Hoppa till huvudinnehållet

Debatt: Rädda rätten till ledsagning för blinda och dövblinda

Publicerad:
Reporter Värmlands Folkblad
Värmlands Folkblad
redaktion@vf.se
Ledsagning är viktigt för blinda och dövblindas rörelsefrihet.
Ledsagning är viktigt för blinda och dövblindas rörelsefrihet. Foto: Stina Stjernkvist/TT

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Ledsagarservice, en av de viktigaste och mest frihetsskapande insatserna för blinda och dövblinda, håller på att nedmonteras. I onsdagens Uppdrag granskning i SVT ges en skrämmande inblick i hur det går till, hur en dövblind kvinna berövas sin rörelsefrihet. Hittills har regeringen blundat för problemet. Nu ställer vi hoppet till den nya majoriteten. Det är uppenbart att en lagändring är nödvändig, skriver Niklas Mattsson, förbundsordförande för Synskadades Riksförbund.

Allt fler kommuner nekar blinda och dövblinda ledsagarservice. Många med synnedsättning får därmed inte längre möjligheten till ett jämlikt och värdigt liv. Återigen får vi stå med mössan i handen och be om hjälp.

Kommunerna har begränsat möjligheterna till ledsagning kraftigt och riksdagen låter det ske. Idag fungerar varken lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) eller nödbistånd enligt Socialtjänstlagen (SoL) för den som behöver detta stöd. Är det verkligen politikernas mening att blinda och dövblinda ska fasas ut ur välfärden? Om inte, behöver rätten till ledsagning räddas.

Statistiken är tydlig. Ledsagarservice enligt LSS har minskat kraftigt under hela 2000-talet, men vi har aldrig sett motsvarande ökning av ledsagning enligt SoL. De senaste två åren har, tvärtom, även SoL-ledsagningen minskat. Detta beror på att lagstiftningen har urholkats. Domstolar på alla nivåer går på kommunernas linje och därmed har vi synskadade successivt berövats rörelsefriheten.

En kraftig synnedsättning påverkar livet på nästan alla områden, särskilt i kombination med hörselnedsättning eller annan funktionsnedsättning. Då behövs ledsagning för att synskadade ska kunna leva det aktiva, delaktiga och jämlika liv som lagar och konventioner talar om. Att kunna ta sig till affären, att hålla sig rörlig och frisk, att vara socialt aktiv och få vardagen att fungera. Insatsen ledsagning kom till just för detta.

När blinda och dövblinda systematiskt nekas rätten till ledsagning har något gått sönder i den svenska välfärden. Om syftet med lagstiftningen inte längre upprätthålls behöver lagen ändras och förstärkas. Det måste förtydligas att personer med svår synnedsättning, blinda och dövblinda ska ingå i personkretsen för LSS och ha rätt till denna viktiga insats.

Socialstyrelsen fick nyligen ett regeringsuppdrag att kartlägga likvärdigheten inom ledsagningen. Vi ifrågasätter dock nyttan av ännu en kartläggning. Myndigheten har redan ett par gånger kartlagt bristerna och pekat på nödvändiga förändringar.

Inför LSS-utredningen 2018 skrev myndigheten att behovet av ledsagning inte tillgodoses, att utvecklingen är bekymmersam samt att ledsagning är den LSS-insats som har flest avgränsningar i de lokala riktlinjerna. Socialstyrelsens slutsats var att ”lagstiftningen kring insatsen behöver ses över”.

Redan tidigare konstaterade Socialstyrelsen vid en översyn att det fanns problem i ledsagarservicen. Bland annat att var fjärde kommun hade begränsningar i LSS-insatsen, vilket det saknas lagstöd för. Dessutom fanns obefogade könsskillnader och en stor variation i vilka avgifter som kommunerna tar ut.

Det som nu behövs är inte fler kartläggningar, bristerna är redan uppenbara. I stället behövs ett tilläggsdirektiv, där Socialstyrelsen får i uppgift att se över hur lagens personkrets kan omformuleras. Det måste bli tydligt hur hela den avsedda målgruppen, även personer som är dövblinda, blinda eller har en svår synnedsättning, kan inkluderas.

Niklas Mattsson

förbundsordförande Synskadades Riksförbund

Artikeltaggar

Brott, lag och rättMyndigheterSocialstyrelsenSVTSynskadades RiksförbundSynskador