Gårdslivet i Finnebäck har gett Ida Rådberg, 32, och Viktor Jansson, 33, ett efterlängtat lugn – men också en hel del utmaningar.
Nedre Lyckan är deras livsprojekt.
– Man tvingas leva i nuet på ett annat sätt, säger Viktor.
Hönsen tittar tveksamt ut från sin boning i 1800-talsladan. Värmlandsfåren är desto mer pigga på att posera framför VF:s fotograf i det kraftiga snöfallet.
– Djuren tillför väldigt mycket. Det blir en trevlig stämning att ha dem precis utanför huset. Hade vi inte haft det hade det nog känts mer ensamt, säger Ida Rådberg.
Nedre Lyckan i Finnebäck i Brunskog består av flera byggnader. Förutom boningshuset, finns här också två stora lador, ett härbre och en ”lillstuga”. Till och med en smedja. Det var just gårdens möjligheter som lockade det unga paret. Här finns plats att skapa, odla, bygga och ja, leva någonstans bortom stressen i städer.
– Innan vi kom hit visste vi inte hur gemenskapen skulle vara här, men det är massor här som precis som vi har olika drömmar. Det finns också så mycket kunskap i bygden, man hjälps åt med saker. Till exempel samodlar vi potatis med tre andra gårdar. På det sättet hoppades vi att det skulle vara när vi flyttade hit, säger Viktor Jansson.
”Pinnkonstnären” Maria ”Vildhjärta” Westerberg bor i grannbyn på andra sidan skogen.
– Vi ville heller inte bo helt öde. Både Viktor och jag gillar kultur, musik och konst. Och allt det finns ju här. Det är en väldigt levande landsbygd, säger Ida Rådberg.
De flyttade till Finnebäck 2019 efter att ha fallit pladask för gården som mer eller mindre hade stått tom under många år. Det är inte helt enkelt att hitta ett hus med så mycket som klarat sig undan renoveringar, betonar Viktor.
– Men som ändå är tillräckligt iordninggjort med el och vatten så att man kan flytta in direkt. Det går ju i perioder vad som är inne. Sådant som man tidigare valt bort, tycker vi är jättehäftigt i dag. Vi hittade ju en bakugn i köket som man troligtvis har murat igen någon gång på 1920- eller 1930-talet. Den ska vi försöka ta upp igen.
Klotter från andra världskriget
På sina ställen vittnar tapetlagren om de många trender som kommit och gått genom årtionden. Från dova färger och fina blommönster till färgstarka medaljongtapeter.
– Lättast hade kanske varit att bara slå upp gipsskivor över alltihop, men vi vill försöka behålla det gamla så långt det går, säger Viktor, och pekar på ett ställe där man ser ända in till den lerklinade stommen.
De är tacksamma för att ha såväl snickare som byggnadsvårdare i den närmsta familjen. Men själva ägnade de också mycket tid åt att läsa på om gårdsliv inför flytten hit. De drivs också mycket enligt devisen ”learning by doing”.
– Om man som vi drömmer om att bo såhär tycker jag att man ska våga prova. Vi kunde ju exempelvis inte särskilt mycket om vare sig odling eller att ha får, så det känns väldigt häftigt att vi har tagit oss dit vi är ändå, säger Ida.
Flytten till sekelskifteshuset har bjudit på många överraskningar. Exempelvis farstun och badrummet (utbyggnad från 1970-talet) som omgående behövde renoveras på grund av fuktskador.
– Den sommaren bodde vi här utan badrum. Då fick vi använda ett gammalt utedass som fanns här på gården och tvättade oss i sjön. Men det var ändå kul att testa och se att det faktiskt funkade det också, säger Viktor.
I övrigt går paret varsamt fram med renoveringen. Regelrätt byggnadsvård är kanske inte ledordet, men för dem är det viktigt att anpassa sig till huset och dess historia.
– Det var viktigt att bo in oss först i stället för att riva ut allt direkt. Vi försöker också återbruka det som finns på gården, säger Ida.
Kakelugnarna står för tillfället för värmen i huset. Även om snålblåsten letar sig in mellan de gamla golvplankorna, är det varmt och skönt vid vedspisen i köket.
– Förr var det en annan ugn här och vi har fått berättat för oss att Sally, den tidigare ägaren, gärna satt på en pall med fötterna på ugnsluckan, säger Ida.
Att leva på en gård med över hundra år på nacken är ett ständigt upptäckande och en tidsresa. Det gör också att man känner en ödmjukhet inför allt jobb som dåtidens människor har lagt ner, menar paret.
– Därför tänker man en eller två gånger innan man gör något. Samtidigt måste ju vi som bor här få sätta vår prägel. Det bästa är ju om det går att kombinera både gamla och nya tekniker, säger Viktor och får medhåll från Ida.
– Det känns också fint att det också får finnas djur här igen, att använda gården till det den är gjord för.
Ibland kommer man väldigt nära människor från förr. I ”lillstugan” finns klotter från soldater daterat från andra världskriget – ”Sitta i buren. Fy fan.”
– De gillade nog inte att vara stationerade här. Det är som ett museum därinne, man känner verkligen historien. Där kommer vi nog vara ännu mer sparsamma med renovering, kanske inte ens dra in el, säger Viktor.
– I framtiden är tanken att hyra ut rum där. Kanske under Gammelvala eller så, inflikar Ida.
Viktor Jansson och Ida Rådberg lärde känna varandra under gymnasietiden, men det dröjde ett tag innan de blev ett par.
