”Tyst, berätta aldrig för någon!”
Nathalie Stevens var fem år gammal när hennes egen pappa förgrep sig på henne. Under flera år åt hemligheten upp henne inifrån.
– Det är ju en person som ska älska och skydda en.
Sexualkunskapen i högstadiet blev ett uppvaknande.
Medan åttondeklassarna lyssnade till en torr genomgång av människans reproduktion, blev Nathalie Stevens liv aldrig mer detsamma.
– När läraren började prata om var saker och ting händer på kroppen blev jag jätteförvirrad... Varför känner jag igen mig i det här? Och varför kommer pappa upp i tankarna? Jag var ju oskuld men när hon började prata om hur det går till fick jag en jättestor klump i magen. Det går nästan inte att sätta ord på... Man trodde ju inte att sexualkunskapen skulle vara någon grej sådär, men så vänder det på hela livet, säger Nathalie Stevens.
När VF träffar henne hemma hos sin mamma i Forshaga, där Nathalie för närvarande bor, har elva år gått. Förutom en rad olika jobb har hon de senaste åren hunnit utbilda sig till både undersköterska och grafisk formgivare. Samtidigt som hon har läst in saknade gymnasiekurser.
– Jag tog min studentexamen i december och även fast jag är 25 år är jag så glad. Och jag har precis fått ett heltidsjobb som jag trivs jättebra med, säger hon och höjer armen i en segergest.
Den sprudlande glädjen och humorn är sällan långt bort när Nathalie Stevens berättar om sitt liv i dag. Men att få tillbaka gnistan, ja, faktiskt ens kunna ta sig utanför dörren, det har hon arbetat hårt för.
– Jag trodde inte att själen skulle kunna bli smärtfri. Det som hänt är inget jag kan göra ogjort, men jag har lärt mig att leva med smärtan. I dag är det nästan svårt att förstå hur jag kunde ligga vaken om nätterna och tänka på ”händelsen”.
”Om någon fick veta att min pappa hade rört mig, gjort saker med mig, då skulle jag vara slut liksom.”
Under sin uppväxt tillbringade Nathalie Stevens en hel del somrar hos pappan som bor i USA.
– Han hade ju varit en bra och rolig farsa. När han kom hit för att flyga med mig och min bror till USA spelade han fotboll med mina kompisar och gick på skolavslutningar. Att han inte var ett as man lätt kunde hata, ja, det gjorde det ännu svårare, förklarar Nathalie.
Efter den där lektionen i åttan försökte hon pussla ihop de minnen som började krypa fram. Till en början befann hon sig i förnekelse – hade det ens hänt?
Frågan om varför – varför hände det henne och hur ens egen pappa kan göra så – skapade mer och mer ångest.
– Det är ju en person som ska älska och skydda en... Först var det bara en känsla men sedan började jag komma ihåg... Jag minns också hur jag dagen efter det hände skulle gå och kissa. När jag sitter på toan känner jag att det gör ont. Så jag ropar på pappa och säger ”pappa, det gör jätteont där nere när jag kissar!”. Och han ställer sig i dörren och hyschar mig. ”Tyst, prata inte om det och berätta aldrig för någon!”
– Jag förstod ju heller inte vad som hade hänt även om det så klart kändes fel. Men jag älskade ju honom och märkte att det gjorde honom upprörd. ”Okej, då är jag tyst”.
De följande åren försökte hon upprätthålla relationen till pappan som om ingenting hade hänt. Samtidigt som hemligheten fortsatte att växa och minnesbilder från själva händelsen dagligen började göra sig påminda.
På gymnasiet hade hon hög frånvaro, men hur hon egentligen mådde dolde hon väl bakom en fasad av humor och kaxighet, berättar hon.
– Om någon fick veta att min pappa hade rört mig, gjort saker med mig, då skulle jag vara slut liksom. Alla hemska saker jag tänkte om mig själv trodde jag andra skulle tänka om mig om de fick reda på det. Jag kände mig så ensam.
Hon skämtar samtidigt om hur hon praktiskt taget kunde hela Värmlandstrafiks tidtabell utantill efter de ständiga resorna runt till kompisar. Allt för att slippa vara ensam med sina tankar.
– Det var som att hjärnan långsamt förgiftades. Jag trodde jag var stark nog att borsta av mig det som hänt. När det inte gick blev konsekvenserna bland annat att jag inte kände respekt för mig själv eller min egen kropp längre. Det i sin tur ledde till att jag hade relationer jag egentligen inte ville ha. Man kände sig redan smutsig, och då kunde man lika gärna smutsa ner lite till.
Hon minns ett av grälen hon hade med sin mamma i det kök vi nu sitter.
– Jag försökte förklara för henne att jag hade så mycket ångest. Att jag inte kunde sitta still i skolan för där fanns inget syre. Jag kunde verkligen känna hur hemligheten växte, du vet, men muren var så stark. Men det var också oron för vad hon skulle känna om jag berättade. Skulle hon ha känt sig ansvarig för att ha skickat iväg mig och min bror till honom? Jag ville inte att hon skulle känna skuldkänslor...
