Det kördes skidtävlingar av världsklass i Älgå: ”Det blev en vana att ställa upp i Elitrennet”

De gjorde inte snö till skidåkarna på den tiden, men Älgå sportklubb presenterade den ena kanontävlingen efter den andra.

– Det blev en vana att åka hit och köra Elitrennet, berättade Thomas Wassberg när han kom tillbaka till Älgvallen.

Det var en onsdag i november, grådassig, regnig och på det hela taget rätt ogästvänlig kväll vid en särklassig skidarena i västra Värmland som hade höljts i dunkel när den skulle firas som en del av sportklubbens 90-årsjubileum.

– Det finns all anledning att sätta ljuset på det som hände här när många av världens bästa skidåkare kom hit och tävlade, säger Älgå SK:s ordförande Stig Nyrén.

Det kanske kan räcka som föreningens högtidliga firande av sig själv, en veteran att akta för dess ålder naturligtvis och den verksamhet som legat till grund för framförallt fotbollsspelare och skidåkare i bygden.

Unga som äldre, på gräsrotsnivå och i världstopp.

Med ålderns rätt

Det gav sig med tiden. Som om det skulle ha följt en 90-åring från små, stapplande steg till sprittande ungdom, vitalitet och toppform, samt med ålderns rätt lite lägre tempo.

För att ta det från början.

Vid Älgvallen.

– Efter skolan åkte vi alltid hit och sparkade boll. Vi kan nog säga att det var varje dag. Det var här de flesta av oss unga i trakten samlades, berättar Per Andersson, med tiden synnerligen aktiv inom längdåkningen, som distriktstränare, serviceman, spårdragare och inte minst betydelsefull för Elitrennets genomförande.

Alltid på Älgvallen

Kent Nilsson anade väl inte heller som småpojke att han senare tillsammans med Åke Wingskog skulle etablera ett av de bästa elljusloppen vid fotbollsplanen i Älgå.

Kents och Åkes goda relation med skidåkare de kände eller lärde känna blev avgörande för en västvärmländsk skidtävling av högsta karat.

– Det är som Per säger, vi var alltid här efter skolan. Det var bara för Nisse eller Marta att komma hit och hämta oss på kvällarna, förklarar Kent.

Mamma och pappa visste var de hade barnen. På dåtidens ungdomsgård, av naturen given.

Snöstjärnan

På vintern åkte de skidor.

– Du var ju stjärnan bland oss då, säger Per till Kent som blev juniordistriktsmästare 1963 och så småningom hamnade i Åsarna IK.

Det var innan fotbollsintresset tog över och ledde till spel i bland annat IFK Arvika och Degerfors IF.

– Ingeborg ”i änga” tog tid oss när vi åkte skidor, fortsätter Kent.

Hans bror Björn, Per Andersson och Sune Henriksson hängde på så gott de kunde i spontanidrotts anda.

Kring Älgvallen. Där de höll hus, året runt som det verkar.

Några av dem skulle fortsätta att spela fotboll, i herrlag och med tiden damlag, andra åka skidor.

Sportklubbens syfte var då och senare att verka i brett, fotbollslaget lyfte då och då uppåt i seriesystemet, till division V för det mesta.

Damlaget toppade insatserna med spel i trean 2008.

Elljusarena

Men sällan skulle fotbollsarenan hamna i sådant fokus som den gjorde sedan sportklubben 1975 valt att satsa på skidåkning i elljus och två år senare kunde inviga en bana av världsklass.

– Jag tror hela Älgå med omnejd var på benen. Den enorma uppslutning av allmänheten som märktes då ledde till möjligheten att genomföra Elitrennet, säger Per Andersson.

Där fanns:

Drivkraft.

Hjärta.

Fôlk till allt.

Entreprenadmaskiner och lastbilar.

– Var kom alla fordon ifrån?

Klubbkänsla

Per Andersson, Kent Nilsson och Stig Nyrén kan med perspektiv på Elitrennet konstatera vad känsla för klubb och hembygd vill säga.

Det var ju inget litet projekt de hade framför sig efter styrelsebeslutet 1973, och allt annat än raka spåret sedan markägaren Billerud kramat träden och hänvisat sportklubbens entusiaster till de sämsta träden i den svårtillgängligaste terrängen.

Men inget ont utan att det hade något gott med sig.

Åke klippte till

När Åke Wingskog, som i slutet av skidkarriären lämnat Edsbyn för Älgå SK, klippte invigningsbandet 1975 var det för en bana av världsklass.

Tuff så det räckte. Utslagsgivande. Hisnande utförsåkning.

