Hon har tappat flera tänder, blivit kraftigt avmagrad och får inte komma ut på promenader – trots att hon blivit lovad det.
Britt Wallin vill berätta hur det är för hennes 96-åriga mamma på särskilda boendet Åsbacka i Molkom – för att sätta ljus på en äldreomsorg som hon menar har allt för lite personal.
Britt Wallin och hennes man Peter tar emot hemma på gården i Väse där hon växt upp. Här bodde också hennes mamma fram till för tre år sedan. I juli 2020 flyttade mamman in på särskilda Vardagas boende Åsbacka i Molkom där Britt besöker henne regelbundet.
Britt Wallin tycker att Åsbacka har en fin verksamhet inne på boendet och att personalen och verksamhetschefen är bra.
Hon ursäktar sig.
– Och jag är inte en person som... vill vara i tidningen. Men jag vill ha en förändring. Och jag har känt det ganska länge nu, säger hon.
Allt började 2020 med att mamman, som då bodde själv med insatser från hemtjänsten, behövde komma till ett boende. Efter lite turer landade man i att Vardagas boende Åsbacka i Molkom passade bäst. Redan vid första mötet med personalen, berättar Britt, framförde hon hur viktigt det är för hennes mamma att komma ut regelbundet. I sin krafts dagar tog mamman minst två promenader om dagen och Britt förklarade för personalen att hennes välmående var beroende av utevistelsen.
– Hon får en stark oro annars. Och först blev hon lovad promenader varje dag, vilket jag blev överlycklig för. Men det gick ju inte att genomföra, de har ju inte personal.
Det är den springande punkten genom hela samtalet. Det finns för lite personal inom äldreomsorgen för att möta de äldres individuella behov.
Vardagas reviderade löfte till Britts mamma blev promenader två gånger i veckan. Men inte heller det har upprätthållits, berättar Britt.
– Det pratade jag med dem om, att det inte blir av som de lovat. Till en början ringde jag för att fråga om mamma fått komma ut, men det känns ju nästan förnedrande att behöva ringa och fråga personalen om mamma fått komma ut... när de har så påställt att de inte hinner med.
– Verksamhetschefen har sagt att jag får ringa när jag vill, men jag slutade med det för jag blir så ledsen när det inte blir av.
När VF träffar Britt Wallin har hennes mamma inte fått komma ut på närmare två veckor, med undantag från en dag.
– Då var hon överlycklig, säger Britt och fortsätter:
– Alla vet ju hur viktig utevistelse är. Skulle vi någonsin acceptera att någon inom barnomsorgen skulle säga att "vi har för få pedagoger så dina barn har inte fått komma ut på 14 dagar". Det skulle ingen acceptera. Ingen!
Britt Wallin förstår att allt handlar om resurser. Att det inte går att ”prioritera en gammal kvinnas promenader om det finns andra som behöver duschas, bytas på eller få mat.”
– Senast förra veckan frågade jag om mamma fått komma ut. Det hade hon inte. Jag sa att det inte är för att bråka som jag frågar, utan för att hon har blivit lovad två gånger i veckan. Till svar fick jag: ”Det vet jag, men det är svårt när någon annan lovar och det är vi som ska göra det”.
Uteblivna promenader är inte det enda som stör Britt Wallin. För några veckor sedan läste hon i VF om en lex Maria-anmälan som gjorts efter att en person på ett särskild boende i Värmland tappat tänder. Det var inte svårt för henne att dra paralleller till mammans munhälsa, eller brist på densamma.
– Mamma har alltid haft så fina tänder. Men nu vet jag inte hur många hon har tappat. Och på boendet har det aldrig varit någon reflektion över det. Det har liksom aldrig nämnts? Det är en sådan grundläggande sak att ha tänder som gammal. Hur ska man annars kunna tugga sin mat?
Dåliga tänder i kombination med sväljsvårigheter har flera gånger lett till att mamman satt mat i halsen. Men Britt menar att det var först när hon själv tagit reda på information om lättuggad kost, och stött på för att hennes mamma skulle få det, som det infördes specialkost.
– Mamma har ju inte fått i sig nog med näring. Mamma väger 39 kilo nu – hon har gått ner en fjärdedel av sin vikt! Och det har jag också påtalat. Man ska ju fånga upp när äldre går ner i vikt. Så då ställde jag på att hon skulle få näringsdrycker, och till slut fick hon det.
Som anhörig upplever hon att ett stort ansvar för hennes mammas välmående ligger på henne.
– Ett extremt stort ansvar. Någon gång frågade jag hur det är för de som inte har någon anhörig... "Dem tar vi hand om", fick jag till svar. Och det är klart att de ska göra det. Men jag tycker det är uppenbart att inte det sker.
Att försöka få mammans sista tid i livet så bra det bara går är något av ett deltidsjobb för Britt Wallin. Det fungerar hjälpligt eftersom hon som egenföretagare kan styra sina arbetstider en hel del.
– Hade jag haft ett heltidsjobb hade jag gått sönder för länge sedan. Det hade jag aldrig pallat, säger hon.
– Och jag vill verkligen att det ska framgå att det är mycket som är bra. Men det är något stort fel när gamla människor inte får hjälp med sina tänder så att de rasar ut, och att de går ner så fruktansvärt i vikt. Hur länge hade hon fortsatt med det om inte jag hade sagt något?
Britt Wallin har till slut anmält vårdgivaren till Inspektionen för vård och omsorg, Ivo. Anmälan gäller dels synpunkter på mammans munhälsa men innefattar också en episod där hon upplever att mamman blivit felmedicinerad.
– Alla vill väl att alla ska må bra. Det kan omöjligt vara en undersköterska eller vårdbiträde som går till jobbet och tänker "jag vill göra ett halvdant jobb i dag". Det vill ingen. Men det finns ju inte resurser.
Maria Andersson, verksamhetschef på Åsbacka i Molkom, väljer att svara via mejl på VF:s frågor. Hon inleder med att förklara att hon inte kan kommentera en enskild omsorgstagares hälsotillstånd eller omsorg, men att hon försöker svara för vad som gäller generellt.
– Det är tråkigt om den närstående har en sådan upplevelse. Vi har fysiska möten och telefonsamtal med närstående kring våra omsorgstagare. Det är viktigt för oss att ha en bra dialog där vi kan lyssna in önskemål och synpunkter och där vi kan berätta om den boendes hälsa och omsorg.
När det gäller planering för aktiviteter uppger Maria Andersson att det görs med hänsyn till hälsotillstånd och önskemål och att det sker i dialog med den boende.
– Vilka aktiviteter som genomförs är beroende av omsorgstagarens hälsotillstånd och vilja. Det är inte ovanligt att en boende till exempel inte vill eller orkar genomföra en aktivitet vid tillfället och då lyssnar vi naturligtvis på hens önskemål.
När det gäller tandhälsa berättar Maria Andersson att det är en del av den dagliga omvårdnaden – men att tandhälsa generellt försämras på äldre dar – och att det är kommunen som hanterar all hälso- och sjukvård.
Det är också via kommunens sjuksköterskor som eventuell specialkost hanteras.
– Det gäller också vikt där vi väger alla omsorgstagare en gång i månaden och rapporterar till kommunens sjuksköterska.
Angående anmälan till Ivo vill inte Maria Andersson ge några kommentarer alls.
– Det är just en anmälan, så vi avvaktar hur Ivo går vidare.