Uppesittarkväll från sjukhussängen och julafton i ambulans på väg mot operation i Uppsala.
2021 fick ett oväntat och otäckt slut för Karlstadsbon Maritha Malm när ryggsmärtorna visade sig vara cancer.
– En sådan här sak får en att inse att livet är sårbart, säger 27-åringen.
Under lång tid gick sjuksköterskan Maritha Malm med svåra ryggsmärtor. Någon förbättring eller förklaring till varför hade inte hittats trots otaliga besök hos såväl vårdcentral, sjukgymnast som kiropraktor.
Söndagen den 19 december förra året firade hon en tidig jul hos sin mamma eftersom hon skulle jobba hela julhelgen på akuten i Karlstad.
– Men då tappade jag känseln från armhålorna och neråt. Jag kände vare sig smärta, kyla eller värme. Jag kände heller inte mina fötter utan snubblade på mina egna ben.
Trots att hon knappt kunde gå skickades hon hem från vårdcentralen.
– På tisdagen fick jag feber och på onsdagen ringde de från vårdcentralen som vi hade gjort upp. Jag hade gjort en röntgenundersökning tidigare men svaren hade fortfarande inte kommit. Men eftersom jag hade feber ansåg läkaren att jag skulle åka in till sjukhuset.
I och med sitt jobb visste hon att kvällstid är den allra mest köriga på akuten. I samråd med läkaren bestämdes i stället att hon skulle åka in morgonen därpå.
– Men jag hade så ont. Jag satt och sov i en fåtölj och vaknade en gång i timmen. När klockan blev sex sa jag till min sambo att han fick köra in mig för då orkade jag inte längre.
”Vad man tänker? Tusen saker men ändå ingenting.”
Med en puls på runt 140 slag per minut och ”hyperaktiva” reflexer misstänktes en infektion i ryggen. Maritha Malm fick nästan omgående göra en magnetröntgen och skrevs sedan in på infektionsavdelningen.
Röntgensvaren visade på någon typ av förändring.
– Läkaren berättade att man inte kunde se exakt vad det var men att det med största sannolikhet var någon typ av cancer.
Man upptäckte också en tumörmassa i ryggen som hade förstört en hel ryggkota.
– Kotan var helt hoppressad och tryckte som en kil på ryggmärgen. Det var därför jag fick känselbortfallen. Han sa också att man behövde operera bort hela ryggkotan för att det inte skulle bli några bestående men. Det här var alltså på eftermiddagen den 23:e och på julafton blev det ambulans till Uppsala.
Men att få ett cancerbesked vid 26 års ålder, ja, hur hanterar man egentligen det?
– Jag har märkt en grej nu när jag varit i de här rullorna i cancersjukvården. När läkare ska lämna besked som kanske inte är jättebra, men inte nödvändigtvis jättedåliga heller, då börjar de med att berätta allt från början...
– Och vad man tänker? Tusen saker men ändå ingenting. Det blev ju väldigt chockartat. Det första jag sa till läkaren var ”är inte det här det sjukaste du hört?”. ”Jag är ju bara 26 år, vad ska jag göra nu då?” ”Ska jag dö nu eller?”
Den rådande pandemin innebar också att hon fick ta emot beskedet utan anhöriga på plats.
– Men personalen på infektionsavdelningen var jättefina mot mig efteråt och sa att jag fick ta dit precis vem jag ville, till och med vår hund. Så min sambo kom och tog med sig hunden. Men att ligga där på sjukhuset och kolla på uppesittarkvällen... Nu känns det nästan lite surrealistiskt att allt det här har hänt.
Operationen i Uppsala blev lyckad och hennes sambo fick, pandemin till trots, följa med.
– I dag är jag nästan helt återställd. Jag har inte hundra procent känsel i fötterna men jag har vant mig vid det så det påverkar mig inte så mycket. Det är svårt att ta snabba danssteg och springa jättefort men sådant sysslade jag inte jättemycket med innan heller, skrattar hon.
Beskedet om vilken typ av cancer hon hade dröjde däremot ytterligare tio, fjorton dagar.