– Bra träning mellan världscuploppen, konstaterade Thomas Wassberg.

Inget för fegisar. Sedan vind och ljumma vindar eliminerat all snö vid sidan av spåret inför premiären 1976 fanns ingen mjukvara att landa i. Bara barmark och is.

– Det gällde att hålla sig på benen, och det gick ju inte att åka sakta heller, fortsatte Thomas Wassberg som blev Elitrennets 13-åriga epok trogen och dess meste segrare.

Thomas vann fem gånger.

Älgå SK kunde knappast ana vilken succé Elitrennet skulle göra, och heller inte vilka prestationer och umbäranden som krävdes av arrangören för att rädda tävlingen från tö, snö och kyla.

1976 var det snöbrist.

1977 var det köldrekord

1978 kom det en halvmeter snö.

Men där fanns också ett klubbmärke som pulsen slog för.

Enkom en rejäl snösväng från Finnskogen till Älgå räddade urpremiären av Elitrennet den 2 mars 1976 sedan milda makter hotat det ihopskottade spåret på 2,6 kilometer.

Anade oråd

Redan under Skinnarloppet dagen före anade Åke Wingskog och Kent Nilsson oråd.

– Det började regna och blåsa, det skulle fortsätta på måndag och bli sju grader, berättar Åke som blev trea i Malung men bara hade Elitrennet i huvudet.

– Vi behövde få tag på en telefon och ringa hem för att de skulle börja täcka spåret, berättar han.

Det här hände sig långt före mobiltelefonens tid.

– Vi fick syn på en telefonkiosk i Stöllet så att vi kunde ringa till Börje Rundqvist, som ägde Högvalta byggmaterial och be att få låna presenningar som vi kunde hämta när vi kom hem, fortsätter Kent.

Polisen kom

Det skulle gå bra, lovade butiksägaren. Även om det blev sent och söndagskvällens överraskning väntade:

– Och vad sysslar ni med då?

Frågade poliserna bakom ficklamporna när Nilsson och Wingskog hade tagit sig in på lagret i Arvika.

Men de stod ju redan på plus.

– Sju grader varm, sedan slog vädret om igen. De värsta var att presenningarna frös fast i spåren, fortsätter Per Andersson.

Men de kom loss, framförallt Thomas Wassberg. Han vann första Elitrennet 26 sekunder för Edsbynduon Benny Södergren(28.57) och Kjell Eliasson (28.58).

Året därpå besegrade Thomas Magnusson, Delsbo IF, Thomas Wassberg, Åsarna IK, med två sekunder i en iskall tävling som genomfördes i 19 minusgrader.

Dählie debuterade

Startlistorna blev allt namnstarkare, åkare av högre karat lockades till Älgå och i välfyllda juniorled skulle lovande snöflingor få veta vad Elitrennet innebar.

Björn Dählie var en av dem.

Gunde Svahn en annan.

Björn kom på 13:e plats 1988 sedan han året dessförinnan vunnit juniorklassen.

Gunde Svahn blev trea två gånger innan han 1985 lyckades slå Thomas Wassberg med en sekund.

Sekundstrider

Elitrennet handlade ofta om sekundstrider, utom när Thomas Wassberg var rejält i stöten. Som 1978. Thomas Magnusson fick stryk med med en minut och 21 sekunder, och ännu längre efter var Juha Mieto.

Han kom tillbaka 1980, för att ta revansch på Wassberg efter hundradelsförlusten i Lake Placid. Tidernas fight på 15 kilometer tillåter vi oss att påstå.

Se den, om ni inte har gjort det.

Mieto fick inte revansch

3000 personer kom till Älgvallen för att se revanschmötet mellan Wassberg och Mieto den 17 mars. Ingen vann.

Det gjorde Benny Kohlberg, en sekund före Thomas som tog hem spelet både 1981 och 1982.

Fem gånger vann han Elitrennet, blev annars sekundslagen tvåa eller i slutet av både karriären och Elitrennet sexa samt nia.

- Jaha ja, så kanske det var, säger han och rufsar om sin kalufs som han alltid gjort.

Thomas kommer inte så noga ihåg de sista loppen i Älgå, däremot de första. Vinsten vid premiären 1976 före Benny Södergren, andraplatsen efter Thomas Magnusson året samt loppet 1978 när han slog samme Magnusson.

- Jag ville ju inte ha med honom i spurten att göra.

Nej, det är klart. Vinner man med en och en halv minut så behöver man ju inte det.

Han säger att banan passade honom, med den gemensamma starten och den breda startfältet.

