Hoppa till huvudinnehållet

Sociala medier har förvandlat mig till ett plastpåsemonster

Publicerad:
Ett Twitterinlägg senare satt Johannes Klenell plötsligt med plastpåsedebatten i knät.
Ett Twitterinlägg senare satt Johannes Klenell plötsligt med plastpåsedebatten i knät. Foto: Berit

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Det finns få saker som jag brinner så lite för som plastpåseskatten. Liberalernas påfund som om och om igen skylls på Miljöpartiet rör mig knappt i ryggen. Jag är varken för eller emot.

Det har såklart varit svårt att undgå att frågan om inskränkningar i den mänskliga rättigheten att få konsumera plast blivit ett rött skynke inom väljarsegmentet som blir upprörda på lite vad som helst. Sverigedemokraternas Björn Söder myste med ett plastsugrör på Twitter han hittat utanför EU:s gränser. Alla är vi olika.

Så när Svenskt Näringslivs lobbyorganisation Timbro i veckan körde ut en liten film där de informerade om hur fruktansvärt jobbigt allt blivit sedan plastpåseskatten infördes förvånades jag mest över hur svaga argumenten var. Dramat i filmen är följande: Protagonisten, vår hjälte, blir ombedd att handla och inser till sin förskräckelse att hon glömt sin tygpåse. Det är så jobbigt med papperspåsar och mängden sålda avfallspåsar i plast har ökat. Att betala fem spänn extra för en plastpåse vore givetvis orimligt. Så vad göra? Slopa plastpåseskatten, givetvis.

Jag delade filmen med ett glatt utrop om att jag faktiskt aldrig sett någon bära hem sin mat i avfallspåsar. Att det, så att säga, var en lättsam ton i påståendet gick möjligen att utläsa i mitt inledande ”kalla mig galen, men…” Så långt allt normalt.

Ni kan aldrig gissa vad som hände sen, säger jag och spelar dum. För jo det kan ni. Jag fick såklart hela plastpåsedebatten i knät. På ett dygn har vad som snart kan räknas i hundratalet personer känt sig nödgade att berätta för mig att de tidigare använt matkassen som soppåse vilket de tycker var toppen. Hjälten i Timbrofilmen ville veta om jag tyckte att det var bättre att försäljningen av, tydligen, mindre miljövänliga avfallspåsar ökat med hela 75%. Andra förnumstiga jävlar ville bara kasta in i debatten att de minsann alltid har en tygpåse i bilen och faktiskt bara köper miljövänliga avfallspåsar.

Sakta men säkert, en Twitternotifikation i taget, drogs jag in i en fullständigt olidlig debatt. Jag bad därför alla omedelbart sluta diskutera sina outhärdliga plastpåsevanor med mig. Försökte, likt Hulkens alter ego Bruce Banner desperat säga:

– Don’t make me a miljömupp, you wouldn´t like me when I’m a miljömupp.

Men det var för sent. Precis som i serierna vet man ju att det är precis då den stillsamme Banner kommer förvandlas till Hulken och börja krossa. Ja, fast börja mästra på nätet här då. Vilket fanimig är värre.

Plötsligt satt jag där och läste hela Naturvårdsverkets rapport om plastpåseskattens samlade effekter. Räknade till och med ut medelkonsumtionen per kvartal av faktiska avfallspåsar (rätt liten), hur den ökat och hur den stod sig i relation till minskningen av matkassar i absoluta tal (hyfsat stor). Hade jag inte tvingats tillbaka ut i verkligheten av att ”ha ett jobb att sköta” skulle inte försöken att räkna ut det hela i kilo plast varit långt borta. Sa jag att jag verkligen avskyr matematik? Så långt inne i debate bro-läget befann jag mig att jag nu gjorde något jag avskyr för att äga ett ämne som inte alls intresserar mig. ”Jaha du, @hackballe_3000. Du tror att du använde alla dina matkassar som soppåsar? Statistiken talar emot dig!”

Först när jag försökte förklara för en kollega på jobbet vad som pågick och han svarade ”ursäkta, men det du berättar nu är så vansinnigt ointressant att jag måste gå” förstod jag vad som hänt. Sociala medier hade förvandlat mig till ett socialt inkompetent plastpåsemonster.

För övrigt

”Qanon-schamanen” Jacob Anthony Chansley.
”Qanon-schamanen” Jacob Anthony Chansley. Foto: Dario Lopez-MIlls

För övrigt så vill jag tipsa om BBC-podcasten the Rising Storm om Qanon-rörelsen och hur konspirationsteorier tog över stora delar av det amerikanska politiska samtalet. Oerhört välproducerat och redogörande för något vi ser börja hända även i Sverige.

Artikeltaggar

Björn SöderDebatterEUFilmerHulkenKrönikorNöje/KulturPodcastSociala medierSvenskt NäringslivSverigedemokraternaTimbroTwitter