Årets idrottsprestation

Första delen av guldsagan: ”Var inte rädda för att skämta med varandra”

Sagan om när Färjestad BK blev svenska mästare – och stod för ”Årets värmländska idrottsprestation”

Svenska mästare för tionde gången – efter ett slutspel där de slog ut trean, tvåan och ettan på vägen mot guld.

Färjestad BK tar hem förstaplatsen i ”Årets värmländska idrottsprestation” 2022.

Här är den första delen om dygnen när SM-guldet säkrats – berättad inifrån.

Vårsolen värmer, himlen är klarblå – och bara ett dygn återstår innan allt ska avgöras.

Platsen är Karlstad Airport, datumet är onsdagen den 11 maj 2022.

OS-uppehåll och pandemiuppskjutna matcher gör att säsongen förlängts, men nu är de bara två lag kvar: Luleå HF – och Färjestad BK.

Inne i entréhallen sitter spelarna i gäng runt bord. Några med hörlurar på, insjunkna i sin egen värld – andra med fullt fokus på något spel i mobilen.

Tränarna och ledarstaben står som alltid för sig själva, närmare säkerhetskontrollen redo att när som helst få klartecken att vandra ut till flygplanet som ska ta dem 820 kilometer norrut.

Till Luleå. Till fiendeland. Till platsen där allt, precis allt, ska avgöras i en match.

Skellefteå i kvartsfinalen, Ängelholm i semifinalen – och nu Luleå i finalen.

Långresor som gjort att Färjestad flugit till alla bortamatcher, hela SM-slutspelet. Sportdirektör Rickard Wallin har slitit sitt hår i jakten på charterplan och besättningar, men den här gången har han lyckats boka ett rymligt plan med dansk besättning.

Utanpå finns bilder på handbollsklubben SønderjyskEs spelare, men inne i planet finns Färjestad BK:s klubbmärke på alla nackstöd. En liten, men uppskattad, gest.

Per Åslund sätter sig till rätta på planet.
Per Åslund sätter sig till rätta på planet. Foto: Stefan Eriksson

Rickard Wallin sätter sig på platsen han haft till alla bortamatcher, hela slutspelet: Längst fram till höger.

På stolsraden bakom sitter, som alltid, personen som på 74 dagar blivit helgonförklarad i Värmland: Tomas Mitell.

Under slutspelet har han använt all den kunskap karriären som pokerspelare givit honom i att läsa av motståndare. Han stod bara kvar och log när Skellefteåtränaren Robert Ohlsson rusade ut från en presskonferens i kvarten – hans utstuderade små utspel och gliringar fick Cam Abbott att koka av ilska i semin.

I finalen, har Luleås hetlevrade Tomas Berglund inte ens dykt upp på en enda presskonferens. Assistenten Henrik Stridh har fått ta bataljerna med med Mitell.

74 dagar har gått sedan han blev Färjestads tränare, två dagar har gått sedan kvällen som är anledningen att Wallin, Mitell och hela FBK-delegationen nu sitter på planet mot Norrbotten igen.

Den 9 maj åkte Luleå motsatt resa, med samma mål. Ledningen 3–2 i matcher efter fem finaler gav dem chansen att få slut på 26 års guldlängtan.

Men 3–1 till Färjestad, och en direkt avgörande sjunde match väntar.

– Njut av den här segern nu. Var inte rädda för att skratta, var inte rädda för att skämta. Det är ingen idé att koppla på ”matchmode” förrän två timmar inför match sju, säger Tomas Mitell till laget efteråt i omklädningsrummet.

Sex SM-finaler har spelats, på tio dagar.

Men nu, inför match sju, finns en extra vilodag inlagd.

– De kommer åka hem till Luleå och må dåligt i två dagar, få svara på frågor och känna allas oro. Nu ska vi utnyttja den fördel vi skaffat oss, fortsätter Mitell till spelarna.

Att åka upp dagen innan match, är även det ett högst medvetet val.

För hela slutspelet har Färjestad flugit till bortamatcherna bara några timmar före nedsläpp.

