Facken rasar, men beskedet att regeringen lägger ner den av S-regeringen sjösatta utredningen om karensdagen och istället inleda en egen var verkligen löjligt förutsägbar.
Att högerpolitiker som själva kan välja att jobba hemifrån vid minsta lilla indikation på snuva, själva inte jobbar på en arbetsplats där de dagligen utsätts för smitta av olika slag och därtill aldrig axlar det ansvar över äldre och sköras liv och hälsa som exempelvis sjukvårds- och omsorgspersonal gör, inte fattar värdet i en slopad karensdag.
Att samma högerpolitiker som själva i imponerande omfattning ertappats med fusk och utnyttjande av regelverk för egen vinning, menar att det krävs funktioner i sjukförsäkringen för att, som äldre-och socialförsäkringsminister Anna Tenje (M) formulerar det i ett uttalande till tidningen Arbetet på torsdagen, ”motverka omotiverat hög korttidssjukfrånvaro”.
Hur avgör man vad som är omotiverat? Genom att ta ut så mycket i ett karensavdrag att bara den som är helt utslagen av sjukdom stannar hemma i sängen?
I en interpellationsdebatt i riksdagen före jul förklarade Tenje att man, när man överväger förändrade självrisker i sjukförsäkringen, måste ”ta hänsyn till de risker för samhällsutvecklingen som försämrade arbetsincitament innebär”.
På vanlig svenska betyder det att från politiskt håll tvinga speciellt lågavlönade att känna efter extra noga om de verkligen måste vara hemma. Bygga upp ekonomiska hinder som känns mest i plånboken hos den som inte ens en jobbmånad utan frånvaro får pengarna att räcka ens till det nödvändigaste.
Och Tenje och gängen kommer ju att lyckas med sina ”arbetsincitament”. För självklart är det så att om människor, och speciellt de som redan har låga löner, förlorar en tusenlapp på att stanna hemma när de är sjuka, ja då kommer en del av dem tvinga sig iväg till jobbet ändå.
TOPPEN! Det är den borgerliga arbetslinjen det!
Det ”lilla” kruxet är att den där gruppen som ska pressas att gå till jobbet även när de vaknar krassliga till stor del består av dels människor som inte kan jobba hemifrån, dels av yrkeskategorier som jobbar i direkt kontakt med bland annat fysiskt sköra äldre. Sköra äldre av vilka det dog tusentals främst i början av coronapandemin när smittan tog sig in på äldreboenden och i hemtjänsten. Innan den dåvarande regeringen tillfälligt slopade karensdagen.
Och det går inte ens att beskylla dessa yrkesgrupper för att vara egoister som sätter sin egen ekonomi framför omsorgen om människorna de jobbar med, om man nu skulle vilja det.
För om människor vet att deras arbetsplats redan är underbemannad och personalen går på knäna och att deras sjukfrånvaro skulle innebära att en lika sliten arbetskamrat måste ta flera extrapass, då tar det emot att sjukanmäla sig.
Om människor med otrygga anställningar därtill oroas över att en sjukskrivning kommer att leda till att de inte får förlängt kontrakt eller att arbetsgivaren inte ringer in dem eller sätter dem på schemat nästa månad, ja då kommer de att gå till jobbet nästan oavsett hur dåligt de mår.
Så en slopad karensdag är i sammanhanget bara ett litet – men åh så viktigt – steg mot sundare arbetsvillkor som får personalen att må bättre, trivas bättre och inte som i dag försvårar förutsättningarna att bemanna alla nödvändiga tjänster inom offentlig sektor i den nära framtiden.
Men det är inte som att regeringen bryr sig om det heller.