I P1 i radion strax före jul: Nya migrationsministern Maria Malmer Stenergard kommenterade varför vi genom lagstiftning skall försvåra för anhöriginvandring.
Fritt citerat sa hon: Vi skall ta emot färre anhöriga till flyktingar så de inte hamnar i fattigdom i Sverige.
Efteråt funderade jag på om du, migrationsministern, aldrig åker kommunalt?
Inte har någon anhörig som behövt hemtjänst eller annan vård?
Inte har hälsat på städaren på nya jobbet?
Inte har klippt håret hos Fatima på hörnet?
Inte behövt något kirurgingrepp senaste åren?
Inte ätit utelunch?
Inte har behövt laga dina skor?
Alla dom här yrkena har många utövare som kommit som flyktingar eller anhöriga. De arbetar och betalar skatt. De är närande.
I februari lånar jag Peo Hansens bok ”Migrationsmyten” på biblioteket. Önskar att alla politiker i detta land och hela EU tar sig tid och läser åtminstone det sammanfattande kapitlet i boken. Myten om de sunda statsfinanserna är till för att politiskt uppfostra oss medborgare. Tyvärr är det ingen skillnad mellan S och nuvarande regering i den frågan.
I denna bok klargörs skillnaden mellan statens och kommuners/regioners ekonomi. Alla pengar som staten lägger på extra insatser som t.ex. pandemiåtgärder eller flyktingmottagande hamnar ju någonstans i samhället. Inga skattepengar behövde enligt Hansen tas till flyktingkrisen 2015. När vi vågar se att människor är reella resurser så tillför de något. Särskilt i små kommuner i avfolkningsbygd. Och i Värmland hade 9 av 10 i ett yrkesprogram fått jobb ett år senare inom svets, bil, restaurang, vård och städjobb (240 deltagare). Många fler exempel finns.
Idag sker dessutom det ofattbara att vi utvisar utbildade undersköterskor med rötter i Afghanistan. Samtidigt som äldrevården ropar efter utbildad personal. Vi får gratulera Tyskland och andra europeiska länder som nu får nytta av dessa resurser.
Maja, farmor och mormor