Nu åker man dagen innan. Dels för att bryta mönster – men kanske framför allt för att få lugn och ro. Slippa alla frågor från vänner och familj om känslan om matchen.

Gå in i slutspelsbubblan, fullt ut.

Innan planet lyfte har Färjestad tränat en sista gång för säsongen hemma i Karlstad, och Tomas Mitell har efteråt använt en annan av sina pokerkunskaper: Att bluffa.

På träningen, har plötsligt Marcus ”Lilliz” Nilsson och Joakim Nygård bytt formation med varandra, där ”Lilliz” klivit in med Gustav Rydahl och Per Åslund – Nygård in med Martin Johansson och Michael Lindqvist.

– Nej, de rullade som de kände för. Och det blev så. Jag orkade inte skrika på dem, ljuger Mitell till media i spelarkorridoren efter träningen.

Tomas Mitell pratar med media efter säsongens sista träning.
Tomas Mitell pratar med media efter säsongens sista träning. Foto: Tommy Andersson

Men skiftet var såklart inte något spelarna kommit på. I officiella laguppställningen nästa dag tänker han lämna in de gamla formationerna.

Men Mitell har bestämt sig för ett skifte. Dels för att få till en nytändning, dels för att anpassa laget till att det med bortaplan nu blir Luleå som har sista bytet.

”Omark-kedjan kommer säkert spela över 20 minuter. Kan vi bara spela två kedjor mot dem blir vi väldigt beroende av vad de gör”, tänker Mitell.

Han känner hur en matchserie mot ett defensivt Luleå skapat en trubbig matchbild, hur han vill få lösgöra offensiva kreatörer i Lindqvist och ”Lilliz” som i final fyra visat sin spets då han med en millimeterprecis passning spelade fram Jesse Virtanen till suddenavgörandet i matchen som passerat midnatt innan den tog slut.


Laget landar i Norrbotten, bussen styr mot arenan där varje spelare bär in sina trunkar – hänger upp sin egen utrustning innan man åker vidare till Scandic-hotellet i utkanten av stan.

Rickard Wallin kliver av planet i Luleå.
Rickard Wallin kliver av planet i Luleå. Foto: Stefan Eriksson

Middag på hotellet, kyckling med ris, följs av häng på de olika hotellrummen.

Rickard Wallin är otålig, vill få tiden att gå. Innan han går och lägger sig tar han en promenad i fiendeland. Hotellet ligger på gångavstånd från arenan, och det är dit Wallins fötter styr honom.

”Tänk va häftigt att vi är här, framme vid en sjunde avgörande final”, tänker Wallin – magkänslan är positiv när han vandrar tillbaka till hotellet, lägger huvudet på kudden och somnar.


Klockan är åtta på gulddagen när Maciej Szwoch vaknar upp.

När han tittar på mobilen, förstår han ingenting.

”Har du märkt något av raketerna vid hotellet i natt?”, skriver en kompis.

”Vilka raketer”, tänker ”Masken” som sin vana trogen sovit som en stock.

Mitt i natten har ett antal raketer fyrats av utanför hotellet Färjestad bor på. Ett klipp på sociala medier, upplagt av Luleåfans, har gjort det till allmän kännedom och en reporter på lokaltidningen Norrbottens Kuriren har haft sån nyhetskänsla att han varit varit vaken mitt i natten och skrivit om ”raketattacken”.

– Har de så stor respekt för oss att de är beredda att göra en sån grej, säger ”Masken” nere vid hotellfrukosten där raketerna är en snackis.

Theodor Lennström och Mikael Wikstrand i den matsal där de käkade på hotellet
Theodor Lennström och Mikael Wikstrand i den matsal där de käkade på hotellet Foto: Stefan Eriksson

Vissa i FBK-delegationen har vaknat till av smällarna. De allra flesta har likt han sovit igenom dem.

– Är de verkligen på allvar så rädda för att få stryk? Alla verkar ju så ohyggligt självsäkra, säger Rickard Wallin som, pappa som han är, inte sovit djupare än att han vaknat till av puffarna.

