Trots att det har skrivits spaltmeter och stormats om elpriserna ända sedan valrörelsen så har jag själv inte brytt mig nämnvärt.
Fram tills nu vill säga...
Det är egentligen ren lättja som ligger bakom, men i just det här fallet har lättjan hittills varit lite av en vinstlott. Jag har nämligen ända sedan vi köpte vårt hus för ett dussin och lite till år sedan haft ett fast elavtal.
Rörligt är alltid bäst har förståsigpåare som följer spotpriser varje timme slagit i huvudet på mig när jag berättat om mitt fasta avtal, men vem orkar kolla sånt? Inte jag i alla fall. Ge mig ett fast avtal så vet jag i alla fall ungefär vad jag ska betala så är jag nöjd så.
Och nu i höst då, så visade sig ju min lata inställning vara riktigt klok till slut. Som en lättjefull hare som tvärtemot i fabeln rusar förbi en strävsam sköldpadda på upploppet så blev jag slutligen en vinnare, eftersom mina elräkningar har varit stabila när andras har rusat.
Men säg den glädje som varar. Vid årsskiftet löpte mitt fasta avtal ut och nu är även jag på rörligt. Nu blir det till att äta kall mat från odiskade tallrikar framöver, iklädd otumlade kläder, för här ska sparas el!