Hoppa till huvudinnehållet

Ismael Ataria: Att ge utlopp för sina primalskrik

Publicerad:
Alla känslor måste få ta vägen någonstans, även frustration och ilska.
Alla känslor måste få ta vägen någonstans, även frustration och ilska. Foto: FREDRIK SANDBERG / TT

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Så kom dagen när jag måste börja tänka på hur jag uttrycker mig. Min son har nämligen kommit till åldern då han börjat lyssna på hur vi vuxna uttrycker oss.

Jag är en verbal person, på gott och ont.

Jag älskar att berätta sagor och historier för min son och jag vill visa att språket är en hävstång till fantasins underbara värld. I andra spektret av min verbala förmåga är kanske mitt språkval när jag som exempel slår huvudet i låga takbjälkar. Då får jag en näst intill djurisk drivkraft att kalla det där jävla taket för högst oanständiga saker men nu är det slut med svärandet.

Jag vill inte dra på mig en orosanmälan från sonens förskola som så till den milda grad förfärats över hans språkval, att de får för sig att röken kommer från ett destruktivt hem. Det motsägelsefulla är ju att jag är en timid person, på gränsen till menlös skulle jag säga. Ibland kan jag själv förfäras över min reaktion när saker blir fel.

Slår jag huvudet i taket så är det inte bara svordomar som kommer utan reaktionen brukar följas upp av ett knytnävsslag i samma tak. Kanske är det så att det där knytnävsslaget i taket också blir en ventil, ett slags primalskrik där jag kan lämna över frustrationer som jag byggt upp under en längre tid.

Jag skäms att skriva om det här.

Jag borde tvätta mig med tvål i munnen och tygla min ilska nu när jag ska vara en förebild. Jag önskar att jag var lite mer som en gammal slöjdlärare jag hade i skolan. Han svor aldrig och med en ängels tålamod försökte han alltid övertyga oss kids om det onödiga med styrkeord.

Alla har ett primalskrik som ibland måste få släppas ur systemet.
Atari

Jag kommer ihåg en gång då han slog hammaren rakt på tumnageln så den sprack och hur han då skakade sitt blodiga finger skrikandes ”OJ! OJ! OJ! VILKEN SMÄRTA!”.

En karaktärsdanande reaktion som förtjänar något slags pris.

Det pratas ofta om toxisk maskulinitet, att det i manligheten ligger en inneboende fallenhet för aggression som ärvts vidare genom generationerna. Även min far, som är en mjuk och snäll person, har under min uppväxt rivit av många svavelosande ramsor och drämt knytnäven i takbjälkar.

Jag ser mitt farsarv och jag ska försöka jobba med det. Jag vill inte att min son får samma destruktiva ton att blåsa då melodin går åt helvete.

Samtidigt kanske vi inte ska vara rädda för vår ilska, att lägga locket på är sällan någon bra lösning. Kanske är det inte så farligt att då och då få ”tappa det”, bara vi gör det på en trygg plats och utan att skada andra.

Jag tror att alla människor mer eller mindre har en destruktiv sida. Ett plötsligt ursinne som måste få utlopp. Alla har ett primalskrik som ibland måste få släppas ur systemet. Du kan skrika in i en kudde eller hänga upp en sån där sandsäck att slå på. När jag är frustrerad och arg brukar jag endera ge mig ut och springa, eller så går jag till återvinningscentralen. Där kan jag i affekt riva kartongen i småbitar och kasta ner flaskor EXTRA hårt i glasinsamlingen.

Det låter fånigt men det är ganska skönt. Vi behöver våra primalskrik.

Jag ska bli en bra förebild till min son och jag ska lära honom att våld och dåliga ord inte gör saker bättre men jag ska också lära honom att inte vara rädd för sina känslor. Frustration och ilska som kapslas in är skadliga för din hälsa, någonstans måste allt ta vägen. Att skicka ner en flaska Bob hallonsaft så glaset skvätter all världens väg är ett bra botemedel för oron över den dyra elräkningen.

Det är jävligt skönt, jag lovar.

Instagram

Foto: Privat

I skuggvärlden kan vi leka

Känna mörkret svetsa oss samman

Tända ljuset inom

Veckans ord

November

Plus & minus

Plus: Att decembersnön förhoppningsvis inte är långt undan, att i alla fall något kommer ned och lyser upp tillvaron.

Minus: När den grå dagen sömlöst vävs in i den mörka kvällen. När 13.00 känns som 19.00.

Artikeltaggar

BarnFöräldraskapIsmael AtariaKrönikor