Jakt är fortfarande ett företrädelsevis manligt intresse, men fler och fler kvinnor testar – och fastnar. Anna Artursson, 36, ser det som ett naturligt steg i sin egen livsfilosofi.
– Jag gillar det naturliga kretsloppstänket. Folk frågar mig hur jag som är extrem djurvän kan vara jägare. Svaret är: ”Just därför”.
Av Sveriges runt 200 000 jägare är i dag omkring en tiondel kvinnor, men antalet växer stadigt. I Karlstad har de båda jägarförbunden i samverkan med Karlstads kommun etablerat ett vilt- och jaktövningsområde i I2-skogen, delvis för att främja den utvecklingen. Män kan vara med tre år, medan det inte finns någon bortre tidsgräns för kvinnor.
Under lördagen var det dags för sista jakttillfället för säsongen: klappjakt på räv. Anna Artursson var en av runt ett 50-tal som deltog. Resultatet? En skjuten räv.
– Jag såg inte vem som sköt, men det var tydligen en hona som hade skabb. Eller möjligen var hon halt. En stor del av idén är ju att ta hand om djur som är skadade eller sjuka. I fallet med räv handlar det också om att begränsa stammen. Ungefär 50 procent av rådjurskiden tas av rävar, så om det blir för många blir det obalans, förklarar Anna.
Hon började själv jaga för bara två år sedan, men har gått och funderat på det länge då det överensstämmer väl med hennes livsfilosofi.
– Jag är mer och mer inne på det här med ett naturligt kretslopp, att vi behöver vara mer i samklang med naturen. Köttindustrin är problematisk på så många sätt, om det inte vore för vilt som jag själv varit med och jagat skulle jag troligen vara vegetarian.
Hon fortsätter:
– För mig handlar jakt om så mycket mer än att skjuta, gillar man det är det bättre att börja med skytte. Under mina två år har jag varit ute med gevär massor av gånger, och totalt skjutit två råbockar och en räv. Men jag har aldrig varit besviken – annat än över att ha varit ute för kort tid...
Till vardags jobbar Anna Artursson som projektledare inom vården och omsorgen i Sunne kommun, men i skogen spelar det noll roll. Det är något hon uppskattar. Bankdirektörer och undersköterskor och elektriker och revisorer, sida vid sida som jämlikar.
– Det är nåt befriande med det; alla måste bidra på samma sätt, oavsett vem man är, vad man tjänar eller vilket kön man har. Det går inte att vara rädd att ta i och bli skitig under naglarna.
För sin egen del ser Anna Artursson en ytterligare breddning av livsfilosofin inom kort: hon är på jakt efter en gård med tillhörande skog och egna odlingar. Tanken är att till stor del kunna bli självförsörjande.
Dessutom har hennes kärlek till djur fått ett nytt uttryckssätt:
– Ja, jag ska gå en utbildning inom viltrehabilitering, för det finns ingen i Värmland som tar hand om harungar om harhonan dött. Det hände bara häromveckan vid Hultsbergsskolan och jag blev inblandad i det. Två små dygnsgamla harar, bara drygt 100 gram styck, och ingen mamma. Jag ringde 44 samtal den dagen, och lyckades till slut få iväg dem till en viltrehabilitering i Rättvik.
Och de överlevde?
– Jajamensan, bägge två! Men det var lite väl mycket jobb, så jag får väl ta hand om det själv i framtiden, haha...