Efter mer än 20 år i värmländska tingsrätter och sex av dem som tingsrättschef i Karlstad lämnar nu lagmannen Lars Holmgård sitt uppdrag. I en intervju med VF berättar han om varför han slutar, om framtiden – och brottmål han minns.
– Många mål med barn är sådana som etsat sig fast, säger Lars Holmgård.
Han är snart 60 år nu, Lars Holmgård, och säger själv att det var längtan efter att döma mer som nu har gjort att han valt att lämna posten som lagman, alltså chef över tingsrätten här i Värmland.
– Jag tycker att sex år är en lagom tid. Vissa andra myndighetschefsposter är ofta tidsbegränsade på just sex år, som rollen som generaldirektör eller landshövding, och jag tycker det ska vara likadant inom domstolarna. Här kan man i praktiken vara chef till pension och det är lite konstigt. Sen tycker jag att det man inte gjort på sex år kommer inte bli gjort under det sjunde eller åttonde året, säger han.
Det är den ena sidan, ett av skälen till att han går.
– Det andra är att jag är 59 år nu och jag känner att jag vill ägna mig mer åt själva juridiken och dömandet, det handlar om att jag vill göra något annat.
Hans nuvarande roll, som han haft sedan Lars Bjurstam 2017 lämnade för tingsrätten i Uddevalla, innebär att han dömer vissa mål men det blir samtidigt mycket administration för domstolens räkning.
– Det är svårt att säga rakt upp och ner men mellan 50 och 75 procent av min anställning innebar annat än dömande.
Just dömandet är det han ägnat sig åt av majoriteten av tiden här i Värmland. Den karriären inleddes 1999, då som vikarierande domare på dåvarande Karlstad tingsrätt.
Var det givet att söka jobbet som lagman efter att Lars Bjurstam hade slutat?
– Det kändes i det läget som att det var givet att söka, men inte att jag skulle få det. Då hade jag haft mellanchefsuppgifter under ett antal år så det kändes naturligt att söka det.
Och söktes gjordes det och efter det blev jobbet hans att ha. Nu, ”en lagom tid senare”, kan han blicka tillbaka på år som dels kretsat kring en personalbrist som stundtals hetat duga, dels kring uppmärksammade skriverier om begångna felaktigheter – och om en hel radda tingsrättsförhandlingar.
– Ibland minns jag olika mål utan att veta riktigt varför, det kan vara små detaljer som kommer upp. De brottmål jag minns bäst är ofta mål med tragik, de tycker jag har etsat sig fast. Allvarligare rättegångar, som mord, eller mål där barn är inblandade är också sådana jag minns. Ett par exempel är John Walter-målet, som inte är avgjort i hovrätten ännu, och målet med han som fick livstids fängelse för mord, efter att ha startat en brand i en lägenhet där hans flickvän var.
Men som nämnt så är han inte färdig med dömandet. Det kommer bara ske på ett annorlunda sätt än vad han är van vid. Framåt hösten startar han sin nya tjänst, som en typ av ambulerande domare som stöttar upp olika tings- och hovrätter.
– Jag ska döma, framför allt döma mer än nu, och kommer att få en ganska fri roll inom domstolarna. Inte fri på det sättet att jag själv säger vart jag ska åka utan i praktiken är det någon som pekar på en tingsrätt och säger att jag ska åka dit, säger Lars Holmgård.
Vem som tar över efter honom är inte klart än. Annonsen är i skrivande stund på gång och när ansökningstiden har gått ut inleds arbetet med att hitta en kandidat.
– Om det kommer några ansökningar, säger han skämtsamt.
Just rekryteringen av domare är ett av de problem som tingsrätten ställts inför, och Lars Holmgård har en klar uppfattning kring vad det beror på.
– När man frågar yngre jurister om vad de vill göra efter sin utbildning så är det många som säger just domare, men sen blir det ändå inte så. Mycket kan ha att göra med att man förväntas jobba med annat ett antal år innan man kan bli rådman och när man har gjort det i tio år kanske man inte längre vill bli domare.
Han förklarar hur en färdig utbildad jurist efter skolan kan göra notarietjänst i några år, sedan hoppa på en domarutbildning i fyra år – och därefter förväntas man jobba med annat.
– Man blir inte rådman direkt efter domarutbildningen och det är då vi tappar dem.
Vilka egenskaper skulle du säga krävs av en domare?
– Dels är det en teknik, det är ett jobb man ska lära sig, men dels är det också viktigt med egenskaper som allmänbildning, människointresse och ett intresse för vad som händer runt om i samhället.
Och empati, understryker han.
– Absolut. Det är viktigt att aldrig någonsin glömma att det är människor vi håller på med och att det är viktiga saker för enskilda människor. För mig kan en dag som domare innebära vardagliga saker som jag gjort 1 000 gånger förr men för den enskilda så är det väldigt stort. Om vi dömer en till fängelse eller i tvistemål dömer en att betala 500 000 så är det ju stora saker för dem.
Till sin hjälp har domaren nämndemän vid sin sida, och tillsammans ska de komma fram till en påföljd – friande eller fällande – och just nämndemannasystemet, där politiska partier utser kandidater, har stundtals kritiserats eftersom det rör sig om lekmän.
– Men jag är en stark förespråkare för nämndemannasystemet, jag tycker det är bra. Det vi gör här är det mest ingripande som samhället kan göra mot en enskild medborgare, vi har ju makten att låsa in folk. Den uppgiften är enligt mig otroligt viktig att inte bara överlåta åt fackmän utan det behövs ett lekmannainflytande. Nämndemännen har en otroligt viktig roll, det är kloka människor som är till stor hjälp.
Som nämnt tidigare i texten har det under åren riktats en del kritik mot tingsrätten. Felaktigheter har begåtts och såväl Holmgård som myndigheten har fått möta kritik.
– Det har varit väldigt mycket fokus på fel som har begåtts och det tycker jag man kan dela upp i fel som utan tvekan är rena felaktigheter men också en del som man borde ha en nyanserad bild av. I några fall anser jag inte ens att det har begåtts fel, och i andra fall kan man ha olika uppfattningar.
Han fortsätter:
– Sen blir det lite fel fokus, det här att titta på fel som begås. Det som är tingsrättens utmaning är inte att rätta till alla fel även om vi naturligtvis ska göra vårt bästa, det går alltid att bli bättre, men utmaningen för oss ligger på personalsidan.
Finns det något i kritiken som gör att du väljer att sluta?
– Nej, det är faktiskt helt tvärtom. Det har varit mycket skriverier och annat i media och egentligen har allt det gjort att jag har övervägt att stanna kvar. Jag har snarare känt att jag vill fortsätta snarare än att sluta utifrån det, säger Lars Holmgård.