inte. Vi jobbar jättemycket med trygg och meningsfull psykiatrisk heldygnsvård, där man hjälper patienterna med aktiviteter och att det ska kännas meningsfullt under tiden du är inlagd. Vi gör omvårdnadsplanering utifrån behov och social situation och jobbar mycket med verktyg för att till exempel kunna hantera ångest när man kommit hem igen, säger Josefin Björck.

Sammanlagt finns 45 platser inom den psykiatriska slutenvården i nuläget.

– Men man nekas aldrig inläggning för att det är fullt, utan då öppnar vi platser och bemannar upp.

Överbeläggningar förekommer alltså, men det är inte alltid som alla platser är fulla.

– Just nu har vi platser på alla avdelningar. Så vi har inte ständigt en hundraprocentig beläggning, men ibland så drar vi över.

Flödet på patienter till psykakuten är ojämnt, med ett snitt på 14 patienter varje dag. Störst är inflödet i början av veckan, från lunchtid fram emot sen kväll, för att sedan lugna sig över natten. Men variationen är stor och givetvis omöjlig att förutsäga.

Från polishåll har det uttryckts att man tyckt sig se en rejäl ökning av antalet patienter som behöver köras till akutpsyk. Josefin Björck känner inte igen sig i det.

– Det gick ner lite under pandemin, precis som för vanliga akutsjukvården. Sedan var det lite fler 2022, och kanske har det varit ytterligare några fler i år. Men någon stor ökning av trycket på våra vårdplatser har jag inte sett.

Att de omkring 200 anställda inom psykiatriska slutenvården i länet hat ett arbete fullt av utmaningar står klart, med en patientgrupp som ofta är återkommande. Men det det är ingen tröstlös kamp där man aldrig får se framsteg för sina patienter.

– Det finns de som får behandling och blir bättre och kanske klarar sig med öppenvården sedan. Och många ser vi bara en gång, eller med många års mellanrum, säger Josefin Björck.

LÄS OCKSÅ: