Folk borde sluta ha såna krav på mig

Krönikor
PUBLICERAD:
Foto: Gorm Kallestad
Jag lever mitt liv med inga som helst krav på mig. Inga förväntningar. Inga måsten.

När du läser det här är det sannolikt lördag morgon. Du har förmodligen haft en vecka fylld av krav och måsten, saker du och ingen annan än du har ansvar för. Du har varit stressad och haft magont. En sån tillvaro, ja det slipper jag.

När man som jag föds med ett rejält handikapp sänks genast ribban för förväntningarna i samma stund som man lämnar sin mors sköte.

Folk blir ofta förvånade när jag åstadkommer något högst ordinärt. Att jag bor i en egen lägenhet tycks vara en bedrift. Gud vad häftigt, självständigt, vilken frihetskänsla va? Det är sällan jag hör att mina kompisar får samma lovord över att vid 25 års ålder sitta och häcka i en hyresrätt.

Detsamma gäller när de får reda på att jag har ett jobb. Tänk hur begränsad arbetsmarknaden är och trots det lyckas jag ha ett jobb.

Att gå på fest är också en sån grej som bedöms som en bedrift när jag gör det.

När jag anländer till festen brukar alltid någon i sällskapet försäkra sig om att jag dricker alkohol. Eller inte om jag dricker, utan om jag verkligen borde dricka. Det kan låta hemskt och lite omyndigförklarande, men jag kan samtidigt förstå det. Min kropp ser inte direkt stryktålig ut. ”Där kommer en som är väl rustad för kriget”, har ingen tänkt när de sett mig. Så vid ett eventuellt missöde kan de i alla fall sova med gott samvete efter dessa försök till omtanke.

Sedan när festen närmar sig småtimmarna stämmer hyllningskören in. Alltid kommer någon fram och säger något i stil med: ”Jag tycker du är så jävla stark som kommer hit.” Det är onekligen något som borde premieras; att jag trotsar logistikens lagar och sliter mig ifrån mina mediciner för att få uppleva glamouren av den gemene mannen om än blott för en kväll. Att ta tvåans buss till Herrhagen för att dricka fickljummen vodka russian är onekligen en lyx få förunnad.

Men det är också lätt att vänja sig vid en kravlös tillvaro. Till viss del är det ganska gött att ständigt överraska positivt och att dessutom kunna flyta runt lite härligt så där. Å ena sidan blir jag arg och stött om någon förvånas över att jag jobbar men å andra sidan är det också bekvämt att samhället inte förväntar sig något av mig.

Förutom vissa.

Folk i min närhet och mina uppdragsgivare verkar i stället inte ha någon hejd på kraven de ställer.

Redaktören för den här texten till exempel. ”På torsdag vid 16.00 vill jag ha texten.”

Jaha? Men jag då?

Inte ett ”snälla”? Inte ett ”om du orkar”?

Inte ens ett ”Jag förstår om du har fullt upp med att vara handikappad men om du skulle hinna klämma in en krönika däremellan vore jag oändligt tacksam.”

Nej nej, jag förväntas bara leverera utan omsvep. Olle kan vi minsann köra med hursomhelst. Där får jag inget ansvarsfrikort som jag felaktigt blivit så bortskämd med livet igenom.

Detsamma hände i julas. Jag och min bror skulle gå ihop och köpa en julklapp till hela familjen som jag tog på mig att fixa. Sedan gjorde jag inte det, lika delar glömska och lättja. Och när vi stod där på julaftons morgon och han kunde konstatera att jag inte alls köpt klappen, och därefter utkrävde mig på ansvar blev jag mörk.

Folk borde sluta ha såna krav på mig. Jag är ju trots allt handikappad.

Olle Elfgren byline 2022
Foto: Olle Elfgren

Olle Elfgren

Så här jobbar Värmlands Folkblad med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.