I den värmländske kavaljeren Axel Törnemans dekadenta Parismålningar är de prostituerade av det lyxigare slaget och champagnen, ja den är absintgrön. 1905 tog han världsmetropolen med storm och beskrevs som en svensk van Gogh.
– Men Paris glömmer snabbt vad som är på modet, säger Törnemankännaren Adam Korpskog, när konstnärskapet för första gången sedan 1947 visas i stort format på Värmlands museum.
"En vän som jag hatar, eller en fiende jag älskar". Enligt Adam Korpskog, på besök från Thielska galleriet i Stockholm, var det så Axel Törneman (1880-1925) på dramatiskt manér beskrev det Paris där han under ett par år i början av 1900-talet levde ett självförbrännande bohemliv.
– Han ville skildra vad han kallade "det njutningsrika, fjärilsfladdrande franska livet", som han tyckte sig se när han kom dit som 22-åring, säger Korpskog, som så sent som 2021 curerade en stor Törneman-utställning på Thielska.
Charmig dysterkvist
Adam Korpskog har studerat Törneman i ett tiotal år och berättar ledigt och säkert om den Persbergsbördige konstnärens fascinerande liv.
– Törneman är svår att ringa in både som konstnär och person. Han ska ibland ha varit käck och glad, dansade och pratade väldigt bred värmländska. Han var en lång, mörk kavaljer som damerna föll för. Samtidigt ska han ha varit en dysterkvist med mörka perioder, då han var i det närmaste okontaktbar. När han målade så tände han upp sin pipa och rökte tills glöden slocknande. Sen tände han den igen. Han teg, drack och målade. Så det handlar om en dynamisk och intensiv person. Det brukar sägas att han hade nitroglycerin i sina ådror, istället för blod.
Bakgrunden till det är att konstnärens pappa, överingenjören Algot, var nitroglycerinexpert hemma i gruvsamhället Persberg strax norr om Filipstad.
– Axel skriver på 1920-talet, strax innan han dör i blödande magsår, att alla hans målningar är påverkade av bilder från barndomen. Av, citat, "de värmländska skogarnas sus, eldar som virvlade, lågor som steg mot skyn från hyttor där järnet smältes".
Från fresk till frimärke
Utställningen på Värmlands museum innefattar ett åttiotal verk och representerar hela Törnemans konstnärskap, från de väldiga fresker han gjorde mot slutet av sitt liv, till frimärken, bokomslag och skämtteckningar. Naturligtvis med tyngdpunkt på oljemåleriet.
– Han är en konstnär som vandrar i format, säger Adam Korpskog, och visar oss in i ett avskilt utrymme med röda väggar där Törnemans mindre arbeten finns.
– Det har sagts att det enda sättet att finna honom i Paris var att följa de små teckningar han gjorde på caféservetterna.
Återkommande motiv är servitriser och så kallade kokotter, det vill säga "finare" prostituerade. Och borgarbrackor.
– De var Axels svurna fiender. Han tecknade ofta av män med cylinderhattar och stora magar.
Blev kontroversiell
Sitt stora genombrott fick Axel Törneman på höstsalongen i Paris 1905, då hans verk "Bretagnare" både väckte beundran och förakt. Motivet föreställer en grupp människor i bretonska folkdräkter som är hårt märkta av arbete och slit. I den motivmässigt snarlika "uppföljaren" "Bretagnare II" (verken visas bredvid varandra i utställningen) gick konstnären steget längre. Här syns bland annat en svårt puckelryggig man och en gumma som lider av en ögonsjukdom som ska ha varit vanligt förekommande i det kustnära nordfranska landskapet.
– En del franska konstkritiker provocerades och tyckte att Törneman hade gjort karikatyr av bretagnarna, säger Adam Korpskog.
Ett stycke längre in i utställningen visas så de två olika versionerna av "Nattcafé", eller ”Nattcaféet", där Törneman ville fånga den fashionabla dekadensen inne på Le Café Pigalle i Montmartre, som i folkmun ska ha kallats Café du Rat Mort (Döda råttan).
– Där höll anarkisterna, konstnärerna och affärsmännen till, och framförallt kokotterna, fortsätter Adam Korpskog.
Själv missnöjd
I versionen från 1905, som tillsammans med ett par andra målningar av Axel Törneman ingår i Nya Wermlands-Tidningens konstsamling, tycks stämningen munter. Ett zigenarband syns spela i bakgrunden, och två flamencodansare släpper loss intill de prostituerade damerna i förgrunden.
– Törneman ville skildra rörelsen på platsen, han tyckte rörelsen var det mest intressanta, och Paris var så klart en stad fylld av just det. Men han blev aldrig nöjd med resultatet i "Nattcafé", säger Adam Korpskog.
Så i den andra versionen från 1906, som Törneman faktiskt färdigställde hemma i Persberg, är känslan betydligt dovare.
– Lite som att det är en fest som pågått väldigt länge, och har kommit till efterfeststadiet. Gästerna ser håglösa, likgiltiga och blasé ut. Det är ju några år innan första världskriget bryter ut och det går att föreställa sig att de här människorna sitter där och dricker, utan att tänka på vad som händer utanför i ett Europa som redan då kapprustar som galningar. Personligen brukar jag läsa den här målningen som ett nästan apokalyptiskt verk, åtminstone civilisationskritiskt.
Utställningen "Axel Törneman. Bohemliv och modernitet" är producerad av Thielska galleriet och öppnar på Värmlands museum nu på lördag. Den står sedan kvar till och med den 20 augusti.