Mina amerikanska vänner försökte klättra uppför ett berg när åskan gick. Deras sätt att trotsa naturen påminner en del om Ulf Kristersson.
Många känner sig mest hemma vid havet. Andra trivs bäst i skogen. För mig är det uppe på ett berg som gäller. Det är ett arv från mina föräldrar – pappas stora stora intresse har alltid varit skidåkning och mammas bergsklättring och vandring.
Som barn präglades min relation till bergen lika mycket av rädsla som av kärlek. Det var också mina föräldrars avsikt. De ville inpränta respekt för bergen. De hade en god vän som var lavinexpert, men som själv omkom i en lavin. Det fick jag höra ofta, som det yttersta beviset på att man aldrig kan vara nog försiktig. Du kan tro att du vet allt om berget, men berget vet alltid mer än du.
En sådan respekt för naturen omkring oss börjar bli allt mindre självklar i vårt samhälle. Vi ser oss själva som skapelsens krona, naturen är en kuliss. Med vår teknik och våra moderna samhällen har vi besegrat miljön och böjt den efter vår vilja. Den farligaste av alla illusioner människan har haft för sig.
För några år sedan var jag på en bergsvandring i Himalaya när ett oväder började dra in. Jag är ingen van klättrare men vände ändå hemåt, med mina föräldrars förmaningar i minnet. De amerikanska machokillarna i vår grupp fortsatte uppåt ändå. Solen sken ju fortfarande. De kände sig unga och starka.
De fick senare hjälpas ner, när åskovädret obönhörligen nådde ikapp dem. Naturens krafter kunde inget självförtroende i världen rå på. Alla som upplevt åska till sjöss eller bland bergen vet att man som människa känner sig rätt liten och hjälplös.
När jag ser Ulf Kristersson och hans regerings arbete i miljöfrågorna tänker jag ibland på de där killarna, som fortsatte upp för bergsmassivet trots att åskan gick. Leende och full av självförtroende far Kristersson fram i miljöpolitiken, övertygad om att allt kommer sluta väl.
Han har dragit ner på anslagen till att skydda värdefull natur, för att sänka skatten för de rika. Besluten om att skydda fjällnära skogar rivs upp och miljöbudgeten sänks många gånger om. Enligt försiktiga beräkningar kommer utsläppen öka med minst tio procent. När finansminister Elisabeth Svantesson (M) fick frågan om risken för att Sverige skulle missa sina klimatmål sa hon “gör vi det inte det, så gör vi inte det”.
Kristerssons regering för ett krig mot naturen. Men han kommer – förr eller senare – att förlora det kriget. Naturens krafter ignoreras på egen risk. Till slut vinner de alltid.
Det biologiska mångfalden minskar i alarmerande hastighet. En miljon växt- och djurarter hotad av utrotning de kommande decennierna, även i Sverige. Den som åkt bil de senaste decennierna vet om det. För vad hände egentligen med alla insekter som brukade fastna på vindrutan?
Detta är ett synnerligen illa valt tillfälle att dra ner på skyddet av den natur vi har kvar. Vi vet faktiskt inte vilka växter och djur vi är beroende av för mänsklig överlevnad. Klimatförändringarna gör artkrisen ännu värre.
Regeringar både till höger och vänster borde se som sin huvuduppgift att göra något åt detta och förbereda oss på ett förändrat klimat. Ytterst är det inte en fråga om ideologi utan om säkerhet, livsmedelsförsörjning och möjligheten att upprätthålla samhällets funktioner i ett förändrat klimat.
Men Ulf Kristersson agerar som mina amerikanska bergsklättrarvänner. På vägen upp i solskenet känner han sig oövervinnerlig. Naturen kan tämjas, han kommer segra och nå toppen. Men förr eller senare kommer ovädret. Den som då är oförberedd får i bästa fall bäras ner.
Henrik Jalalian