– Dygnet har ju 24 timmar men när man är på sjukhus och väntar på ett besked som potentiellt kan vara väldigt tråkigt... Då känns det som att dagarna aldrig tar slut.
På grund av infektionskänslighet fick hon heller inte lämna sjukhuset. Då gäller det att skaffa sig rutiner och hålla sig sysselsatt med besök, telefonsamtal och film, förklarar hon. Men när tankarna kom framåt kvällen och natten blev det desto svårare.
– Det är ju vargtimmarna som är de jobbigaste. Men man fick ändå prata lite förnuft med sig själv och inte ta ut några sorger i förskott. Samtidigt får man ju heller inte låtsas som att allt är bra. Det är en svår balansgång.
Rakapparat och ett glas bubbel
Det blev en glädjens dag när provsvaren visade att hon hade en väldigt behandlingsbar typ av lymfom – PMBCL.
I väntan på beskedet hade Maritha redan börjat behandlas med strålning och kortison. Att se ben och armar tappa muskelmassa samtidigt som kortisonet fick hennes kinder att svälla gjorde det stundvis svårt att känna sig hemma i sin egen kropp, förklarar hon.
– Bland det första de sa var att jag skulle ställa in mig på att tappa håret. Och det kändes som ett otroligt litet pris att betala. Jag hade ändå alltid tänkt att prova att klippa mig kort så jag ringde min frisör och bokade in en tid. Jag hade jättelångt hår så hon kollade upp hur man skulle gå tillväga för att kunna skicka in det till en perukmakare, i stället för att bara slänga, säger hon och fortsätter:
– När jag skulle raka av mig allt hår åkte jag och en av mina bästa vänner till hennes stuga i Grums. Där dukade vi upp med lite bubbel, ställde upp en spegel utomhus och gjorde det till en rolig grej där vi testade att klippa på massa olika sätt.
Just stödet från familj, vänner och kollegor lyfter hon som en väsentlig livlina under cancerresan.
– Det var nog räddningen för hela mitt psykiska välbefinnande och det gick inte en dag utan att någon hörde av sig. Jag tänker mycket på dem som inte har samma trygghet.
Den 22 juli i år fick hon besked om att inga spår av cancer längre kunde hittas. Sedan oktober jobbar hon hundra procent, fast på en ny avdelning.
– Akuten blev lite väl hektisk för mig. Tidigare jobbade jag inom psykiatrin och nu har jag börjat jobba dagtid inom barn- och ungdomspsykiatrin i stället. Det känns väldigt bra, lite nygammalt sådär. Men det är framför allt väldigt skönt att vara tillbaka i en vanlig vardag.
Under två års tid kommer hon att gå på regelbundna kontroller.
– Det känns väldigt tryggt med uppföljningarna och när man väl är inne i specialistvården är det väldigt lätt att få kontakt med sin läkare om man har frågor eller besvär. Det var egentligen svårare när jag hade så ont och försökte få hjälp hos vårdcentral.
Skulle cancern komma tillbaka så gör den det, resonerar Maritha Malm, som väljer livet framför att stirra sig blind på ovissheten.
Men visst är det en erfarenhet hon knappast trodde att hon skulle ha vid 27 års ålder.
– Klart jag på ett sätt ser tillbaka på det med sorg för att jag behövde gå igenom det. Å andra sidan är det ju inget personligt. Människor som blir sjuka har ju varken bett om det eller förtjänat det. Att acceptera att sådana här saker bara händer har hjälpt mig väldigt mycket.
Är det något hon lärt sig av det gångna året är det att faktiskt prioritera sin tid och sitt välmående.
– Många gånger gör man ju saker bara för att vara snäll. Det kan handla om mindre saker som att ta på sig massa arbetsuppgifter som inte är ens egna bara för att vara schysst. Det är ju att göra sig själv en björntjänst. En sådan här sak får en att inse att livet är sårbart. Och att man måste ta tillvara på det på ett bra sätt genom att prioritera sådant som man faktiskt mår bra av och som ger positiv energi. Det kanske låter klyschigt men så är det.