Då & Nu: Profilen som inte kan släppa taget om basketen: ”Stor del av mitt liv”

Som 15-åring fick hon debutera i näst högsta serien.

26 år senare är Anna Iderström fortfarande aktiv – både som spelare och ledare i två olika klubbar.

– Det kanske inte alla som är superglada men för mig funkar det, skrattar den förre basketstjärnan från Karlstad som berättar om kvaldrömmen som dog, taktiska klubbytet och framtiden för värmländsk basket.

Som tidig tonåring förstod Anna Iderström att det var basket hon skulle satsa på. Via ungdomslaget i storsatsande Karlstad Basket fick hon som 15-åring göra A-lagsdebut när klubben spelade i division 1, näst högsta serien.

Och målsättningen från Karlstads sida var glasklar: Man skulle ta sig upp i Damligan.

– Det var häftigt att som väldigt ung få komma upp och spela med de stora tjejerna. Med tanke på satsningen som Karlstad gjorde så var det också väldigt många bra spelare i laget där bland annat Ulrika Plogner, Tess Svensson, Mia Wik och Anna Linderholm (Limerius på den tiden) stack ut, berättar Anna Iderström som knappt kunde ta in den stämning som var på hemmaplan i Gjutaren.

I hemmaborgen på Herrhagen var det mer eller mindre fullsatt i varje match som laget spelade – inte minst säsongen 2005 när Karlstad Basket var en av förhandsfavoriterna i division 1 och vann serien.

– Det kändes verkligen som att folk var intresserade så det var väldigt häftigt att få vara en del av den satsningen. Det fanns många engagerade människor både i- och runt omkring klubben.

”En enorm mentor”

Samma säsong hade en 18-årig Anna Iderström slagit igenom på allvar från sin centerposition.

– Jag kanske inte var en av de mest framträdande spelarna men fick ändå en hel del speltid. Jag hade utvecklats enormt mycket under tre åren jag spelat i A-laget och konkurrerade faktiskt med Ulrika Plogner om centerplatsen i startfemman.

Plogner var en av de ledande spelarna i Arvika under västvärmländskorna storhetstid men hade nu kommit till Karlstad för att bidra med rutin och att laget skulle ta steget upp i högsta serien.

– Att bara få träna med en sådan spelare gjorde väldigt mycket, hon var en enorm mentor och man fick hela tiden tampas med henne på övningarna. Det var inte alltid roligt att stångas med henne, men väldigt lärorikt och nyttigt. Det gällde ju att visa att man ville behålla sin plats i laget.

Drömmen som dog

I samma veva som Iderström internt tampades om speltid i laget låg fokus även på att ta Karlstad upp i seriesystemet och skapa historia.

Efter att vunnit division 1 mötte man Umeå och Sundsvall från Damligan i en kvalserie om två platser till högsta serien.

Efter tre år av hårt slit – och en klubb som satsat helhjärtat på att gå upp – var stunden nu kommen.

Kunde Karlstad göra det som Arvika mäktat med tidigare, att ha ett värmländskt lag i Sveriges högsta basketliga på damsidan?

Svaret: Umeå och Sundsvall blev alldeles för svåra att ro på för ”Solstadens” gäng.

– Hela upplevelsen med kvalserien var mäktig, men jäklar vad surt det var att vi inte gick upp. Men nu när man tänker tillbaka kanske allt gick lite för snabbt. Vi hade inte spelat i division 1 allt för länge så det var väl inte heller helt dumt att få några år till i den serien – även fast vi i slutändan aldrig gick upp ändå. Men där och då var vi kanske inte helt redo.

Karlstads satsning ebbade ut efter några år?

– Ja, lite så. Men samtidigt skedde det ett generationsskifte några år efter kvalet och då försvann många av de etablerade spelarna. Plötsligt fanns det inte så många kvar och det var inte heller särskilt många som var redo att ta steget från egna leden heller. Det blev svårt för klubben att bygga ett lag som kunde hävda sig på division 1-nivå.

Såg en blivande stjärna

Iderström valde att lämna Karlstad 2009 för att i stället satsa vidare hos seriekonkurrenten Arvika Basket.

Klubbvalet var också ett taktiskt sådant.

– Jag pluggade till socionom på den tiden och visste att jag inte skulle få någon praktikplats i Karlstad utan troligtvis i någon av grannkommunerna. Basketmässigt var det bara Arvika som hade ett lag på hög nivå, därför såg jag till att jag fick min praktik där.

Arvika hade en ung trupp fullt av talanger, bland annat egna produkten Paula Juhlin som samlat på sig mängder av matcher i högsta serien.

– Det märktes tidigt att hon var en spelare som hade framtiden för sig. En jätteduktig spelare som utvecklades mer och mer och dessutom är hon en härlig människa som bryr sig om sitt lag. Det är därför hon passat bra som lagkapten.

”Jag blev för gammal”

2011 gjorde Anna Iderström sin sista match med Arvika och valde sedan att avsluta sin elitsatsning, blott 24 år ung.

– Jag tyckte väl att jag blev för gammal, haha.

– Vi vann division 1 men historien upprepade sig åter igen... Precis som med Karlstad så lyckades vi inte gå vidare från kvalserien. Sedan försvann flera spelare och truppen förändrades. Då kände jag att jag var klar med satsningen och vill göra andra saker i livet.

Hade du fortsatt om ni tagit steget upp?

– Det är svårt att svara på, men självklart hade det varit coolt att få testa på att spela i Damligan innan man la av.

Kommer vi någonsin få se ett värmländskt lag i högsta serien igen?

– Det är inte omöjligt, men det dröjer nog mer än ett-två år innan det sker. Jag tror i så fall att man behöver samverka mer över föreningsgränserna för att nå dit. Just nu finns inte tillräckligt med underlag, säger värmländskan som i dag har tre barn där den äldsta är nio och den yngsta ett och ett halvt.

Sedan 2019 jobbar hon på Karlstad kommun som enhetschef inom funktionsstöd.

Men sporten – den har Iderström inte kunnat släppa taget om, trots att det gått tolv år sedan hon gjorde sin sista match på elitnivå och hunnit fylla 36 år.

– I mån av tid försöker jag vara med så mycket jag kan med Hammarö Basket i division 3, sedan är ja ledare i Karlstad Suns där jag har barn som är aktiva.

Och det funkar?

– För mig funkar det bra, sedan vet jag inte om alla är lika nöjda men jag har ett gott öga för båda föreningarna.

Vad betyder basketen för dig?