Miriam Kaukosalo: En riktig morfar

Krönikor
PUBLICERAD:
Hos Sten Andersson, även kallad Rustmästare Andersson, fann Miriam Kaukosalo en fristad under sin turbulenta tonårstid.
Foto: Håkan Sognelid
Förra sommaren hade jag det stora nöjet att få följa med på en motorcykeltur upp till de nordligare delarna av Värmland. Eftersom jag själv inte äger varken körkort för bil eller motorcykel, satt jag bakpå min makes Triumph Legend 900 och insöp de somriga dofterna från den förbipasserande Finnskogen.

Väl framme slog vi läger vid en liten sjö utanför Torsby. Flertalet av de som åkt med var i början för mig totala främlingar, men Värmland är inte stort och redan efter ett par minuters samtalande hade jag hittat en gemensam nämnare med Lars-Erik Sundin, även kallad Hundringen, som förvånat utbrast:

– Menar du att rustmästare Andersson var din morfar?

Ja, det stämde… eller nej, inte riktigt. Sten Andersson var inte min biologiska morfar, men han var under hela uppväxten den som jag kallade för morfar, trots att han inte var min mammas riktiga pappa.

Jag härstammar från en lång rad utomäktenskapligt födda på min mammas sida av släkten, vilket var en stor skam när det begav sig på min mormors och mormorsmors tid. Kanske bar mamma fortfarande med sig en del av den gamla tidens skam, för hon berättade aldrig något mer om sin biologiska pappa än att han inte hade velat ta sitt ansvar när min mormor Ingrid blev gravid med hans barn, min mamma. Mormor behöll barnet ändå och det var som ensamstående småbarnsförälder som hon träffade unge furir Andersson, som hon sedan gifte sig med och som blev min mammas pappa, blodsband eller ej.

Sten Andersson var som ung minst sagt ivrig att påbörja sin militära karriär. Så till den grad att han som 14-åring förfalskade ett intyg som skulle ha skrivits under av hans far, i vilket det stod att Sten var ett år äldre än vad han egentligen var. Med det falska intyget tog han sig in vid en militärutbildning och kunde efter några år där titulera sig furir. Vidare steg han i graderna; blev överfurir, rustmästare och till sist fanjunkare. Titeln fanjunkare bar han fram till sin död 2004.

Det jag minns starkast med morfar är dock helt obundet till det militära, trots att jag som barn följde med honom till Gräsmark om somrarna där han var barsk instruktör för hemvärnsungdomar. Nej, starkast minns jag honom från tiden då jag gick på högstadiet. Hans lägenhet på Kvarnberget var som en fristad för mig under de tidiga tonåren. Som nykläckt punkare tyckte jag att var det tillåtet, nästan obligatoriskt, att ställa till med så mycket trubbel som möjligt både i skolan och hemma. Mina föräldrar, socialen och skolkuratorn gjorde så gott de kunde för att få mig tillbaka i skolbänken igen, men skolkandet fortsatte och när jag gick ur åttan blev snittbetyget 0,8. Häpp! Men där omgivningen såg mörka moln torna upp sig på min framtidsvisions himmel verkade morfar ändå alltid se solsken.

Jag styrde ofta stegen mot lägenheten på Kvarnberget när skola och klasskamrater vad mig anbelangade kunde flyga och fara. Jag, med halva håret bortrakat, iförd söndertrasade kläder och höga kommandokängor. Morfar sken upp som en sol varje gång och sa att ”de där militärkängorna” jag hade på mig såg slitstarka och rejäla ut, ”de kommer du ha glädje av länge”. Så gick vi in till hans lilla kök, där polisradion alltid stod på, och satte oss vid köksbordet. Sedan satt vi där mitt emot varandra, löste korsord, rökte Gula Blend och drog ordvitsar så morfars hesa rökskratt fyllde rummet. Morfar var som en stor sol, hela han. Hos honom kunde jag sänka garden och bara vara. Rustmästare Andersson och jag var visserligen inte släkt via några blodsband, men jag minns honom som morfar. En riktig morfar.