Karlstadsbon Åke Sjöholm vaknade av ett plågsamt tryck över magen. Det hade blivit stopp i katetern. När han larmade via trygghetslarmet blev beskedet ”Hjälp är på väg”. Men ingen kom – och timmarna gick.
– Jag tuppade av till slut, och när jag vaknade ringde jag 112. Då först kom sjuksköterskan. Jag trodde det var slut, så ont gjorde det.
Dramat utspelade sig i slutet av oktober hemma hos Åke Sjöholm på Sundsta i Karlstad. Där bor han själv men har hjälp av hemtjänsten fyra gånger om dagen.
Just den här dagen gick dock allting snett.
Det började redan vid sjutiden, då Åke vaknade och förstod att något var fel. Stoppet i urinkatetern kunde han inte rätta till själv, så han larmade direkt. Signalen gick till Trygghetscentralen i Örebro, som i sin tur kopplade vidare till de larmansvariga på Karlstads kommun. Beskedet var tydligt: man skulle skicka ut personal så snart som möjligt.
Kan inte ta sig upp på egen hand
Men 1,5 timme senare när hemtjänstpersonal anlände för sitt första besök för dagen var situationen oförändrad. Åke låg fortfarande och hade ont.
– Jag är ju helt bunden till sängen numera, eller rullstol om jag får hjälp att ta mig till den. Så jag hade ingen möjlighet att ta mig ut själv. De ifrån hemtjänsten konstaterade att de inte hade kunskapen att hjälpa mig med katetern, så de ringde också och stötte på kommunens larmansvariga. Sen åkte de.
Och tiden fortsatte gå. Vid tre ytterligare tillfällen larmade Åke Sjöholm, då smärtan bara tilltog. Reaktionen från personen som svarade var märklig, menar han. Ingen riktig förståelse för allvaret.
– De har ju varnat mig på sjukhuset att det kan vara farligt med urinstopp om det inte åtgärdas. Och det gjorde så fruktansvärt ont, det går inte att beskriva. Till slut tuppade jag av, jag var borta ett tag. När jag vaknade ringde jag 112.
Då var klockan drygt 11.30, och den gången togs Åkes olidliga situation på allvar. Larmoperatören kontaktade omedelbart kommunens larmfunktion, och inom tio minuter var en sjuksköterska på plats.
Hon såg omedelbart till att Åke fick lätta på trycket, och när han hämtat sig frågade han sköterskan varför det dröjt så. ”Det första jag hörde om det här var fem minuter innan jag kom hit. Jag släppte allt och åkte”, blev svaret.
”Det här är inte första gången det händer”
Ett par veckor efteråt är han fortfarande öm över magen, men värre är känslan av otrygghet.
– Jag är 80 år gammal, men nu jag är rädd. Riktigt rädd. Det här är inte första gången det händer, bara för ett par månader sedan tippade jag ur rullstolen. Den gången blev jag liggande på golvet i 1,5 timme. Det gjorde inte ont på samma sätt, men jag betalar ju maxavgiften för hemtjänst och trygghetslarm. Nu känner jag mig inte trygg!
Åke Sjöholm har efteråt tagit upp det hela med Karlstads kommuns hemtjänstchef, som lovade titta närmare på det hela och återkoppla. Men än har inget hörts.
– Jag funderar faktiskt på att polisanmäla det här, det kunde ju ha slutat illa. Jag tycker det är över gränsen till underlåtenhet.
Kommunen: ”Om något brister ska vi rätta till det”