– Det klämdes inte ihop så tidigt, man kunde skaffa sig en bra position och jag ville gärna lilla i täten, helst längst fram, berättar han som annars förkastar skidtävlingar med gemensam start.

– Det här var ju ett elljuslopp i högsta tempo. Det gav utslag. Ingen att hänga på.

Mellan Falun och Oslo

Elitrennet var tufft att åka, men också attraktiv som sparring och pulshöjare mellan världscuptävlingarna på Lugnet i Falun och på Holmenkollen i Oslo.

Den listiga planen fungerade mer än väl för arrangörerna. Och kom inte åkarna till Älgvallen så åkte Per Andersson, tävlingsledare efter Kent Nilsson och före Stig Danielsson, och hämtade dem.

– Ibland blev det så, jag åkte till Oslo för att hämta Maurillio de Zolt och Marco Albarello vid ett tillfälle.

Bodde gratis

För att installera dem på stadens stadshotell, som bjöd på kost och logi.

– Det var en del av den respons vi fick för att ha kunna, och framförallt ha råd, att genomföra Elitrennet, förklarar Per.

– Volvo lånade ut bandvagnar så vi kunde trycka till snön 1978. Folk och företag hjälpte till. Alla ställde upp.

Det verkar inte vara någon överdrift.

Stigs lugn

Mest tävlingsledaren Stig Danielssons lugn kan nog ha haft sin betydelse i sammanhanget.

Här påpekar Per, Kent och Stig Nyrén nästan med en mun:

– Hasse Westlund var fenomenal på att skaffa priser till åkarna. De uppskattade prisbordet. De ville tävla här. Det betydde mycket.

Bekräftat av Thomas Wassberg.

1988 slog Älgå SK rekord i landslagsåkare, 30 på startlinjen.

Nyttopriser

– Vi hade ju nytta av priserna vi vann här. Men sen kom skattemyndigheten på att vi skulle skatta för dem och då blev det ärligt talat inte lika intressant.

För arrangörerna blev det en besvärande omständighet som faktiskt bidrog till att Elitrennet 1988, med andra raka segern för Erik Östlund och dubbelvictoria tillsammans med hustrun ”Billan”.

Året dessförinnan hade Annika Dahlman, ”hemmaåkare” i IFK Lidingös skrud, tagit andra segern i Elitrennet.

– Hon bodde ju i Arvika då, säger Stig Nyrén. Carina Sandberg, Grava SK, vann också här två gånger, 1979 och 1980.

Eva vann före Carina

Landslagsässet Eva Olsson, Delsbo IF, vann Elitrennet första gången (1978) damerna tävlade i Älgå.

Efter Carina Sandbergs dubbla segrar vann Ann Rosendahl, Garphyttan, 1981, norska Vigdis Rönning 1982, Annika Dahlman 1983, Susanne Eriksson, Ekshärads SF, 1984, Ing-Marie Carlström, Högbo AIK 1985, Dahlman igen 1986, Billan från Sollefteå SK 1987 och slutligen Anette Böe 1988.

En viss Magdalena Wallin-Forsberg kom då på fjärde plats.

Stjärnparaden på Älgvallen höll i sig från början till slut.

Säkrade elljuset med spik

Det var nästan mer än strålkastarna tålde.

– Vi fick sätta in spik i säkringsskåpet för att strömmen inte skulle gå, berättar tidigare ordföranden, fotbollsmålvakten och kyrkvaktmästaren Lennart Eliasson.

Sista loppet för herrarna vann Jan Ottosson (segrare även 1983) före Torgny Mogren med Wassberg på nionde plats och Björn Dählie på 13:e plats.

Thomas Eriksson, Domnarvets GoIF, slog 1984 samtliga olympiska stafettsegrare från Sarajevo (Wassberg, Kohlberg, Ottosson och Svan) samtidigt som Erik Hansson, Gillberga SK, tog hem herrklassen.

Hemmaplan

Elitrennet blev på sitt sätt synonymt med Thomas Wassberg, med föräldrahemmet i Lennartsfors.

– Det passade bra att åka till Älgå när jag var hemma och hälsa på dem. Som nu.

På Wassbergs tid tävlade åkarna så mycket det gick, elljusloppen var tempohöjare och ingen drog sig för en femmil före ett mästerskap.

Jernbergs förslag

Det handlade lite om den tes som Sixten Jernberg hyllade, och som han föreslog Åke Wingskog att göra.

– Sixten sa till mig, träna så mycket du orkar, berättar den 41-faldige Vasaloppsåkaren som nästan vann 1975 och som alltid kom att minnas de orden.