Ambitionen att störa Färjestad verkar snarare få motsatt effekt.

”Masken” känner hur nervositeten han haft kvällen innan snarare utmynnar i en känsla av ”det där är ett svaghetstecken, de litar inte på sitt eget lag... Nu har vi dem på gaffeln”.

Medan laget äter frukost är materialarna Joakim Andersson och Arto Mäntymäki redan på plats i arenan, halv åtta anlände de. Det extremt fysiska slutspelet har givit dem extrajobb, skridskor som i närkamper slagit i varandra och skapat jack i skenorna gör att de ständigt står och slipar skridskor.

Men allt fixas till, och spelarna åker ut på isen för säsongens sista matchvärmning.

Samtidigt som de gör det, gör Rickard Wallin upp med sitt förflutna.

Bortalagets omklädningsrum i Luleå, det är en speciell plats för honom.

Det var där, 2016, hans elitkarriären tog slut. Det var där han satt med tomt hjärta och tårar i ögonen efter att Luleå slagit ut FBK ur slutspelet redan i kvartsfinal.

Sju år har gått, men Wallin har inte under hela slutspelet orkat gå in i omklädningsrummet, platsen var för tätt knuten till ett slut och en sorg som fortfarande finns kvar.

Nu bestämmer han sig. Omklädningsrummet är öde när Wallin till sist kliver in i det. Tårar kommer ur ögonen, även sju år senare.

Men samtidigt känner han hur en fördämning bryts, hur han till sist kan lägga det minnet bakom sig.

Rickard Wallin, han är redo för match.


Sju månader tidigare klev han på rollen som sportdirektör i Färjestad BK.

Första värvningen: Erik Wilderoth, i rollen som hockeyanalytiker.

Nu, på matchdagen, 96 mil söderut i Jönköping, väcks småbarnspappan Wilderoth redan klockan tre på natten. Jobbet som analytiker i FBK gör han hittills på halvtid – han kombinerar det med ett annat uppdrag för Skövde Energi.

Och just i dag krockar uppdragen. En stor ledningsgruppsdag i Skövde gick inte att flytta på, så Wilderoth lämnar det renoveringskaos familjen har och sätter sig i bilen dit.

Men väl framme, på morgonmötet klockan tio, får han beskedet att endast tre av tio kan medverka. Wilderoth tar upp telefonen, ringer Wallin.

– Om jag bara tar mig till Luleå, finns det plats på planet hem?

– Ja för fan, kom, svarar Wallin.

Snabbt till stationen i Skövde, tåg till Stockholm, vidare till Arlanda.

Samtidigt uppe i Luleå, efter avklarad morgonvärmning, återvänder laget till hotellet för lunch.

Thomas Rhodin är matansvarig.
Thomas Rhodin är matansvarig. Foto: Tommy Andersson

I tränarstaben har de olika extrauppgifter.

Maciej Szwoch är den som bokar bussar, till och från flygplatsen.

Thomas Rhodin, han fixar förutom hotellbokningar även käket.

Ett ansvar som kommer med begränsningar. Gårdagskvällens kyckling med ris är en klassiker – köttbullar med mos accepteras även det. Men större utsvävningar än så, då gnälls det.

”De är ju som barn”, tänker Rhodin.

”Jag undrar hur trötta de börjar bli på det, men nu vågar jag inte byta”, tänker ”Totto".

För på lunchmenyn nu, timmar innan nedsläpp, står spaghetti och köttfärssås. Precis som det gjort varje gång Rhodin bokat mat inför bortamatcher.

Hela säsongen.


På hotellet har man matchgenomgång. Tomas Mitell vill konkretisera och göra det tydligt för spelarna, ger dem några nyckelpunkter att tänka på i försvarsspel – några i anfallsspelet.

Trycker på hur det på sikt kommer ge betalt om man ligger på stjärnbackarna Erik Gustafsson och Sami Lepistö, hur Omark-kedjan är nyckeln bland forward.

