Min juls framväxt – från Kalle Anka till Die Hard

Krönikor
PUBLICERAD:
Julmat!
Foto: ANDERS WIKLUND / TT
Nu är det jul igen i både slott och koja och julen har ju en förmåga att återkomma ungefär samma tid varje år och inte sällan lyckas den uppröra känslor på olika håll.

Mina egna känslor kring julen har varit varierande. Som barn älskade jag, naturligtvis, julen. Ett år spelade jag in Kalle Anka-timmen för att kunna njuta av den vid fler tillfällen under året – smart va?

Det visade sig snart att känslan inte riktigt var densamma när Kalle-kassetten åkte fram i juni.

Som tonåring upplevde jag julen utifrån något pseudorebelliskt påhittat rus och levde med intrycket att det mest var en kommersiell högtid – och det tänkte jag minsann inte gå på, nej nej.

Det visade sig snart att saker och ting blev vad man gjorde dem så när jag spelade ner julens betydelse så blev vintermörkret endast än mörkare.

Det blev så klart än tydligare ju fler år jag lade bakom mig och allra tydligast blev det kanske när jag ett år firade jul ensam i min lägenhet. Jag hade jobbat julaftonen och kom hem lagom till att tomtens hjälpredor målade schackbrädan i svartrutigt. Prinskorv stektes, köttbullar rullades och potatisar kokades, Die Hard tittades på – och sen var det jul för en där uppe på Kronoparken.

Det blir med andra ord vad man gör det till. Nu är vi flera som firar jul i samma hus och vi skapar våra egna traditioner för framtiden.

Så länge Die Hard får rulla i bakgrunden medan julbordet äts så är det jul i mitt hus, och i mitt huvud.

Hoppas du har hittat din jul – och må den vara så god som möjligt!