– Så det slutade bara med att hon inte förstod varför jag skolkade och struntade i skolan, medan jag skrek ”du fattar ingenting”.
Hon drabbades av panikångest och utvecklade ett kontrollbehov där katastroftankarna ständigt var närvarande.
– Om min egen pappa kunde göra så mot mig, då kunde en lärare, mammas nya kille, ja, vem som helst göra det. Jag blev rädd för varenda person och var alltid på min vakt.
I takt med att panikångestattackerna blev mer frekventa blev också ”rummen” att röra sig i färre och färre. Nathalie beskriver det som att hon långsamt kvävdes.
– Jag skaffade en pojkvän som jag flyttade till USA med under en period. När jag begränsade mig mer och mer så sa han: ”Nathalie, jag tror du har agorafobi, du går inte ut alls längre”. När jag hade fått en ångestattack på en plats vågade jag mig inte dit på grund av rädslan för att det skulle hända igen. Till slut var alltifrån restauranger, gym, buss, ja, till och med dusch, uteslutet.
2017 kulminerade det när hon satt i soffan hemma hos sin pappa i USA. Det hade gått så långt att hon inte vågade röra sig ur fläcken. Men i händerna hade hon en vattenflaska som hade blivit en tillflykt som tillät henne att se klart genom ångesten. Ett slags ankare, förklarar hon.
– Man har ju alltid fått höra ”drick vatten så mår du bättre”. När jag började med det så kändes det lite bättre, som en tröst. Så jag satt där under en filt med mitt vatten, och först då fick jag allt svart på vitt. För trots att jag var ensam kunde jag inte röra mig och allt mitt fokus gick åt att försöka överleva. Då bestämde jag mig för att avsluta relationen med killen och flytta tillbaka hem till Sverige.
Att börja berätta om övergreppet var ett avgörande steg för att närma sig professionell hjälp, förklarar hon. När hon till sist berättade för sin mamma kunde hon kort därpå skriva en remiss till öppenpsykiatrin dit hon snabbt fick komma.
– Jag hade också lyckats berätta för två vänner och min förra pojkvän så cirkeln var liten men den var tillräckligt stor för att våga göra den större. För jag ville verkligen inte att en händelse i barndomen skulle definiera hela mitt liv tills jag hamnar i kistan.
Hos psykiatrin fick hon höra att hennes symtom pekade på att hon led av PTSD och att hon skulle bokas in hos en psykolog.
– Jag kan fortfarande komma ihåg känslan när jag fick höra det. Det var så stort att få höra att det aldrig var mig det var fel på. Att mitt beteende inte var jag och att det gick att fixa. Det var som att flera kilon rasade från axlarna.
Kallelsen till psykologen dröjde ungefär ett år. Men när den väl kom valde Nathalie till en början att avboka den.
– Jag förstår att det är köer men det är ju jättetråkigt för sådan hjälp behöver man ju när man vågar söka den. I mitt fall levde jag länge på att ha fått höra att det var PTSD och jag kunde börja pussla ihop saker när jag förstod att de berodde på händelsen. Samtidigt var jag nog också rädd för att bearbeta allting. Rädd för att behöva gå igenom alla känslor och tankar.
Men psykologen ringde upp.
– Och hade hon inte övertalat mig till KBT hade jag fortfarande haft det obearbetat. Nu har jag i stället en verktygslåda och den är så bra och av det renaste stålet. Jag har en respekt för mig själv som jag inte hade innan och det är guld värt.
Det vilar ett särskilt tabu när det kommer till att prata om incestövergrepp, menar Nathalie Stevens. När hon för några år sedan under undersköterskeutbildningen fick en skrivuppgift i ämnet psykisk ohälsa, blev det hennes egen historia som rann ut på pappret.
– Eftersom jag sitter på den här kunskapen och erfarenheten kände jag att det bara måste ut. När jag var yngre trodde jag att jag var ensam om vad jag hade blivit utsatt för, men senare gjorde jag research. Har du en skolklass med 30 barn har tre av dem varit utsatta, och det är bara anmälda fall. Man kan ju bara föreställa sig hur stort mörkertalet är.
Sedan en tid tillbaka är hon ambassadör och föreläsare hos riksförbundet Hjärnkoll.
– Jag vill utplåna incestövergrepp, men hur ska vi göra det om ingen pratar om det? När jag delade med mig av mitt ambassadörskap på Instagram fick jag långa texter från tre olika personer som hade varit med om samma sak. Det är ju det jag vill komma åt. Vågar man berätta för en person eller bara så mycket som andas orden så har man i alla fall kommit ett steg på vägen.
Nathalie Stevens valde senare att konfronterade sin pappa och de har inte längre någon relation i dag.
– Blod är inte tjockare än vatten och det är så skönt att ha kommit till den insikten. Nu behöver jag inte låtsas längre och jag slösar heller inte på tiden för tid har redan tagits ifrån mig. Nu vill jag bara leva, glittra och må bra.