Ett ökat antal ordvitsar, krämpor som yttrar sig i ”dadnoises” och ett raskt växande prylintresse säger mer än tusen ord. Någonstans har någon fött min sambos barn – och det är då inte jag.
”Jag ska bara fästa sladden längs listen”, sa han när han under annandagskvällen gick ner i källaren efter att ha grejat med det nya mesh-systemet han fick i julklapp (efter att i över ett år klagat på den dåliga wifi-spridningen vi har i huset).
Sedan sågs vi inte igen – på ett par timmar i alla fall.
När han väl kom upp för trappan, med rufsigt hår och ett stånkande andetag, höll han borren i högsta hugg och förklarade för mig att han ”passat på att fixa lite andra sladdar” genom att bland annat ”borra i listen”. Och mycket riktigt, där nere gick det plötsligt och tacksamt att stänga alla dörrar utan att sladdar klämdes ihjäl på kuppen.
Ursäkta mig, men sådana fixarryck får väl bara pappor?
Det tog mig tillbaka till för någon månad sedan när vi stod i hallen mer eller mindre samma minut som vi skulle vara på plats hos en bekant och han ”bara skulle gå på toa en snabbis”. Sen, innan jag ens visste ordet av, stod han och rensade avloppet för att det ”rann så dåligt”.
Otroligt att det är så här man ska få reda på att man blivit bedragen.