Johannes Klenell: Med berättelsen om framgång som inkomstkälla

Krönikor
PUBLICERAD:
”Jag har lärt mig mer av Wikipedia än de flesta inspirationsföreläsare och konsulter jag stött på”, skriver Johannes Klenell.
Foto: Staffan Löwstedt/SvD/TT
För några år sedan läste jag byrån Westanders pamflett ”PR-handboken”. Boken skickas ut till potentiella kunder och har grundläggande råd och tips för kommunikation. Det hela presenteras som ett hjälpmedel, men var ganska uppenbart en sorts instegstrappa för att nå insikten att man faktiskt behöver en PR-byrå. Jag slogs redan när jag läste handboken hur många av tipsen som var rätt verklighetsfrånvända.

Tipset att man skulle ringa nyhetsredaktioner, inte maila dem, fick mig att studsa till. Alla som jobbar på en redaktion vet att det främst är galningar som ringer idag. Rimliga människor presenterar det de har i ett mail. Man har alltså garden uppe redan när man ser ett okänt nummer på displayen.

Nu har jag inte läst PR-handboken på länge och hoppas att just det tipset är borta. Men det sätter fingret på ett helt segment i vårt samhälle av kommunikatörer, inspiratörer, föreläsare och workshopledare som egentligen inte riktigt vet vad de sysslar med. Bara du säger det med nog stor självklarhet så kan du fakturera för det ändå.

I somras besökte jag den första hållbarhetskonferensen för musikbranschen på festivalen Way out West och upplevde något liknande. Juristen Linnea Claeson och rapparen Maxida Märak satt i ett panelsamtal om mod. Ingen sa egentligen något alls om vad konferensen handlade om – alltså hållbarhet för musikbranschen. Om sanningen ska fram sades rätt lite av substans alls. Men alla verkade jättenöjda efteråt. Förra kulturministern var där. Hon fick en selfie.

Ofta känns det som att det finns en sorts annan ekonomi som flyter på bredvid det man själv håller på med. Där det man säger sig göra blir en biprodukt till den egentliga inkomstkällan. Alltså konsultande där man pratar om hur man framgångsrikt ska göra något där man egentligen inte själv gjort speciellt stora avtryck eller ens fått sin modell att fungera.

Skriv en bok löst hållen bok om ämnet som ingen läser. Ta med samma grundläggande självhjälpstips som alla andra. Visste du att det är upp till dig själv att bli lycklig? Att det är viktigt att rekrytera ett ”team” av ”star players”? Så får just ditt newsletter genomslag. Hur pratar du om rasism med rasister.

Gå på rätt mingel. Bli en snackis bland nervösa chefer på LinkedIn som famlar i mörkret som är det digitala landskapet. Ta ett par högskolepoäng i juridik, starta ett populärt Instagramkonto. Vips så föreläser du om jämställdhetsfrågor för kommuner och drar hem 40 000 plus moms på faktura.

Den stora inkomstkällan blir berättelsen om framgång som sprids bland fantasilösa chefer på karriärplattformen LinkedIn, någonstans mellan Per Holknekts livsvisdomar. Vi behöver en inspirationsdag. Här är utbudet från Talarforum.se. Och var inte den där läkaren för jävla kul på TikTok? Kanske kan hen komma till oss och prata om hur vår kulturförvaltning ska få genomslag?

Om du faktiskt har någon större inblick i det du föreläser om spelar mindre roll. Jag har lärt mig mer av Wikipedia än de flesta inspirationsföreläsare och konsulter jag stött på. Förmodligen har keynote speakern ungefär samma källa för sina talking points.

En vän kallade det en social åtgärd för att upprätthålla medelklassen i en tid då ingenting egentligen riktigt funkar längre. En helt egen ekonomi som liksom livnär sig på sig själv. Chefen får ett namn att visa upp för sin bolagsstyrelse när det är dags att redovisa resultaten. Föreläsaren får ännu en kund att visa upp i sitt CV.

Det hela blir en sorts evighetsmaskin byggd på tomma ord, baskunskap och catch phrases.

Regissören Kay Pollak.
Foto: Maja Suslin/TT

För övrigt...

... Så har jag börjat läsa Kay Pollaks nya bok om lycka. Mitt föreläsarpaket om hur man finner glädjen bortom cynismen presenteras på Swedishkeynotespeaker.org i vår.