Viviana Dahlström är övertygad om att hon är ett av alla Chiles sålda barn som adopterades till Sverige. Nu har hon återförenats med sina biologiska föräldrar – för första gången på över 40 år.
– Mamma ville inte släppa taget, säger Karlstadsbon.
För en vecka sedan kom Viviana Dahlström tillbaka efter att ha träffat sina föräldrar i Sydamerika. Resan dit var lång, särskilt eftersom hon egentligen ogillar att flyga. Kanhända att det är minnet av att kliva på ett flygplan utan att veta var hon hamnar, som ekar kvar i kroppen.
Eller minnet av hur hon som sjuåring tillsammans med flera andra barn, till och med bebisar, fördes till ett särskilt rum på flygplatsen i Sverige.
– Eftersom att jag är ljusare och har blå ögon så hade jag ett högre pris än andra som var mörkare och hade mörka ögon. Det är så hemskt... Att man ens kunde sätta pris på en människa på det sättet.
I rummet stod vuxna uppradade och redo att hämta sina adoptivbarn. Som postordervaror delades syskontrion bestående av Viviana, Luis, 9, och Paola, 5, och alla de andra barnen ut.
– ”Hola sigñora”, sa min lillasyster. ”Nej, du ska säga mamma till henne”, sa kvinnan som hade flugit med oss till Sverige. Hon är en av dem som står åtalade i Chile nu.
Genom merparten av sitt liv har Viviana Dahlström levt i tron om att hennes biologiska föräldrar lämnade bort henne frivilligt.
För några år sedan riktade Dagens Nyheter och SVT:s ”Uppdrag granskning” ljuset mot de illegala och oetiska adoptioner som ska ha genomförts under Augusto Pinochets diktatur i Chile med start på 1970-talet.
– När granskningarna kom tänkte jag att jag ju redan hade koll på min historia. Jag behövde inte veta mer.
Men i fjol fick hon ett dna-test i julklapp som gjorde henne nyfiken på att gräva djupare i sin bakgrund. På Facebook hittade hon en adoptionsgrupp som hjälper till att sammanföra bortadopterade personer med sina föräldrar och syskon i Chile.
– Jag kom i kontakt med en kvinna i Chile som jobbar med det här. Jag berättade vem jag var och när hon hade kollat i registren fick jag höra: ”Vivi, som det ser ut här så är du kvar i landet.” Jag har alltså två identiteter.
I Viviana Dahlströms adoptionspapper står det att hon omhändertogs av sociala myndigheter 1977. Och att mamman inte ville ha vare sig henne eller de två andra syskonen.
Senare i livet när sociala medier hade gjort sitt intåg, kom hon via en äldre bror i kontakt med sin mamma. Men det var långt innan Viviana hade fått reda på hur det hela låg till.
– Ingen, inte ens mina andra syskon i Chile, har trott att hon talat sanning om att vi bara försvann från henne. Den skammen har hon fått leva med. När vi först fick kontakt kallade jag henne bara för Maria, för jag kände ju ingen relation. Först i januari i år fick jag reda på sanningen och började kalla henne mamma. Det förtjänar hon, för hon är ett offer i det här likväl som vi.
”Kärleken till ens barn är ju så stark, jag hade säkert gjort likadant.”
Hennes mamma växte upp i svår fattigdom. Viviana blev resultatet av en tillfällig romans med en polis.
– Det var nog aldrig meningen att de skulle vara tillsammans men han ville ändå ha vårdnaden om mig. Det hade han nog säkert också fått eftersom han hade bättre status än min mamma. Därför försvann hon med mig och det har jag förståelse för. Kärleken till ens barn är ju så stark, jag hade säkert gjort likadant.
I hopp om att trygga en framtid för sina barn inledde mamman en relation med en man som visade sig vara livsfarlig. Viviana har minnen av hur hon som litet barn gick emellan när han slog hennes mamma.
– Han var riktigt brutal... De av mina syskon som han är biologisk pappa till har berättat hemska saker om honom. Han till och med spräckte huvudet på min lillebror. Min bror överlevde men av det förstår man vilken typ det handlar om... På 1980-talet dog han tack och lov, om man får säga så.
Planen var att hennes mamma skulle bygga upp ett nytt liv i Argentina, för att sedan hämta dit sina barn. Under tiden skulle Viviana och hennes två syskon bo hos en nära släkting.
Men när mamman tre år senare skulle hämta sina barn hävdade släktingen att de var borta.
