Förlusten av den fyraårige sonen är ett sår som aldrig läker. Men Else-Marie Svensson, 89, fann styrka i att våga säga ja till nya utmaningar.
Nu medverkar Arvikabon i en ny bok där 80-plussare delar med sig av sina bästa levnadsråd.
– Jag pratar inte ofta om hur jag känner innerst inne. Det är väl så att jag har ägnat mig mer åt andra människor än mig själv.
Finns det knep för att leva ett lyckligt liv? Och hur tar man sig vidare när allt känns hopplöst?
I ljud- och e-boken ”Så lever du livet – kloka råd från 80-plussare”, delar fyra personer med sig av sina livsberättelser. Erfarenheter och lärdomar från liv som präglats av krig och stora samhällsförändringar. Ibland också personliga sorger eller oväntade möten.
Bakom boken står författaren Cecilia Gustavsson, tidigare medförfattare till ”Kristi bruds slav” och ”Vi måste prata om 50”.
– Cecilia var i Arvika ett par dagar. Vi lärde känna varandra mycket snabbt och hade trevliga samtal tillsammans, säger Else-Marie Svensson, som genom sin sonhustru kom i kontakt med författaren.
Nog för att hon genom sitt mångåriga engagemang i såväl Såguddens museum som Rackstadmuseet har blivit lite av en känd eldsjäl i trakten, men den plötsliga uppmärksamheten efter att ha blivit intervjuad till en bok – och uppringd av journalister – ja, det var en ny upplevelse för Else-Marie Svensson.
– Jag har väl inte alltid fått tala om vad jag vill, eller vara huvudpersonen om man säger så. Då känner man ju sig lite smickrad, du vet. Så enkel är man.
Else-Marie Svensson växte upp på en bondgård mitt i Sörmland i början av 1930-talet. På andra sidan av den närliggande sjön låg skolan. För att ta sig dit fick hon cykla fyra kilometer och gå en kilometer genom en hage.
– Och på vintern åkte vi skidor över sjön. Men i skolan var jag duktig och intresserad. Jag hade lärt mig läsa i Eskilstuna-Kuriren i pappas knä när jag var sex år.
I fjärde klass föreslog hennes lärarinna att hon skulle gå realskola.
– När det var lyckosamt fick jag fortsätta till gymnasiet i Strängnäs, där jag tog studenten 1952. Det var något ovanligt på den tiden eftersom ingen i min släkt, och ingen tjej runt sjön eller i byarna runtomkring, hade studerat så mycket. På det sättet kom jag ju liksom in i en annan värld.
Därefter utbildade hon sig till receptarie. När hon var klar 1957 fick hon tillsammans med andra nyexaminerade välja bland en rad orter där apoteken ropade efter arbetskraft.
– Överst på listan stod Jönköping men då tänkte jag ”där är de religiösa, det blir inget roligt”. Därefter kom Karlstad. Jag hade ju läst Fröding, Geijer, Lagerlöf, Tegnér, ja allihop, så till Värmland ville jag.
Väl här träffade hon maken, som kom från Kristinehamn, och 1966 gick deras flyttlass till Arvika.
Paret fick tre söner. Men kort efter att den yngsta sonen Gunnar fyllt fyra år upptäckte man att han hade flera hjärntumörer. Därefter väntade många sjukhusvistelser i Karlstad och operationer på Sahlgrenska i Göteborg.
– På den tiden fick man inte vara med sitt barn på sjukhuset. Man fick komma på besök förstås, och det gjorde både jag och min man.
Efter att läkarna hade opererat bort allt de kunde, skickades Gunnar hem.
– Men det utvecklas ju så snabbt hos barn... Du vet, man tror inte att barn ska dö. Det är något så onaturligt. Hela tiden hoppas man och skjuter bort tankarna på att det kan gå galet.
En majdag 1973 dog sonen Gunnar, fyra och ett halvt år gammal.
Att hålla sig sysselsatt hjälpte henne att fortsätta fungera trots sorgen. Har man dessutom fler barn i familjen går det inte att kapitulera helt, menar hon.
I den vevan åtog hon sig också fackliga uppdrag för Sveriges farmaceutförbund.
– Att jag gjorde det berodde säkerligen mycket på Gunnars död. Jag behövde något extra då och 1979 kom jag med i riksstyrelsen. Jag visste egentligen inte vad jag gav mig in på, men jag kände att det var något jag behövde testa. Och jag tror att jag lyckades bra.
Men såret, det läker aldrig.
– Fortfarande tänker jag på Gunnar nästan varenda kväll när jag går och lägger mig. Då svider det i kroppen på samma sätt som det gjorde 1973. För det är som att gå på en is eller skare. Det kan gå så bra men plötsligt dimper man ner i det kalla vattnet... Och minns allting.
Senare visade det sig att olyckan inte skulle sluta där. 2004 opererades hennes andra son för en hjärntumör. Till en början verkade allt ha gått vägen, men längre fram ledde sviterna av sjukdom till grav försämring. Så till den grad att han inte längre klarade sig själv.
Else-Marie har många gånger dragit ett tungt lass för att hjälpa honom att få ett så bekvämt liv som möjligt.
– Nu bor min son, som snart fyller 57, på ett hem där han sitter i rullstol och behöver få hjälp med väldigt mycket. Det är också en del av min sorg, och när min make dog 2013 blev jag ju ensam med alltihop.
Hennes engagemang i Såguddens museum, där hon bland annat var intendent under sex års tid, startade direkt efter pensionen. Hon har även jobbat som guide på Rackstadmuseet.
– Jag tycker om att prata inför folk, och det är något som jag på 50- och 60-talet aldrig hade kunnat göra... Men efter pandemin har jag inte guidat mer. Kommer man med rullator, ja, då ser man ju verkligen ut som ett fornminne, skämtar hon.
På måndag släpps boken hos North Audio Publishing. På frågan om vilka klokskaper Else-Marie har delat med sig av nämner hon vikten att våga testa nya saker, även senare i livet. Inte tillåta sig bli kvar i gamla hjulspår.
– Det jag menar är att man ska ta chanserna som dyker upp i livet. Man ska inte var så himla rädd, utan hoppa på sånt som man är intresserad av. Klart att det ibland blev lite mycket, både i mitt tidigare fackliga arbete och det senare på Sågudden. Men samtidigt har det ju gett mig så otroligt mycket.
Känna sig del av något och att skapa något för sig själv och andra. Det är en annan viktig nyckel, menar Else-Marie, som avslutar med såväl en hommage till föreningslivet, som en uppmaning till yngre generationer.
– Jag har ju arbetat ideellt en hel del och det är nånting som jag tycker verkar saknas hos människor i dag. Man vill ha betalt för allting. Och jag undrar hur i all sin dar föreningar som finns i dag, oavsett om det gäller idrott, kultur eller hembygdsrörelsen, ska överleva. Vi behöver människor som jobbar ideellt, så sitt inte bara hemma. Var med och gör något för andra!