Hoppa till huvudinnehållet

Efter cancerbeskedet – Karin, 69, gör debut som skådespelare: ”Det var dags”

Publicerad:
Charlotte Lander och Karin Forsling spelar dotter och mamma när Värmlandsteatern sätter upp Carin Mannheimers pjäs ”Sista dansen”. ”Nu har jag överlevt i ett och ett halvt år och det finns dem som har levt fyra år utan att det kommit tillbaka”, säger Forsling, som diagnostiserades med cancer 2021.
Charlotte Lander och Karin Forsling spelar dotter och mamma när Värmlandsteatern sätter upp Carin Mannheimers pjäs ”Sista dansen”. ”Nu har jag överlevt i ett och ett halvt år och det finns dem som har levt fyra år utan att det kommit tillbaka”, säger Forsling, som diagnostiserades med cancer 2021. Foto: Peter Bäcker

2021 fick Folk & Rock-profilen Karin Forsling beskedet att hon drabbats av obotlig cancer. Efter ytterligare en tragedi i fjol började hon och livskamraten Lasse Högberg gå seniorkurser i skådespeleri för att skingra tankarna, och i Värmlandsteaterns nya uppsättning är Forsling nu "rookien i ensemblen".

– Vid snart 70 tänkte jag att det var dags, säger hon.

Regissören Carina Ekman, som med "Sista dansen" gör sin andra Carin Mannheimer-pjäs, föll direkt när hon såg Karin Forsling agera ut dialogen i ett heminspelat klipp. Det behövdes inte ens någon riktig audition.

– Sedan fick jag övertala henne. Karin har en sådan sanslös närvaro på scenen, så det spelar ingen roll att hon aldrig har skådespelat förut.

Arrangörslust, ideella krafter och fingertoppskänsla låg bakom festivalsuccén Folk & Rock, som Karin Forsling och Lasse Högberg under flera år arrangerade i Segmons Folkets park. Här syns de jamma inför festivalen 2009.
Arrangörslust, ideella krafter och fingertoppskänsla låg bakom festivalsuccén Folk & Rock, som Karin Forsling och Lasse Högberg under flera år arrangerade i Segmons Folkets park. Här syns de jamma inför festivalen 2009. Foto: Erik Segerpalm

Sorg och komik

Delar av ensemblen har just gjort ett par scener ur uppsättningen av "Sista dansen", som utspelar sig på ett äldreboende. Karin Forsling spelar Ingrid, en kvinna med tilltagande demens. Hennes vardagsjäktade dotter Kristina (Charlotte Lander) gör så gott hon kan för att övertyga sin mamma om att hon nu är i goda händer ("jag tror till och med de har sherry"), men Ingrid spjärnar emot.

– Hon förstår verkligen inte varför hon är där, säger Karin Forsling, som är övertygad om att alla i publiken på något plan kommer känna igen sig i den bitvis sorgliga, men också väldigt humoristiskt präglade intrigen.

– Karaktärerna är så härliga allihop. Ingrid kan bli väldigt aggressiv, och ledsen naturligtvis. Emellanåt är hon i stället mycket glad och i andra akten blir hon dessutom betuttad. Hon tror att Axel, som också bor på hemmet, är hennes före detta man Gösta. Det är på gott och ont, för han var ju en riktig skitstövel den där Gösta, och Axel är inte mycket bättre han. Så vi har några härliga scener där vi drabbar samman.

”Det är ingen jättetung historia. Publiken kommer, hoppas jag, skratta med karaktärerna snarare än åt dem”, säger regissören Carina Ekman.
”Det är ingen jättetung historia. Publiken kommer, hoppas jag, skratta med karaktärerna snarare än åt dem”, säger regissören Carina Ekman. Foto: Peter Bäcker

Riskgruppstjat

Carina Ekman berättar hur pandemitillvaron och den täta nyhetsrapporteringen om landets hårt drabbade äldreboenden högaktualiserade "Sista dansen". Hon kunde störa sig på sättet "sköra äldre" kom att buntas ihop.

– Det den här pjäsen handlar om egentligen är att vi alla är individer, och att vi har rätt att få vara det. Vi är väldigt olika vi människor, men också väldigt lika. I pjäsen möts en grupp människor som skulle kunna tillhöra den här kategorin och vi får lära känna dem, veta mer om deras liv och se hur de har det på det här boendet. Det är inte alltid enkelt, men det är samtidigt ingen jättetung historia. Publiken kommer, hoppas jag, skratta med karaktärerna snarare än åt dem.

Det är framförallt det sätt Carin Mannheimer (1934-2014) skrev fram dialoger Carina Ekman tycker särställer henne.

– Orden ligger rätt i mun på alla från början och väldigt ofta finns det humor i det stora allvaret. Framförallt finns där alltid en värme, ett varmt hjärta, om jag får vara så poetisk.

"Livet slutade liksom"

Regissören får torka en tår bakom glasögonen när Lena Persson Sligman och Lena Wallman Alster gör en scen som just pendlar mellan tröstlöshet och den starka gemenskap som kan uppstå mellan människor.

Lena Persson Sligman och Lena Wallman Alster som Ulla och Harriet.
Lena Persson Sligman och Lena Wallman Alster som Ulla och Harriet. Foto: Peter Bäcker

– Min egen mamma bodde under åtta år på ett äldreboende i Munkfors och jag var där någon gång i veckan och hälsade på. Men sen kom ju pandemin och jag kunde inte besöka henne. Och då dog hon, inte av covid utan förmodligen för att jag inte kom dit. Livet slutade liksom. Flera som medverkar i pjäsen har erfarenhet av att jobba inom vården och andra bär på liknande historier. Det här är något som rör oss alla, säger Carina Ekman.

"Karin 2.0"

Efter en stamcellstransplantation har Karin Forslings tillstånd stabiliserats. Den kroniska cancersjukdomen befinner sig i så kallad remission, vilket betyder att symtomen tillfälligtvis avtagit.

– Nu har jag överlevt i ett och ett halvt år och det finns dem som har levt fyra år utan att det kommit tillbaka. Jag lever gott och starkt, är piggare och friskare. Det är Karin 2.0 säger de som känner mig.

"Sista dansen" har premiär på Tempelriddaren i Karlstad den 11 mars och spelas till och med den 28 april.

"Det måste finnas plats för alla sorters ’ylvor’ i samhället”

”Sista dansen” med Värmlandsteatern

Manus: Carin Mannheimer

Regi: Carina Ekman

Scenografi: Pär Wittsäter

Kostymdesign: Alice Ringholm Heder

Producent: Eric Ragnarsson

I rollerna: Karin Forsling, Eva Norén, Lena Persson Sligman, Lena Wallman Alster, Hans Nordmark, Per-Olof Hallerbäck, Peter Stefanson, Emelie Larsson, Mathias Häggkvist, Charlotte Lander, Sandra Hultsved, Anders Borgström, Charlotte Forsman

Artikeltaggar

Carina EkmanCoronavirusetHistoriaKändisarKarlstadMunkforsNöje/KulturRockSegmonSkådespelareTempelriddarenVärmlandsteatern

Så här jobbar VF med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.