– Om vi inte bjuder på några stora chanser till de andra kedjorna... De kommer inte göra fyra tunnlar på er – per byte, säger FBK-tränaren.

Men framför allt jobbar han med spelarna mentalt.

– Det är okej att vara nervös. Gå ut och ta en promenad, njut av solen och gå sen upp på rummen och försök sova, är tränarens order.

Kapten Johansson känner sig trött, somnar fort – vaknar och tänker ”nu är det dags att åka till arenan”.

Han kollar klockan på mobilen. Bara några minuter har gått.

Fem dagar tidigare hade Linus Johansson i samma mobil sett att han fått ett DM på Instagram, avsändaren kände han inte igen.

Luleå hade precis skaffat sig matchboll via 4–0 i den femte finalen, men den inbitne Luleåsupportern tyckte inte det räckte så.

”Va jobbigt det kommer bli för er att förlora en SM-final på hemmaplan, era jävla sopor”.

Johansson blev lite irriterad, men nonchalerade meddelandet. Men supportern gav sig inte, utan hans flickvän började skriva liknande meddelanden till Johanssons sambo, Lisa Rengärde.

Linus Johansson skriker ut sin glädje efter att ha satt 2–0-målet i den sjätte finalen.
Linus Johansson skriker ut sin glädje efter att ha satt 2–0-målet i den sjätte finalen. Foto: MATHIAS BERGELD

Ironiskt då att det i den sjätte finalen var just Linus Johansson som satte det matchvinnande målet.

Målet som fixade en sjunde avgörande match.

Målet som är anledningen att han nu ligger och stirrar upp i hotellrummets tak.

Klarvaken.

Han ligger där och tänker på finalserien, där hemmalagen vunnit varje match. Det är hemma i Karlstad FBK lagt grunden i slutspelet – på bortaplan har man faktiskt bara vunnit två av nio slutspelsmatcher.

”Och i Luleå har vi väl inte vunnit på 100 år”, tänker Johansson och vänder sig om i sängen.

Fortfarande utan att kunna somna.


I samma rum, i sängen bredvid, ligger Victor Ejdsell.

Hela dagen har allvaret varit så påtagligt för honom, att sova nu innan match – som han vanligtvis alltid gör – är omöjligt.

Han ligger där i sängen med hjärnan på högvarv, tänker på exakt vad han ska göra när matchen börjar – för att ge laget bästa tänkbara förutsättningar att vinna.

Hagfôrsingen kan blicka tillbaka på en säsong där kurvan för han och laget gått hand i hand. En höst där det mesta krånglade, en vinter där allt började klicka och en vår där alla hittade sina roller – och blev ostoppbara.

Startskottet för allt i slutspelet, det hade Victor Ejdsell fixat själv. 2–1-målet i första kvarten mot Skellefteå, med en minut kvar när alla väntade på sudden.

Ett mål han själv känner var avgörande för hans eget slutspel – ett mål som definitivt var det för Färjestads.


Jacob de la Rose brukar alltid somna direkt när han tar sig en tupplur på matchdagens eftermiddag.

Men den här dagen är det omöjligt. Magen pirrar och hela dagen har han gått runt med en förväntan – och en längtan efter att pucken ska släppas.

Några veckor hade mobilen plingat till, på andra änden var Tomas Mitell.

– Jag har en idé, sa FBK-tränaren.

Han har känt hur Gustav Rydahl- och Linus Johansson-kedjorna fungerat bra, men att man inte fått ut tillräckligt av de la Rose-enheten med ”Lilliz” och Lindqvist på kanterna.

Mitell känner att de la Rose är för bra defensivt, för att låta honom åka runt i en kedja som inte producerar. I stället föds tanken att låta Martin Johansson gå in mellan Lindqvist och Nilsson i en mer renodlad offensiv roll – och skapa en ”shutdown-line” med de la Rose, Pontus Widerström och Patrik Lundh.

”Hade han bett mig öppna båsdörren som andrekeeper hade jag gjort det också”, tänker Jacob de la Rose när han får höra förslaget.

