För 25 år sedan kom den kanadensiske författaren Malcolm Gladwell ut med boken Outliers (i svensk översättning 2014) som handlar om att om man övar eller tränar på ett strukturerat och målinriktat sätt i 10 000 timmar kan man bli framgångsrik inom olika områden som musik, schack, idrott.
Malcolm Gladwells 10 000 timmar bygger på svensken Anders Ericssons forskning. Han kom att verka som professor vid Florida State University i USA. I boken Peak – Vetenskapen om att bli bättre på nästan allt utvecklar han sina tankar.
Han hävdar att medfödd talang inte alls har så stor betydelse som man tror utan det avgörande om man lyckas bli expert och proffs inom ett område är att man verkligen ligger i och att man gör det på ett systematiskt och målmedvetet sätt under överseende av en expert. Men man ska inte uppfatta 10 000 timmar som en exakt siffra. Det kan självklart variera beroende på en rad omständigheter.
Det är inte alls konstigt att teorin om 10 000 timmar fick ett stort genomslag. För nu fanns det vetenskapliga belägg för att vem som helst om man bara var ihärdig kunde bli framgångsrik inom sitt intresseområde. Vi kan mer än vad vi tror att vi kan. Det gäller bara att ligga i. Och det var viktigt!
Men redan i slutet på 1970-talet uppmärksammades frågan av professorn och nobelpristagaren Herbert Simon som i en artikel i American Scientist tog schack som exempel och hävdade att det inte finns några mästare som inte tillbringat mellan 10 000 till 50 000 timmar för att analysera olika schackpositioner.
Okey! Nu till mina funderingar. Till saken hör att jag spelade trumpet som ung. Och under mina studieår i Uppsala var det Svenska Showorkestern Phontrattarne som gällde. Familjen flyttade till Karlstad 1976 och trumpeten lades i malpåse tills för några år sedan.
Forskarkarriären tog all tid. Åren gick. Jag blev pensionär och jag återupptog mitt spelande. Besökte Uffes Blås i Deje och blev förtjust i en av kornetterna. Föredrar numera kornett framför trumpet. Frågan är går det att förkovra sig även om man är till åren kommen? Bestämde mig för att det inte är för sent. Det går att förkovra sig även på ålderns höst.
Googlar för att se om det finns några råd och tips om hur mycket man måste öva för att åtminstone bli en hyfsad blåsare. Att det inte räcker med att öva en timme i veckan blev jag snabbt varse. För det stod:
– Dina drömmar om att bli en bra trumpetare kan du glömma … Men om dina ambitioner inte är större än att kunna spela några enkla låtar med en hyfsad ton så varför inte …
Det där lät ju inte upplyftande precis.
Vad händer om jag höjer mina ambitioner till att gälla en halvtimme fem till sex dagar i veckan? Med andra ord 2,5 till 3 timmar i veckan. Ja, då kan det bli nått.
– Du kan bli en hyfsad amatör och tillräckligt bra för att kunna vara med i ett amatörband men glöm drömmarna om att ha en framträdande och ledande roll.
Okey! Men om jag har större ambitioner. Till exempel bli en solid amatör. Ja, då verkar det som att jag måste lägga ner omkring en och en halvtimme varje dag. Med andra ord cirka tio timmar i veckan. Och dessa måste vara väl strukturerade och målinriktade. Jag läser:
– Då kan du spela solo vid till exempel bröllop, födelsedagskalas, begravningar. Och inte bara det utan platsa i bra band och orkestrar. Du är på en solid amatörnivå.
Tio timmar är mycket. Det är ju annat som också ska göras, tänker jag.
Jag läser mig till att det återstår tre steg innan man blir en framstående trumpetare. På den högsta nivån övas det minst fyra timmar per dag och där befinner sig inte särskilt många. Där befinner sig proffsen.
Att professionella musiker tillbringar mycken tid med sitt instrument råder det knappast någon tvekan om. Periodvis övade den kubansk/amerikanske trumpetaren Rafael Méndez åtta timmar om dagen. Och det gjorde även Doc Severinsen. Clifford Browns dagliga dos lär ha varit cirka fyra timmar och dessa var omsorgsfullt planerade. Och för att inte tala om Louis Armstrong.
Saxofonisten Charlie Parker lär som tonåring under en period på 3-4 år av sitt liv ha övat elva till 15 timmar per dag. I mina öron låter det som en omöjlighet.
Lyssnade på ett så kallat Ted talk-föredrag på nätet som bidrog till att ”nu ska det bli öva av”.
När man lyssnar på musik som man gillar blir flera områden i hjärnan engagerade och aktiverade. Men det är ingenting i jämförelse med vad som händer om man själv spelar.
– … när musiker plockar upp sitt instrument fylls deras hjärnor av fyrverkerier … Utifrån kan de se lugna och fokuserade ut. De läser av musiken och gör de exakta och inövade rörelser som behövs. Men inuti deras hjärnor är det fest … Den största skillnaden mellan att lyssna på musik och att själv spela är att spelandet kräver finmotorik som kontrolleras från båda hjärnhalvorna. Det kombinerar också språklig och matematisk precision där den vänstra hjärnhalvan är mer engagerad i det nya och kreativa innehåll som den högra hjärnhalvan briljerar i. På grund av detta har musicerandet visat sig öka volymen och aktiviteten i hjärnbalken, bron mellan de två hjärnhalvorna, vilket låter meddelanden passera snabbare genom hjärnan och på flera olika vägar. Det gör att musiker kan lösa problem på mer effektiva och kreativa sätt, i både akademiska och kreativa sammanhang … Musiker har också en förbättrad minnesfunktion och de skapar, sparar och hämtar minnen snabbare och mer effektivt.
***
Vad jag hörde var som manna från himlen. Och när kära hustrun inte längre höll för öronen förstod jag att det började hända saker för det lät inte längre alls så tokigt. Och spelandet blev kolossalt roligt. Drömde att jag lät som Miles Davis …
Bengt Starrin
Professor emeritus Karlstads universitet