– Jag hade alltid en spårkälke med mig i bilen. Det var bara att hänga den i dragkroken om det fanns snö på någon skogsbilväg jag råkade få syn på, förklarar Åke, alltjämt en skidspårens riddare.

Till glädje för många, för oss som är för bekväma att göra grovjobbet.

Ljus över Sillerud

Sålunda är det ingen tillfällighet att Åke Wingskog skulle sprida ljus över skidåkningen hemma i Sillerud.

Med marschaller.

– Det blev den första skidtävlingen med gemensam start.

1969.

– Vi hade gjort upp med norska storåkarna Gjermund Eggen och Harald Grönningen att de skulle, men tyvärr missade jag och Benny Södergren loppet eftersom vi samtidigt blev uttagna till landslagets världscup i Italien.

Men embryot till Elitrennet var lagt. För att sätta Älgå på skidkartan. I rättan tid.

Som klubben ser det.

– Det visades inte särskilt mycket längdåkning på TV då, här fick publiken se åkarna på nära håll och dessutom många av de allra främsta, säger Per Andersson.

De bästa åkarna

1986 presenterade Älgå SK sju av de tio bästa åkarna på Holmenkollens femmil.

– Upplägget med gemensam start och en tävling som blev lätt att följa bidrog till att Elitrennet blev så omtyckt.

– Det blev lätt för oss att hålla reda på vem som låg först också, säger han som gjorde det för det mesta, Thomas Wassberg.

Men för mister Elitrennet var det inte bara segrarna som räknades. Var det än var.

– Jag gjorde ett av mina allra bästa lopp när jag blev tvåa på VM-femmilen i Oberstdorf, berättade Thomas Wassberg vid Älgå sportklubbs 90-delårsfirande.

Inte bara guld

Allt Thomas rörde vid blev inte guld, bara nästan och när han faktiskt ville, när förberedelserna blev de bästa och formen fanns för en av alla tiders skidåkare.

Hans planering av loppen var ofta noggrann och vid några tillfällen uträknad, som en markering mot FIS sedan banorna delades in i zoner för fristil och klassisk skidåkning.

– Det var då jag kom på det där med tejpen, att åka med vallade skidor uppför och utan valla utför. Det råkade visst stå en TV-kamera där jag rev av tejpen i Holmenkollen.

Han skrattar gott åt det nu men menar allvar med det han säger om längdåkningens förändring.

– Sprintarna kan jag väl tycka är bra, men risken är att de börjar bli för långa och förlorar syftet att gå snabbt.

Att distanserna för damer och herrar blir lika långa är..?

– Helt okej.

Men femmilar med gemensam start

– De ska vi inte ha, och stafetter ska köras med de vanliga längderna. Inte 7,5 kilometer utan en mil per åkare.

Stakåkningen är det väl som det är med, säger Thomas.

Och framtiden?

– Det hänger mycket på bra ledare som kan motivera åkarna. Det går lika bra här som i Jämtland även om snön däruppe talar lite mer till vår fördel.

– Det går i perioder, men nu har vi några intressanta åkare på gång i Åsarna, säger Thomas och tålamodet en skidförening måste ha.

Dominerade Lilla VM

Kanske som en passning till Stig Nyrén och Katarina Ledin, drivande i sportklubbens styrelse, med en verksamhet lite grann på sparlåga men det är heller inte mer än tio år sedan som Älgå SK dominerade Lilla VM på skidor ett par vintrar i rad.

– Ungdomarna valde sen andra spår, nu har vi byggt om skidsekretariatet till gym och riktat in oss mer på hälsa och motion, berättar Katarina

Med den konserverade inställningen:

– Faller det snö ska det dras spår på Älgvallen, understryker Stig Nyrén.

Repliken känns som tagen ur ryggmärgen.

Elitrennet gick inte spårlöst förbi fast det är länge sedan. 1988. Sista tävlingen. Ett stycke värmländsk skidhistoria som inte kommer igen.

Eller är den för bra för att inte göra det?

– Jag tror det skulle gå att köra igen, som en veterantävling, säger Kent Nilsson, alltjämt i kontakt med de aktiva som när han och Åke Wingskog de första åren lockade några av de bästa längdåkarna i världen till Älgå.

Det lade grunden till elljusloppet med guldkant. Till Elitrennet.

Puff

Älgvallen i Älgå var arenan där världseliten kom att mötas i en tävling med gemensam start och en ruskigt kuperad bana på 2,6 kilometer som ledde till 13 tävlingar i expressfart där elljuset ofta skulle riktas mot en viss Thomas Wassberg.