Å ena sidan sitter vi med en högst påtaglig kris inom hemtjänsten i Storfors där personalen larmar om en sån personalkris att de inte ens hinner gå på toa, å andra sidan presenterade Kommunal en ny lönerapport på tisdagen som visar att en stor del av kommunalarna inte kan leva på sin inkomst.
Är det med bidragstak det alltså är tänkt att vi ska tvinga in fler i de tunga, osäkra och lågbetalda kommunjobben inom vård och omsorg i framtiden? Annars fattar i alla fall inte jag hur det annars ska gå ute i de åldrande kommunerna.
Häromåret larmades det om hur var femte tonåring som tar studenten varje år fram till 2030 skulle behövas inom hemtjänsten, bara för att täcka upp för alla som går i pension de kommande åren. Det har, för att uttrycka sig milt, inte hänt. Det kommer inte att hända. Vård- och omsorgsprogrammen har inte varit överfulla de senaste åren och ska vi kalla det ”marknadsföringen” av yrkesvalet, beskrivningarna av verkligheten i exempelvis medierna, har inte varit upplyftande.
Istället sätter kommunerna sin förhoppning till att fler vuxna utlandsfödda läser in en utbildning på Komvux. Det verkar bara vara de som är sugna på jobben – och att de är det ska vi vara tacksamma över. Men det kräver så klart en anpassning av utbildningarna. Vårdsvenska måste komplettera vårdutbildningen.
Men i en svårrekryterad verksamhet med personalbrist betyder det ibland, lite för ofta på senare tid, att det plötsligt prutas med rätt basala krav. Som rätt kompetens och tillräckliga språkkunskaper hos de som hoppar in.
Det är orättvist mot alla inblandade: Den boende och dennes anhöriga som inte får den hjälp de behöver med den kvalitet som borde vara självklar, den inhoppande arbetaren som får orättvisa krav ställda på sig hen inte har kompetensen att möta. Och inte minst den fasta personal som ställd inför detta tvingas ta på sig extra ansvar för att ändå få det att funka.
Att det inte bara klappar ihop beror på kvinnorna som värderar de äldre de jobbar med högre än omsorgen om sin egen hälsa.
Men en dag tar även den orken slut.
Storfors kommuns befolkningspyramid är topptung, precis som i resten av länet. Det finns fler Storforsbor i åldrarna 50–79 än 20–49.
När regionen redogjorde för folkhälsan i kommunen häromåret, konstateras att kommunen och länet har en åldrande befolkning och att ”behovet av välfärdstjänster kommer troligen att öka, samtidigt som den arbetande delen av befolkningen minskar. Det skapar behov av att tänka nytt. Det förebyggande arbetet för att främja hälsa är en viktig del i detta.”
Det är lättare sagt än gjort.
”Det är ju rena skämtet. Vi är så jäkla pressade, varenda dag. Folk går sönder, sjukskrivningarna blir längre och längre och allt fler slutar. Vi kvinnor bara nöjer oss och finner oss i nästan vad som helst, men det kommer till en gräns. Jag har älskat det här jobbet men kommer att söka mig vidare inom kort om det inte händer nåt. Vakna för fasen!”
Så lät det här i tidningen för nån vecka sedan när VF pratade med en undersköterska i Storfors.
På utspelet svarade en nästan yrvaken kommunchef tillika fram till nyligen tillförordnad chef för vård och omsorg i kommunen, Johan Rosqvist. Så illa kunde det väl ändå inte vara med arbetsmiljön, kommunen har ju lagt stora resurser på att inte tvinga hemtjänstpersonalen jobba delade turer, erbjuda heltidstjänster till alla som ville.
- Vi ligger på topp tio i landet bland alla 290 kommuner med dyrast hemtjänst, sa Rosqvist till VF.
Så om hemtjänstpersonalen i Storfors knappt hinner på toa, trots den kommunala ansträngningen, hur sjutton ser det då ut i andra kommuner?
Och hur ska det gå att lösa?
En av sju kommunalare jobbar heltid för en grundlön på 22 000 kronor eller mindre. Heltid. 22 000 kronor.
En av tre jobbar heltid för mindre än 24 000 kronor.
Det visar en ny lönerapport från Kommunal – som bland annat konstaterar att detta innebär att en kommunalarbetande heltidsanställd ensamstående mamma som regel kan räknas som fattig i Sverige i dag.
Rapporten noterar även att tidsbegränsade anställningar och deltidsarbete är vanligare inom många av Kommunals branscher än på arbetsmarknaden i stort, vilket ju är helt obegripligt med tanke på det svåra rekryteringsläget. Kvinnor i arbetaryrken löper därtill större risk att sjukskrivas på grund av stress.
Sammantaget blir det en matematik som helt enkelt inte går ihop i nån kommun. Varför skulle någon aktivt välja detta utbildningsspår och dessa jobb när allt de verkar kunna räkna med är anställnings-otrygghet, stress, fattigdom och en trasig kropp?
Personal slår larm – hinner inte gå på toa: ”Det enda vi går på är knäna”Politikerna om nödropet från hemtjänsten: ”Tar det på största allvar”