Cecilia af Jochnick: Var är du ifrån – egentligen?

Krönikor
PUBLICERAD:
Komikern Marika Carlsson.
Foto: Christine Olsson
Att jag är väldigt svensk är en medvetenhet som kom till mig för sisådär 30 år sedan. Jag gick från att vilja se mig som kosmopolit till att inse att min trygghet låg i att jag var så totalt hemma i samhällskoderna runt omkring mig.
Först nu har jag insett att den där hemkänslan i det svenska också byggde på att även omgivningen identifierade mig som svensk.

Jag har en jämnårig kamrat som har liknande bakgrund som jag – född på landsbygden och uppvuxen med b-skola, poliovaccineringar, folktandvård och kyrkkaffe i församlingshemmet. Hon är från Småland så hon har också en frikyrklig bakgrund.

Hon studerade i Uppsala, träffade en man från Afrika och gifte sig med honom. Maken blev med tiden professor, de fick två döttrar och min väninna undervisade bland annat i konsthistoria på universitetet. Jämför jag mig kan jag se att hon har ett intellektuellt kulturinslag som jag saknar – jag är mera bonnigt lagd – men egentligen är vi båda genuint svenska. Till och med en sverigedemokrat skulle nog gå med på det, trots att jag är vänstersympatisör och har jobbat som journalist många år (de som SD vill köra ”journalistrugby” med nu).

Men kamratens döttrar är färgade. De har i hela sitt liv fått höra ”åk hem med dig” eller om omgivningen ansett sig vara vidsynt har de fått en vänlig fråga var de kommer ifrån… När jag hörde det var det nog första gången det gick in känslomässigt i mig hur det kan tänkas vara att alltid behöva förklara eller försvara sitt ursprung.

Komikern Marika Carlsson påtalar det där i sin föreställning ”En negers uppväxt”. Hon är adopterad och uppvuxen ungefär som jag – men har alltid fått frågan var hon är ifrån – egentligen?

Under min tid som kyrkvaktmästare i Mariestad hörde jag en liten diftong i en nyanställd kantors röst, som fick mig att fråga var han var ifrån. ”Adopterad från Indien”, sa han, men det var inte det jag undrade utan varifrån den där dialektanstrykningen kom. Det visade sig vara från Kil så jag hade hört rätt, det var en värmlänning jag just stiftade bekantskap med. Men han hade förstås genom hela livet fått frågan på grund av sin hudfärg så han tog för givet att jag tillhörde de där som definierar sig som vidsynta men ändå vill ha det annorlunda förklarat.

Ett evigt och obönhörligt utanförskap blir det för den som inte ser ut som andra. Vad gör det med en människas identitet att växa upp så? Jag vet ju att min identitet har en självklar trygghet i att jag ”hör till”. Jag kan ha konstiga åsikter, vara militant feminist, bli gröna-vågare och bo med stampat jordgolv och dyrka gudinnan med märkliga danser under fullmånen... Men jag blir ändå accepterad som svensk eftersom jag har en inbyggd känsla för hur långt ifrån varandra man står i busskön.

Fördomar är en överlevnadsstrategi har jag förstått. Om vi inte generaliserade och drog slutsatser av det vi ser skulle vi historiskt sett ha blivit lätta offer om vi blandat ihop myrslokar med lejon. Att vara på sin vakt mot främlingar är en biologisk finess…. Att den sedan visat sig vara livsfarlig för att våra bröder hugger oss i ryggen (eller röstar på Sverigedemokraterna) när vi minst anar det, hindrar inte att livet skulle bli fruktansvärt arbetsamt om vi i varje ögonblick vore tvungna att bedöma om det vi har runt omkring oss är farligt eller inte.

Jag är alltså ingen vän av ”alla är lika, det är ingen skillnad, jag ser inga färger etc.” Det ÄR skillnad utifrån bakgrund, ålder, erfarenheter, hur vi bemötts genom livet. Och det är väldigt bra så länge vi inte lägger in automatiska värderingar. För mig är det lika illa att utgå ifrån att alla främlingar är goda, som att utgå ifrån att de är onda. De kan vara vilket som men helt klart är det så att all samhällsutveckling bygger på konfrontation mellan olika viljor och synsätt. Vi har t.ex. en trevlig trend bland ungdomar idag i form av att dricka mindre alkohol. I vilken mån har ökningen av antalet muslimer i vardagen påverkat det? Kanske ingen alls men ju flera olika kulturella influenser vi ser omkring oss, desto mer tillåtet blir det att utveckla sina egna förmågor. Att skapa nytt.

Jag bor i Väse vilket idag betyder att jag inte har särskilt många grannar som skiljer sig från det väldigt svenska. Det är förstås lugnt och tryggt, men jag skulle önska att det ställdes lite större krav på mig att förstå och hantera det främmande i vardagen. Detta är globaliseringens konsekvenser och det KAN vara bra om vi accepterar och hanterar det. Det betyder inte att vi ska acceptera barnaga eller hedersvåld eller kriminella konstellationer som kommer ur klansystemet. Det betyder att vi ska se utanförskap som en tillgång som vi kan utveckla. Som kan berika. MEN då gäller det för mig att vara stolt över det jag har med mig till bordet.

Jag är bland annat oändligt stolt över svensk föreningstradition, över folkhögskolefenomenet, över studiecirklar, över ”lagom”-ordet, över det offentliga samhällets lagstadgade öppenhet, över folkbokföringen… Det finns så mycket vi gör väldigt bra, så vi kan vara öppna för annat som också kan berika och utveckla. Sen gillar jag dessutom BÅDE sill och potatis OCH tacos.