40 år inom omsorgen och fem år som frispråkig ordförande för Kommunal fick räcka.
Nu går Eva-Lena Hagman i pension, trots att mycket återstår att rätta till inom den kommunala omsorgen.
– Är det riktigt rätt att du ska ha tio minuter på dig hos en annan människa? Nej, det tycker inte jag, minutstyrningen måste bort, säger hon.
Det är med blandade känslor vi slår oss ned i det dunkla soffrummet på Kommunals kontor på Abborrtorpsvägen.
Visst ska det bli skönt att få ägna sig åt barn och barnbarn, men oron för sitt eftermäle gnager också i Eva-Lena Hagman.
– Men det är som jag har sagt nu, att ni ska få se om något år, då kommer det bli som jag har sagt. Och då ska ni tänka på mig, ler hon.
Just förmågan att så mentala frön hos arbetsgivaren har varit en nyckel under de här åren. I grund och botten är den ständiga utmaningen att höja statusen på att arbeta inom främst den kommunala omsorgen och här är det ett flertal faktorer som spelar in.
Ingångslönerna är på tapeten nu, och scheman diskuteras för jämnan. Är det inte delade turer som är i ropet så finns det andra delar, men allt kokar samman till det som Eva-Lena Hagman ser som omsorgens allra största utmaning.
– Det jag är väldigt orolig för är kompetensförsörjningen. Och det är inte bara inom vård och omsorg utan det är inom förskola, vaktmästeri och så vidare att man ser hur slimmade verksamheterna har blivit. De ska hinna med mer och mer och jag får signaler från fackligt håll under flera år hur man har sett att antalet vikarier minskar och man får gå ut extra för att erbjuda medlemmar extra betalt om man skjuver på semesterveckor och så. Men man åtgärdar det inte, ”det ordnar sig, det finns folk”, men nu gör det inte det, säger hon.
Yrkena måste göras mer attraktiva för de yngre. Och det i en tid när nuvarande generationer ställer mer krav på både fritid och arbetsliv, samtidigt som själva jobbet också kräver andra uppgifter kopplade till dokumentation och planering.
Det ser Eva-Lena Hagman som problematiskt. Möten hålls och träffar genomförs, men det går sakta. Samtidigt som mycket annat måste förändras, som den ständiga jakten på minuter och timmar.
Hon exemplifierar med de ”jäkla resurspassen”.
– Du kanske får göra fyra timmar i din grupp två timmar på ett annat ställe och två timmar i en tredje grupp och det har kanske varit entimmarspass också. Så ska det ju inte vara, jag har sagt att om man måste ha resurspass så måste det vara på heldagar och inlagt i schemat.
– Och det är så mycket kringtid, du ska hinna göra så mycket annat under en dag också. Och ser man på hemtjänsten så har vi den här minutstyrningen som ska bort. Du kan inte ha några minuter på dig bara om du kommer till en människa som kanske var frisk igår och dålig idag.
Hon berättar om en hektisk dag från sina många, många år inom hemtjänsten.
– Det var en gång det var halkigt och slaskigt ute. Jag skulle först till ”Gumhöjda”, sedan till ”Gustava”, till Hagfors och till ”Gumhöjda” igen. Jag bara satte mig och grät, det går bara inte.
”Det är så mycket...”
Hon pratar vidare om städ och tvätt hos vårdtagare, språkförbistringar hos personalen, hur övertidskostnaderna skenat och hur det med dagens alla krav och uppmaningar från Socialstyrelsen inte det går att uppfylla allt.
Hon suckar.
– Det är så mycket... men jag tycker ändå att jag har blivit lyssnad på. Det är arbetsgivaren som leder och fördelar och man får inte igenom allt. Men de lyssnar och i den mån de har kunnat tycker jag också att de har försökt gå oss till mötes också.
Hoppas på bättre relation
Hennes efterträdare väljs vid årsmötet den 7 februari och Eva-Lena Hagman håller sig kvar i kulisserna över den stundande lönerevisionen.
Sedan går hon vidare, och hon hoppas att fackföreningens relation med Oberoende realister kan läka.
– Politiken måste lära sig att skilja på sak och person, säger hon och kommer in på ett av flera budskap till sin efterträdare.
– Det viktigaste är att ha medlemmen i fokus, att få ut budskapet och väcka opinion.