– Jag vet inte vad som är sant och inte, men ju mer jag gräver i det desto mer pekar på att det var hon (släktingen) som sålde oss, säger Viviana, och tillägger att hon samtidigt inte vill döma personen i fråga.
– De utnyttjade väl hennes situation också. Men det är inget hon vill prata om med någon i dag. Min mamma och hon har heller inte haft någon kontakt sedan dess.
1978 överlämnades Viviana och hennes syskon till sina adoptivföräldrar i Sverige. Därefter bar färden till deras nya hem i Kiruna.
Men bara ett år senare insjuknade deras adoptivmamma i svår sjukdom, som gjorde att hon inte längre klarade sig själv.
– Hela tiden levde vi med mammas sjukdom, assistenter och hemtjänstpersonal. Och ovissheten om mamma skulle överleva eller inte. Hon kämpade länge och jag tror att det var mycket för vår skull eftersom hon så gärna ville ha barn. Till slut dog hon 2004.
Under deras uppväxt delades pappans tid mellan jobbet och att vårda sin fru, förklarar Viviana.
– Nu som vuxen kan jag förstå honom, men som barn hade jag nog behövt honom mer. Behövt få kramar och få höra att man var älskad. Men nu blev det aldrig så... Han var vår pappa och vi fick mat och kläder.
Tidigare har Viviana känt att hon inte passar in utan att riktigt kunna sätta fingret på varför.
”Var glad över att du kom till Sverige”, är en uppmaning som hon fått höra många gånger genom åren.
– Och jag har ju aldrig sagt något annat heller. Det handlar egentligen inte om mina föräldrar, utan om rätten till min egen historia.
Kärleken tog henne till Karlstad där hon och exmaken fick tre barn tillsammans. Under graviditeterna kändes det tungt när hon inte kunde svara på vårdens alla frågor om allergier och sjukdomar i släkten.
– När barnen föddes sa alla hur lika de var sin pappa och hans släktingar. ”Hur såg du ut när du var liten?” Det visste jag ju inte. På det första kortet jag hade på mig själv var jag nästan sju år. Nu när jag har fått träffa mina syskonbarn har jag äntligen fått se likheter mellan dem och mina barn.
På mobilen visar Viviana bilder från sitt första möte med sina biologiska föräldrar och alla syskon från båda sidor.
– Jag kan inte ens sätta ord på det. Min mamma såg mig sista gången när jag var tre år. Jag har minnen från henne men har aldrig kunnat placera dem. Men när jag såg och kände henne, blev det tydligt ända in i själen att hon var min mamma.
Mamman bor fortfarande i Argentina och pappan i Chile. Honom hade Viviana aldrig tidigare träffat. Men han slutade aldrig leta efter sin dotter och gjorde ett försök så sent som förra hösten.
I en kort film visar Viviana deras känslofyllda första möte i Chile.
– Jag trodde att det skulle kännas som att träffa en främmande människa, men det gjorde det inte. Direkt när jag träffade honom kände jag att han var min pappa.
Hennes två andra syskon i Sverige var till en början skeptisk till Vivianas sökande. Men nu hjälper hon dem att sammanföras med deras respektive fäder.
– Det är dyra resor men jag ska försöka samla ihop pengar så att vi kan åka tillbaka dit tillsammans, precis som vi åkte därifrån. Det skulle betyda mycket för oss att kunna göra det.
I Chile pågår en utredning om brott mot mänskligheten i fallen med de stulna barnen. Förra året öppnade också den svenska regeringen för en utredning gällande de internationella adoptionerna.
Men arbetet går för långsamt, anser Viviana Dahlström. Hon påpekar att såväl tid som ekonomisk stöttning är viktigt för att möjliggöra familjeåterföreningar. Hennes egen resa blev tidigarelagd just på grund av pappans hjärtsjukdom.
– Hur ska man kunna laga en relation med sina föräldrar om de har hunnit gå bort? Vi är så många som utsattes för det här och man vill ju kunna ta vara på den tiden man kan få med sin familj och släkt. Jag fick hjälp för att kunna göra den här resan, för många kan inte åka på grund av att man inte har ekonomin. Jag tycker självklart att det borde finnas någonstans där man kan söka om hjälp.
Hur ser du på din historia i dag?
– Den är egentligen väldigt tragisk, men jag är inte här för att döma någon. Om jag ska göra det så är det ju alla de som gjorde att man kunde genomföra alla dessa adoptioner. Men det som har hänt har hänt och jag kan inte ändra på något. Däremot kan jag njuta av det jag har i dag och den stora familj jag har fått.