Jacob de la Rose och hans enhet plockade fullständigt bort Linus Omark i finalserien.
Jacob de la Rose och hans enhet plockade fullständigt bort Linus Omark i finalserien. Foto: FREDRIK KARLSSON

I slutspel handlar allt om att vinna, och de la Rose-kedjan används i kvarten för att plocka bort Skellefteås förstakedja, i semin för att plocka bort Rögles offensiva spets och nu i finalen har de helt neutraliserat Linus Omark-formationen som fram tills dess varit ostoppbar.

Jacob de la Rose njuter av slutspelshockeyn, älskar när allt ställs på sin spets och det handlar om att hela tiden vinna sin duell. Men han irriteras lite över att han fått allt kredd för fjärdekedjans insats, tycker Lundh och Widerström varit lika viktiga för hur de som formation köpt Mitells uppgift – och satt stolthet i att utföra den till perfektion.


I ett annat rum ligger Adam Ginning.

Redan när han vaknar på morgonen är han mer nervös än han någonsin varit inför en match. Spänningen i kroppen finns kvar där, hela dagen, och den tupplur han vanligtvis brukar ta efter lunch på matchdagar blir inte av.

Att somna är omöjligt. Även för honom.

Adam Ginning ligger där på sängen, och har en svajig säsong att tänka tillbaka på. Tanken var att bygga vidare på känslan från slutspelet 2021, men hösten var jobbig för laget och han kände själv hur han inte alls presterade på den nivå han ville.

Självförtroendet och formkurvan stiger dock mot slutet av grundserien, fast när slutspelet inleddes mot Skellefteå var han fortfarande sjundeback.

Men Mikael Wikstrands olyckliga knäskada i tredje kvarten skapade en öppning.

”Nu har jag en jäkla bra chans”, tänker Ginning och går in och spelar sitt livs hockey.

Framme i finalserien är Jesse Virtanen och Theodor Lennström de enda FBK-spelarna som haft mer istid. Och i boxplay har Ginning och BP-partnern Mattias Göransson varit det solklara förstaval – duon har inte varit inne på ett enda BP-mål på hela finalserien.

Adam Ginning trycker utan Luleås retsticka Brendan Shinnimin.
Adam Ginning trycker utan Luleås retsticka Brendan Shinnimin. Foto: SIMON ELIASSON

Backcoachen Thomas Rhodin har gillat Adam Ginning från start. Hur han tränat extra i gymmet, hur han peppat, varit engagerad, snackat trashtalk och fått motståndarna ur balans.

Om han varit sjundeback eller inte inte gått att se sett till hans agerande i båset. Ginning själv njuter av känslan av veta att blir det utvisning, då ska de två in.

När laget med några timmar till matchstart åker buss den korta sträckan från hotellet till Coop Norrbotten Arena finns nervositeten kvar, den släpper först efter första bytet, men även en tacksamhet över att ha en sjunde avgörande match framför sig.

”Det är få förunnat att få spela en sån här match”, tänker Ginning.

Det är några timmar kvar till match.

Det är några timmar kvar tills allt ska avgöras.

Fotnot: Det här var första delen i berättelsen om Färjestads gulddygn, baserad på ett tiotal intervjuer med personer i och runt klubben. Den andra och avslutande delen kan du läsa här:

”Ta ett djupt andetag, sikta på 98-99 procent. Det kommer räcka”Ekberg: "Ett omöjligt år – Värmland är ett fantastiskt idrottslandskap"
VF-sportens sportchef Johan Ekberg delar ut diplom och blommor till Linus Johansson och Tomas Mitell.
VF-sportens sportchef Johan Ekberg delar ut diplom och blommor till Linus Johansson och Tomas Mitell. Foto: Peter Bäcker
Publicerad:
Reporter Johan Ekberg
Johan Ekberg
johan.ekberg@vf.se

Artikeltaggar

Adam GinningFärjestadFärjestad BK HerrIshockeyJacob de la RoseLinus JohanssonRickard WallinSportTomas MitellÅrets idrottsprestation