– Vi båda flyttade runt en del och var väl på olika plan i livet. När vi väl träffades igen var det som att allt klaffade och vi drömde om samma saker, säger Viktor, som är uppvuxen i Gönäs i Fageråstrakten.
Han är utbildad grundskolelärare och har precis fått en tjänst som musiklärare i Arvika. Men just nu är han föräldraledig med parets ett och ett halvåriga dotter Signe.
– Jag växte upp på landet kan man säga. Det finns något med att göra det som känns värdefullt, det känner man ju ännu mer nu när man själv fått barn. Närheten till naturen, att sköta om djuren och göra saker som att hämta in ved när man fryser. Det känns väldigt levande att bo så här.
Ida Rådberg har rötterna på Hammarö och är i botten utbildad hälsopedagog. Nu arbetar hon med det nystartade företaget som utgår från gården. Med start nästa år är planen att börja med försäljning av alltifrån snittblommor och grönsaker till lamm och ägg.
– Det har varit drömmen och vi har pratat om det länge. Nu kände vi att det var dags, säger hon.
Det råder knappast brist på idéer, berättar de, men tiden är desto svårare att finna.
– Vi har många drömmar och en lång lista med renovering som vi vill göra men hela tiden dyker ju något akut upp. Hur mycket jobb det är att med att bo på en gård förstod vi nog inte förrän vi flyttade hit, säger Ida.
– Vi får tänka på det som ett livsprojekt. På en sådan här gård bodde ju antagligen en stor familj med drängar och pigor förr, säger Viktor.
Dagarna börjar med matning och städning hos djuren. Vad som behöver göras beror mycket på säsongen. Nu på vintern gäller det bland annat att ha koll så att fårens vatten inte fryser.
Kan ni ibland unna er en sovmorgon?
– Jo, på helger går det ju. När jag jobbade fick jag kliva upp halv sex och gå ut till djuren innan jag åkte iväg. Men det går ju att göra det lite senare på en lördag eller söndag. Men då hinner man ju kanske inte med så mycket annat. Nu när vi har barn så måste vi ju kliva upp tidigt ändå, skrattar Viktor.
Blir det aldrig för mycket?
– Det är ju ganska jobbigt att leva i en renovering. Vissa dagar önskar man att man bodde i lägenhet. Men den känslan försvinner snabbt för vi älskar ju att bo här. Vi hade nog inte orkat om vi inte brunnit för det heller. Dessutom är vi nog väldigt duktiga på att ta hjälp eller tillåta oss att göra andra saker ibland, som att komma bort härifrån för att få lite perspektiv, säger Ida.
På Instagramkontot ”Lyckabol” delar de med sig av sin vardag på gården, där odling också är en stor del. Under snötäcket vilar de odlingsbäddar som nästa år förhoppningsvis ska ge så pass stor skörd att det räcker till försäljning. Förutom hönsägg är de till viss del självförsörjande på grönsaker under sommarhalvåret.
– Att ensam vara helt självförsörjande är nog svårt men tillsammans kanske man som by kan vara det. Jag tror att man får tänka så i stället. För oss handlar odlingen också om att man lär sig massa saker, ja, grundkunskaper egentligen, som på många sätt gått förlorade i generationer. Det känns också viktigt, säger Viktor.
Man ska dessutom veta hur man tar tillvara på skörden. Turligt nog har de både en jordkällare och ett stort kallskafferi.
– Allt hänger ju ihop och blir ett årshjul där vissa saker ska göras vissa tider. Fast det tar nog tid att verkligen komma in i den rytmen, säger Ida.
Att leva med säsongerna, med mörkret och ljuset, ger en sorts harmoni, menar hon.
– Jag är en sådan person som gillar att vara hemma, att leva nära naturen och det lugna tempot. Det enklare livet där man får vara kreativ och lösa problem om de uppstår.
Det är nog också en styrka att vara öppen för att dagarna kanske inte alltid blir som man tänkt sig... Ibland stillsamma, rutinmässiga – ibland tvärtom.
– Det händer saker hela tiden. Helt plötsligt har en älg sprungit genom hagen och dragit med sig hela stängslet och fåren står livrädda någon helt annanstans. Eller som i dag när traktorn vi skulle ploga med inte funkade. Men då kom en granne och hjälpte oss. Man liksom tvingas att leva i nuet på ett annat sätt. En del skulle säkert tycka att det var hur jobbigt som helst att bo här, men oss passar det.
I en tid av elkris och inflation är det många som fått syna sin personliga ekonomi i sömmarna. För Ida och Viktor handlar det om att hela tiden prioritera.
– Vi har pratat mycket om inkomster och utgifter, då kan man tänka på två sätt. Antingen skaffar man sig högre inkomster eller så sänker man sina utgifter, vilket vi har gjort, säger han.
Ida Rådberg nickar.
– Personligen gillar jag inte att resa och eftersom vi har djuren blir det ju naturligt för oss att inte bara kunna sticka utomlands. Huset kan vi värma upp med ved från vår egen skog och en del mat kan vi odla. Allt vi lägger ner i form av tid och energi på gården får vi tillbaka genom att vi kan dra ner på utgifterna.
Livet i Nedre Lyckan känns meningsfullt i såväl det stora som det lilla, menar paret som funnit sin plats på jorden.
– Det är verkligen en livsstil. Vi bor på en plats som vi vill bevara och förbättra, men också där vi känner att vi kan bidra till samhället. Exempelvis genom att producera mat. Det känns som att det finns så oerhört många möjligheter. Man får bara drömma nästan hela tiden, säger Viktor Jansson.