I vår civilisation har vi sedan länge sett människan som gudsskapelser – som skapelsens krona. Vi är naturens herrar – eller?
Med den framväxande industrikapitalismen under 1800-talet, investerades i nyupptäckt kol- och oljebaserad teknik, och tillhörande infrastruktur som kanaler, hamnar och järnvägar. Råvaruutvinningen intensifierades med gruvor och skogsavverkning och allt större skala på såväl fiske som jordbruk. Som naturens herrar exploaterades glatt och utan betänkligheter naturens alla resurser – och människorna, arbetskraften.
Sedan dess har markanvändningen inom jord- och skogsbruk har gått från ett småskaligt och diversifierat brukande, till ett storskaligt, monokulturellt industribruk med kalhyggen, konstgödning och bekämpningsmedel. De myllrande skogarna har förvandlats till virkesåkrar. Jorden utarmas, grundvattennivåerna sjunker och den biologiska mångfalden dör ut. All mänsklig aktivitet har accelererat, och vi har glatt konsumerat allt mer per person.
Genom tanklös exploatering av fossila energikällor och andra naturgivna resurser står vi nu mitt uppe i en galopperande klimatkris – på randen till en katastrof.
Hur har detta kunnat ske? Vilket feltänk har drivit oss till denna punkt?
När vi under årtionden lyssnat på ledare i kommun, region, på riksnivå, Europa, Världsbanken och Internationella Valutafonden, har budskapet varit ett och detsamma: Samhället måste ha ekonomisk tillväxt för att kunna fortsätta utvecklas. Det är detta som lärts ut i skolan och av universiteten till generationer av nya entusiastiska ekonomer. Det är kärnan i klassisk nationalekonomi.
Att en fortsatt ökande BNP också innebär ett ständigt ökat uttag av naturresurser har man inte velat kännas vid eller diskutera. Vi är ju naturens herrar, och gör vad vi vill och kan med den.
Tanken på noll-tillväxt eller nerväxt är en styggelse i de kretsar som den politiska och ekonomiska eliten rör sig i. Kanske borde de i likhet med den gamle liberale tänkaren John Stuart Mill tänka efter. Han skrev redan 1848 i ”Nationalekonomins principer”:
”Om jorden förlorar sin ljuvlighet genom obegränsad tillväxt av rikedom och befolkning, bara för att kunna hysa en större men inte lyckligare befolkning, så hoppas jag innerligt för eftervärldens skull att människorna kommer att nöja sig med ett stationärt tillstånd, långt innan de av nödvändighet kommer att tvingas till det. ”
Liknande frågor ställdes sedan på 1950- och 1960-talen av forskare som Georg Borgström, Rachel Carsons och Hans Palmstierna. Inför FN:s miljökonferens 1972 i Stockholm tog vi del av rapporten ”Tillväxtens gränser”. Men budskapen ignorerades. Alltfler av de planetära gränser som forskare som Johan Rockström fastställt, håller nu på att överskridas.
Koldioxidutsläppen fortsätter att öka i världen. Så höga halter som vi nu har av växthusgaser har vi inte haft på flera miljoner år. Allt tyder på att vi går mot en höjning av jordens medeltemperatur som vida överstiger Parisavtalets maxtak på + 2,0. Med katastrofala konsekvenser som följd.
I Värmland har vi väldans mycket skog – ungefär 1,4 miljoner hektar. Vi har med skogsindustrin lärt oss att den representerar stora ekonomiska värden och att den betyder mycket för ekonomisk tillväxt och sysselsättning. Men det är bara halva sanningen – om ens det!
Vi borde tala mer om skogens värde som kolsänka – den binder koldioxid – och som bärare av den biologiska mångfald; den flora, fauna och mikroliv som krävs för en frisk planet och för framtida generationers välstånd och välbefinnande.
Läget för den biologiska mångfalden i Värmland försämras emellertid i flera avseenden. Detta är mycket oroväckande, och många, däribland vår landshövding, efterlyser åtgärder inom bland annat jord- som skogsbruk.
Men det finns alltför många som enögt vill fortsätta betrakta skogen som en vinst- och tillväxtmaskin. Fortsätt kalhugga och gjut, med ett litet reservat här och där, lite olja på de orosvågor som framkallas av de hållbarhetshysteriska miljörörelsernas skrämselpropaganda.
Hur ska vi då se på frågan om ekonomisk tillväxt? Enligt min, och många forskares mening, får inte fortsatt tillväxt vara mänsklighetens yttersta mål. Ett fåtal går vinnande ur tillväxtspiralen, medan planeten som sådan och det stora folkflertalet får betala priset i form av växande ojämlikhet och klimatorättvisa.
Nu när mänskligheten har nått gränsen för tillväxt, måste vi fråga oss om vi verkligen är naturens herrar – eller blott en liten del av den, där vår uppgift måste vara att vara planetskötare?
Vi måste fråga oss vad som är meningen med våra liv och det samhälle vi bygger.
Jag instämmer gärna med Greta Thunberg, från hennes slutord i nyss utkomna ”Klimatboken” där hon säger att det både behövs strukturella systemförändringar och individuella beteendeförändringar:
”Klimatkrisen kan inte lösas inom dagens system. Men det får inte hindra oss att agera med alla tillgängliga medel vi har till hands – NU!”
Agne Sandberg, vänsterpartist