Eva Sepp Berg förlorade sin pappa i magcancer.
”Avdelning 7” är boken som hon egentligen inte ville skriva, men var tvungen.
– Jag kunde fly mina egna tankar genom att skriva ner dem, säger 34-åringen.
För många är Eva Sepp Berg ett bekant ansikte genom butiken VillaRudskogen interiör, som nyligen flyttat in i Gula huset i centrala Forshaga. Men efter att hon aviserat sitt bokprojekt på sociala medier har kunderna ibland velat prata om annat än inredning.
– Bara nyligen kom det in en kund som hade mist en anhörig. Kanske just för att jag hade lagt ut att det är okej att prata öppet om sin sorg. Det här att få igång ett samtal, känna att det finns någon som har gått igenom och sett samma saker, var något jag också sökte efter.
Boken "Avdelning 7” har undertiteln ”En cancerresa ur en dotters synvinkel”, och med den vill hon lyfta anhörigas perspektiv.
– Man räcker ju inte upp handen och säger ”jag mår också dåligt”... När jag såg andra familjer på avdelningen tyckte jag att det var själviskt att tycka synd om mig själv. De kommer dö men jag kommer att ha mitt liv kvar. Men det är ju en väldigt jobbig situation för oss också och det glöms ju bort lite.
”Jag var där från morgon till kväll.”
Redan 2016 diagnostiserades hennes pappa Elmar med magcancer. Snart stod det klart att han inte skulle klara sig.
– Men om det skulle ta sex månader eller sex år var det ingen som visste, säger Eva Sepp Berg.
Vid halloween två år senare skulle han göra en gastroskopi på Centralsjukhuset i Karlstad. Men på grund av en infektion och långt framskriden sjukdom blev han i stället inlagd på avdelning 7, för onkologi och palliativ vård.
– Han kom aldrig hem därifrån och efter tre veckor var han borta. Jag var där från morgon till kväll, och även om jag visste att han inte skulle klara sig levde man nästan på ett overkligt hopp. Trots att han hela tiden blev sämre.
Elmar Sepp arbetade som sjöman och Eva växte upp med att han var borta, respektive hemma, sex veckor i taget. Hemma varannan jul och varannan födelsedag.
Hon målar upp en karismatisk person med en stark berättarförmåga.
– Han hade ju ett spännande liv att prata om. Jag upplevde att folk liksom lyssnade och var intresserade av vad han hade att säga.
Samtidigt led han av den reumatiska sjukdomen Bechterews sjukdom.
– Han levde med smärta hela livet och vi runtomkring fick ofta anpassa oss lite efter hur ont han hade. De lyckligaste stunderna var ju när han ville umgås och ville vara omhändertagande. Men han var speciell på många vis och framför allt var han min person, du vet, och därför blev ju förlusten så stor när han gick bort.
På fars dag den 11 november 2018 tog Elmar sitt sista andetag.
– Jag låg på hans bröst och hörde när hjärtat slutade slå. Då tappade jag det helt. Jag förstod inte att han var borta... I två timmar låg jag där medan min mamma packade ihop. Hon fick mig inte därifrån.
Efteråt hade hon svårt att begripa vad som hade hänt. Plötsligt var hon hemma och hennes pappa borta.
När Evas sambo (nu make) föreslog att hon skulle skriva en bok om sin pappa föll det inte i god jord.
– Jag blev bara irriterad och himlade med ögonen... Men direkt när han hade gått så hämtade jag min dator och började skriva. På ett sätt blev det lite som en räddning för då hade jag det att göra från morgon till kväll. Efter några månader var jag klar med boken och då började egentligen det riktiga sorgearbetet.
Skriven i ett slags dagboksformat blev boken ett sätt för henne att bearbeta förlusten.
– Det blev enklare att prata om det som hänt och gjorde att jag började reflektera kring saker på ett sätt som jag nog inte hade gjort annars. Inte minst om hur sorg kan te sig på så många olika sätt, det finns inga rätt och fel. Man får helt enkelt göra det som kroppen behöver just då.
Kritik mot delad avdelning
Boken skrevs i huvudsak för att Eva Sepp Berg och hennes närmsta familj skulle få den sista tiden i Elmars liv bevarad.
När Lava förlag förra hösten sökte ”gripande och sanna berättelser” skickade hon in sitt manus utan några förhoppningar. Ännu osäker på om hon ens ville dela den med resten av världen.
– Jag missade deras första mejl och hann få en påminnelse... ”Hej, vi vill ge ut din bok”. Då fick jag ta mig en rejäl funderare. Det är ju en dörr till mina innersta tankar under den värsta perioden i mitt liv. Hur skulle det kännas om jättemånga läser den, eller om ingen vill läsa?
Efter pappans bortgång har det blivit tydligt för henne hur olika förutsättningarna för vård i livets slutskede ser ut runtom i landet. I boken är hon bland annat kritisk till vad det kan innebära att ligga på en delad avdelning. Det vill säga när patienter som genomgår cancerbehandling delar sal med dem som får palliativ vård.
För hennes pappa var det svårt att tvingas ligga några meter bort från de enskilda rummen där han senare skulle avlida, berättar hon.
– Att det åker förbi liktransporter när man går ut och hämtar kaffe, ja, det blir en blandning som inte är bekväm för vare sig de anhöriga eller de som ligger inne. En fin hospicevård där fokus ligger mindre på vilken sjukdom man har, och mer på att göra de sista veckorna i livet så bra och lugna som möjligt. Sånt brinner jag lite för, säger Eva Sepp Berg, och tillägger samtidigt:
– Jag har verkligen inget ont att säga om personalen, de som jobbar där är fantastiska. Allt är ju så klart en fråga som ligger på en högre nivå, men det är något jag absolut tycker borde prioriteras mer. Jag hade inte velat ligga där som pappa gjorde.
Den 17 december släpps boken som bland annat kommer att finnas till försäljning i hennes egen butik. Hon hoppas också kunna fira med en releasefest i Gula huset.
Har du fler böcker i dig?
– Tanken har slagit mig. Jag har alltid tyckt om att skriva men aldrig trott att jag varit speciellt bra på det. Jag har skrivit en bok till min dotter som bara hon har läst än så länge, skrattar Eva Sepp Berg.
– Men det här blev ju typ som en dagboksberättelse och jag skulle inte ha kunnat skriva den på samma sätt i dag. Då blev det ju som ett behov, något jag var tvungen att göra varje dag. Jag kunde fly mina egna tankar genom att skriva ner dem. Så vi får se, får jag tillräckligt mycket känslor för något så skulle jag nog kunna skriva igen.