Hoppa till huvudinnehållet

LEDARE: De tycker att du som tjänar minst ska betala för krisen

Publicerad:
Reporter Susanne Sjöstedt
Susanne Sjöstedt
susanne.sjostedt@vf.se
Låglönearbetare förväntas betala för krisen med lönepåslag som inte täcker inflationen.
Låglönearbetare förväntas betala för krisen med lönepåslag som inte täcker inflationen. Foto: FREDRIK SANDBERG / TT

Detta är en ledarartikel som uttrycker Värmlands Folkblads politiska linje. VF delar arbetarrörelsens värderingar och är oberoende socialdemokratisk.

Företrädare från näringslivet rasar kring tanken att det vore fel att ge personer med riktigt låga löner aningens högre låga löner.

Det vore katastrofalt för arbetsmarknaden, menar en handfull företrädare från näringslivsorganisationer i ett debattinlägg i Dagens industri och förbannar LO:s förslag om en speciell låglönesatsning i kommande avtalsrörelse.

LO-förbunden kräver nämligen utöver ett löneutrymme på 4,4 procent även att de som tjänar under 27 100 kronor ska upp som lägst knappt 1200 kronor (för de allra lägsta lönerna i avtalet knappt 1400 kronor).

– Satsningen på lägstalönerna gör att de med minst marginaler kan få en ekonomisk lättnad. Arbetarna ska inte ta hela smällen, menade LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson i oktober när kraven presenterades.

– LO-förbundens medlemmar har stått upp för landet i flera tuffa år och drabbas nu hårt av den ekonomiska krisen. Vårt krav är högre än tidigare avtalsrörelser och det förtjänar medlemmarna, sa Torbjörn Johansson.

Det är två saker där som främst får näringslivsdebattörerna att se rött. Att kravet ”är högre än tidigare avtalsrörelser” och de där ”som lägst knappt 1200 kronorna”.

”Det är det högsta kravet som facken ställt på 25 år”, skriver de upprört i sitt debattinlägg.

Det är i sak både sant och samtidigt helt fel. Procentsatsen är kanske hög men innebär fortfarande en reallönesänkning med anledning av inflationen som ligger en bra bit över fyra procent.

Facket har alltså tvingats gå till sina medlemmar och förklara hur deras löner, trots ett relativt högt lönekrav, inte kommer att räcka till lika mycket nästa år.

Till lokalvårdare, undersköterskor och butiksbiträden har man fått säga ”Tyvärr, vi kommer inte att kunna täcka upp för inflationen. Du kommer, trots löneökningar, få det sämre ställt nästa år.”

Av löftet om ett elpristak blir det tydligen på sin höjd en retroaktiv ersättning för tidigare höga kostnader. Av löftet om sänkta drivmedelskostnader blev det ingenting. Matpriser och hyror ökar obevekligt. Och arbetare får göra samma jobb men för en lön som räcker till mindre.

Det är förmodligen rimligt av facket att inte kräva inflationskompensation, men även det beslutet ger oerhörda konsekvenser speciellt för anställda med redan låga inkomster där snart inte ens ett heltidsjobb och en heltidslön räcker till hyra, mat och basräkningar.

Därav behovet av en riktad låglönesatsning – debattörernas andra invändning.

1200–1400 kronor i garanterad löneökning skulle nämligen innebära ”en dramatisk höjning av lägsta lönenivån i kollektivavtalet”.

Och nu skulle man förstås hemskt gärna som ett retoriskt inslag i denna text kunna berätta hur lång tid det tar för de enskilda debattörerna att tjäna in 1200 kronor, men de är så mystiskt hemlighetsfulla med vilka löner de själva har …

Förra vd:n på Almega tjänade så sent som för sju år sedan över 200 000 kronor i månaden, hittar jag en uppgift om. Vad vice vd:n i Svenskt Näringsliv tjänar är oklart – men vd:n drar i alla fall hem över en halv miljon i månaden.

När samma människor då pratar om hur 1200 kronor i månaden extra för låginkomsttagare är så mycket pengar att det kommer att sabotera långtidsarbetslösas chanser att komma in på arbetsmarknaden låter det därför lite illa. Luktar lite ruttet till och med.

Artikeltaggar

AlmegaAvtalInflationLedareLOLönerSvenskt NäringslivTorbjörn Johansson