Nästa person som, med ett peppigt leende, säger till mig att man ”bara måste komma över den där tröskeln – sen är träning roligt” kommer få en kettlebell uppkörd i trynet.
Jag trodde aldrig att jag skulle ge vika för gymhetsen igen, men så en dag i november lät jag mörkrets krafter ta mig – jag skrev upp mig på ett års gymkort. Diverse bollsporter som spelades frekvent förr började bokas in alldeles för oregelbundet och till och med jag kände då till slut att jag behövde hitta andra, tråkigare, lösningar.
Till skillnad från tidigare tappra försök har jag den här gången ändå tagit mitt pick och pack och pallrat mig iväg två-tre gånger per vecka sedan det här stora beslutet togs – men den där tröskeln alla smoothiedrickande (innerst inne döda) själar har pratat om har jag då inte sett skymten av.
Jag hatar fortfarande mig själv, mitt liv, mina val och alla runt omkring mig när jag lyfter, drar, springer och allt annat märkligt man håller på med på ett gym. Inte tänker jag för en sekund på hur skönt det är eller vad pigg och nyttig jag känner mig. Jag funderar snarare på om jag helst skulle vilja svälja en hagelbössa eller skalla min löpbandsgranne.
Med det sagt: jag unnar verkligen er alla att uppleva det där ni kallar för ”träningsglädje”, men låt bli att trycka upp den i mitt ansikte, tack.