Från biblioteket till teatern: ”Finns inget som liknar Västanå”

Efter 20 år i Kanada hittade miljöantropologen och ”brobyggaren” Helene Tivemark åter hem till Värmland. Nu har hon tagit klivet ut ur bibliotekets värld och in i teatern som ny producent på Västanå.

– Den här platsen bär på otroligt starka kulturella krafter.

Februariljuset strilar in i den vinterisolerade delen av Berättarladan i Rottneros och kastar dramatiska skuggor på väggarna.

”Här kan man andas”, konstaterar Helene Tivemark och slår ut med armarna som för att understryka rymden, såväl fysiskt som kreativt, i byggnaden.

– Det finns ju inget som liknar Västanå och det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är som gör att det är så. En liten droppe mystik som man inte kan se, men som finns där och är så stark och präglar allt som görs.

Helene Tivemark kommer närmast från Grums bibliotek. Där arbetade hon med Kulturrådets projekt ”Stärkta bibliotek”, som syftade till att tillgängliggöra biblioteksverksamhet i hela landet genom att skapa nya mötesplatser och samarbeten.

– Jag tycker om att bygga broar mellan både folk och verksamheter. Min styrka är väl att ha den där helhetsbilden. Just Västanå slöt jag till som samarbetspartner i mitt senaste jobb. Då blev det ännu tydligare hur viktiga de är, inte bara för den personliga njutningen, utan också för att man tar kulturen på allvar här. Det är inte bara verkligt roligt, utan något vitalt mänskligt.

Officiellt började hon uppdraget som Västanå musik & teaters nya producent i början av februari. Men redan under trettonhelgen fick hon bekanta sig med sin nya arbetsplats i samband med SVT:s satsning på maratonläsning av ”Gösta Berlings saga”.

Vad jobbet som producent kommer att innebära i hennes fall är än så länge inte helt definierat, menar Tivemark.

– Det håller verkligen på att utformas ”as we speak”. Min roll kommer nog se lite olika ut beroende på vad som sker men huvudansvaret är för sommarföreställningen, säger Helene Tivemark, och drar en liknelse till en blommas kronblad.

– Ett blad är musiken, ett skådespelarna, ett tekniken... Mitt jobb kommer nog handla en del om att försöka hålla ihop alla trådar och se till att alla känner sig som en del av samma ”blomma”. Men också bolla idéer när det kommer till exempelvis marknadsföring.

På en bro i Guatemala

Helene Tivemark föddes i Laxå men växte upp i Vålberg. Att resa utomlands var en självklarhet efter studenten berättar hon. Inte minst med anledning av barndomens alla bilsemestrar i Frankrike.

– Pappa var frankofil och det jag fick med mig var en vilja att efter gymnasiet åka ner dit och lära mig språket bättre, resa runt, ja, upptäcka världen. Där träffade jag en person som senare flyttade till Quebec och som skrev att jag nog verkligen skulle tycka om att komma dit...

Från Aix-en-Provence ringde hon hem till föräldrarna i Sverige med en bön om att få låna pengar till flygbiljett. Men det som skulle bli en snabbvisit till Kanada ledde i stället till att hon blev kvar i tjugo år.

– Quebec är en perfekt blandning mellan Frankrike och Sverige. Där är det högt i tak men utan den lilla ängsligheten som ofta finns hos oss svenskar. Men heller inte lika gapigt och ”upp till kamp” som i Frankrike. Och naturen är precis som i Sverige fast det är större av allt. Jag kände mig hemma där på ett sätt som jag inte hade gjort tidigare.

De första tio åren studerade och arbetade hon med japansk massage och kinesisk medicin. Men när hon under en längre period reste runt i Central- och Sydamerika började en ny riktning i hennes liv att ta vid. Närmare bestämt i en bergsby i Guatemala där hon jobbade extra på ett sjukhus som drevs av nunnor.

– När en av nunnorna skulle bada en dag följde jag med som förkläde. Då kom byns skollärare. Han var en ganska gravt alkoholiserad man som avskydde vita, så jag stod inte högt i kurs hos honom precis.

Medan hon satt på en liten bro som gick över bäcken, kom läraren och satte sig bredvid henne. I vattnet under dem flöt en plastdunk.

– ”Du som säkert tror att du vet allt, kan du förklara för mig varför dunken flyter?”, sa han. Jag hade ju lärt mig om hur allt funkar i kroppen, men där och då insåg jag vad lite jag visste om naturen, trots att den alltid hade närt mig på ett personligt plan.

Det blev startskottet till att hon reste tillbaka till Kanada och började läsa miljövetenskap i Montreal.

– Jag tog en fil. kand. men kände att jag behövde ha människan med för att kunna bry mig ordentligt. Så jag fortsatte mina studier inom miljöantropologi, där man kollar på hur olika människor ser på naturen och miljön utifrån olika kulturella perspektiv.

Dokumentärfilm om jakt

Vid 40 års ålder återvände Helene Tivemark till Sverige och fick jobb i en miljömärkningsorganisation för certifierat hållbart fiske, där hon blev ansvarig för Östersjöområdet.

Knappt hann hon landa på nygammal värmländsk mark innan hon träffade Peter, en av hennes storebrors gamla kompisar. ”Det sa bara klick” har väl sällan passat så bra som för paret som bara ett år senare flyttade ihop.

– Du vet den där lite barnsliga, romantiska drömmen om hur det ska kännas när man träffar ”the one”, den hade jag tidigare tänkt att jag behövde släppa. Sedan träffade jag Peter och kände bara wow... Det fanns! Det är verkligen en gåva. Nu har det gått tolv år och ändå längtar jag hem lite nu faktiskt.

Genom sin make började hon intressera sig för jakt. Samtidigt såddes också fröet till ett gemensamt filmprojekt.

– Då insåg jag att han, i egenskap av jägare, visste mycket mer om naturen än vad jag gjorde, trots att jag hade min utbildning. Jag visste också att det var kunskap som saknades i de miljöorganisationer jag hade kontakt med... Och så bor man i Värmland där vargfrågan är så polariserad, samtidigt stod jag där och såg båda perspektiven.

Resultatet blev dokumentären ”Jag en jägare” som stod färdig 2016 och följdes av visningar och panelsamtal runtom i landet under två års tid.

– Det är mycket mer vi människor har gemensamt än som skiljer oss åt, därför känns det så naturligt att försöka hitta de där gemensamma punkterna tycker jag. Ofta är det ju bristfällig kunskap om varandra som gör att man skyddar sig. Eller att man kanske känner igen delar av sig själv som man inte gillar... Men det är liksom en drivkraft hos mig, att det som till en början känns lite läskigt är det som lockar.

Stegen från miljöorganisationernas och bibliotekets världar till teaterns är delvis stora, men det finns gemensamma beröringspunkter, menar Helene Tivemark. För henne handlar det i grund och botten om att drivas av en sorts folkbildningstanke, vilja skapa förståelse och bygga relationer som skapar sådant som bidrar till samhället vi alla är en del av. I Rottneros flätades dessutom två av hennes världar samman när hon fick reda på att en av Västanås musiker kommer från just Quebec.

– Jag blev så lycklig. Tänk att jag kommer kunna prata quebeckiska med någon! Det är som att många delar av min identitet också kommer hem här, det känns väldigt fint.