Bushra Ayed, 27, flydde från ett krigshärjat Syrien och fann kärleken i Arvika. Som initiativtagare till Arvikas språkkafé för kvinnor har hon tillsammans med några andra eldsjälar skapat en mötesplats där kvinnor från hela världen lotsar och lyfter varandra.
– Det är en plats där man vågar säga det man känner och tänker.
För ett år sedan flyttade Bushra Ayed, maken Ali Alghanem och dottern Celine, två och ett halvt år, till lägenheten i Dottevik. I grannhusen bor flera av Alis släktingar och den egna trädgårdsplätten har familjen stor glädje av under vår- och sommarhalvåret.
– Vi trivs väldigt bra här och jag skulle inte vilja börja om från början igen någon annanstans. Arvika är lagom stort även om det ibland är lite jobbigt på vintern, men jag vill inte lämna mina vänner här och språkkaféet, säger Bushra Ayed.
Varje tisdag klockan 17 håller föreningen Kvinnor i Arvika språkkafé på Ritz. Antalet deltagare varierar från gång till gång, berättar hon.
– Man kommer och går lite som man vill. Vi är kvinnor från flera olika platser i världen. Syrien, Irak, Mongoliet och Afrika bland annat. Eftersom det brukar vara en del barn med har vi skaffat en leksakslåda och en matta.
Samtalsämnena styrs av de medverkande och tillsammans utbyter man erfarenheter och hjälps åt att söka information i frågor som uppstått.
– Vi har också haft många aktiviteter som matlagning, bowling och simning. Man lär sig mycket av varandras kulturer, svensk kultur och får en chans att utveckla språket, säger Bushra, och berättar hur hon genom hjälp från en av volontärerna lyckades skaffa körkort.
– Jag fick övningsköra med hennes man och fem månader senare hade jag körkort. Du vet, sådana kvinnor som uppmuntrar och tror på dig, de är jätteviktiga.
De senaste åren har Bushra Ayed jobbat på förskolor runtom i Arvika. Nu läser hon grundlärarprogrammet F-3 vid Karlstads universitet, samtidigt som hon jobbar extra inom skolan.
– Egentligen ville jag läsa socionomprogrammet men det var svårt att komma in. Så varför inte prova något annat först, tänkte jag. Men det finns ju likheter, som socionom jobbar man med människor och det gör lärare också. I Syrien läste jag ett och ett halvt år statskunskap men efter kriget och resan hit... Då kände jag att det var just att möta nya människor, prata om svårigheter, ja, allt med människor som jag är intresserad av.
Bushra Ayed har sina rötter i staden al-Qunaytirah, söder om Damaskus. Hon var 15 år när kriget bröt ut och några år senare fick hon flytta in hos släktingar i huvudstaden för att studera vid universitetet.
Men situationen blev allt farligare. Bushra berättar om rädslan för att fängslas och faran med att yttra regimkritiska åsikter.
– Det var för svårt för mig att hålla tyst när jag förlorade mina bröder. Det var inte mitt val att flytta från Damaskus men mina föräldrar tyckte inte att jag kunde stanna kvar. Nu är jag tacksam för att de gjorde det valet och känner att Sverige är mitt andra hemland. Men då kände jag bara nej, jag vill inte.
Hon flydde landet tillsammans med en kusin.
– Resan var jättejobbig och tog ungefär en månad. Gummibåt från Turkiet till Grekland, sedan vidare mot Sverige med en blandning av tåg och annat. Vi gick också väldigt mycket, så jag kom inte hit med flygplan som många tror.
I slutet av 2015 hamnade hon på asylboende i Glava. Hon beskriver hur hon den första tiden kände sig ensam och utlämnad. Dessutom var kontakten knapp med föräldrarna som fanns kvar i Syrien.
– För oss är det inte vanligt att flickor bor själva som i Sverige, så för mig var det något helt nytt. Ja, förresten allt var nytt. Språket, samhället... De första sex månaderna var jättesvåra. Jag ville nästan inte leva.
Bemötandet från en del människor var heller inte det bästa, berättar Bushra.
– En del verkade inte förstå att det inte var vårt val att komma hit och att vi hade det ganska bra i Syrien innan kriget.
Ljusningen kom när hon fick möjlighet att engagera sig i aktiviteterna på Bygdekontoret i Glava.
– En del volontärer där var lärare och då kunde man gå lite lektioner i svenska om man ville. Sedan fick jag faktiskt min första praktik där och det var verkligen jättebra.
Friade på scenen
2017 placerade Migrationsverket henne i Arvika. Där träffade hon sin blivande make Ali Alghanem, också han från Syrien. Tillsammans delar de erfarenheten av att behöva fly sitt hemland och starta upp på nytt.
– Jag kände till hans familj sedan tidigare men Ali lärde jag känna när jag pluggade på ANC där han jobbade. Där började kärleken...
– Efter en tid var vi på en stor eid-fest med typ fyrahundra vuxna och barn. Där gick jag upp på scenen med en blombukett, tog mikrofonen och friade till Bushra framför alla. Hon hade ingen aning om vad som hände men hon sa ja, skrattar Ali Alghanems, och visar bilder från såväl överraskningsfrieriet som bröllopet.
Bland de många gästerna var en stor del personer som Bushra Ayed lärt känna genom språkkaféet. Det var i samma veva som hon flyttades till Arvika som hon också fick förfrågan från NBV att hålla i en samtalsgrupp. Något Bushra gladeligen tackade ja till på villkoret att den endast skulle vara för kvinnor.
– I början var jag själv ganska blyg och jag vet att en del kvinnor tycker att det är jobbigt att prata inför män eller inför en lärare på SFI, särskilt när man heller inte känner varandra. Språkkaféet är en plats där man vågar säga det man känner och tänker. Har någon en fundering så hjälper vi varandra. När man inte har familj så är det en stor trygghet att veta att det finns andra att vända sig till.
Numer bor Bushra Ayeds föräldrar i Norge, med betydligt närmare avstånd till både barn och barnbarn.
Vad tänker du nu om resan du har gjort?
– Nu låter jag väldigt positiv men jag tänker så här... Jag har jobbat och pluggat samtidigt, skaffat körkort, bott själv och skaffat en egen ekonomi. Och om något har gått sönder i lägenheten har jag varit tvungen att fixa det själv. Så även fast mycket på vägen har varit jobbigt och sorgligt har man ändå blivit stark på något sätt.
En sorts självständighet?
– Ja, och jag tycker egentligen att alla kvinnor ska vara självständiga. Så klart är det tryggt att ha en familj som jag har nu, men jag känner ändå att jag kan fixa saker själv och det är faktiskt ganska viktigt.