Den tidigare radioprataren Mattias Persson har profilerat sig som såväl Elvis-fan som dansbandsfantast. I jobbet som chef för Fonus i Karlstad får han användning av sina kunskaper som inbiten ”musiknörd”.
– Personligen känns det värdefullt att få göra den sista resan, det sista avskedet till något fint.
Vid allhelgona strömmar människor till kyrkogårdarna för att tända ljus på sina anhörigas gravar. För de som av olika anledningar vill men inte kan, hjälper Mattias Persson och hans kollegor på Fonus-kontoret till.
– Är vi svenskar dåliga på att besöka våra anhörigas gravar? Det är den vanliga frågan. Men det är vi inte, det handlar ju om att vi flyttar runt på ett annat sätt nu än förr. Man kanske inte kan åka till graven i exempelvis Karlstad, men vill kanske ändå att det ska tändas ljus där. Då är den här möjligheten jättebra.
Det blir ett lite speciellt möte. Just nu befinner han sig delvis på sina kunders sida. Anhörig, i stället för begravningsentreprenör.
Vikten av att formulera eventuella önskemål vid sin död, till exempel genom vita arkivet, kommer på tal. För, som Mattias Persson uttrycker det, det är aldrig för tidigt, däremot kan det vara för sent.
– Man pratar lite för lite om de här grejerna. Samtidigt som det ju kan vara den finaste gåvan du kan ge dina närmaste, att de vet vad du önskar dig. För livet är skört.
”Då var det inte så coolt att lyssna på Elvis i smyg...”
I närheten av där Mattias Persson växte upp i Skoghall – innan krav på källsortering – fanns en container där diverse prylar hamnade. Skräp för vissa, skatter för andra.
– För oss barn i tio-, elvaårsåldern var det jättespännande. Där hittade jag sådana här gamla reklamsinglar som jag började spela hemma. Då byggdes musikintresset upp, även om jag så klart också fått med mig det från pappa.
Med en dansbandsmusiker till pappa var musiken alltid ett självklart inslag hemma hos Mattias Persson.
– Han spelade bland annat i Nori Engmans orkester på 1970-talet, de var ett hårt turnerande dansband med spelningar tre kvällar i veckan.
Runt tolvårsåldern upptäckte Mattias Persson Elvis Presley, som genom åren har fortsatt vara en ”central mittpunkt” för hans musikintresse. Men hur poppis blev man som ung med de musikpreferenserna månntro?
– När mina kompisar hade jackor med ryggtryck av Saxon och treradiga nitbälten? Nej, då var det inte så coolt att lyssna på Elvis i smyg... Men jag har varit rätt duktig på att handplocka låtar till kompisar som jag tror att de egentligen skulle gilla på fester och sådant.
Som 17-åring i början av 1990-talet kom han in i radiosvängen genom Värmlandskanalen Radio Solsta, föregångaren till nuvarande KN-radio. Förutom att han fick lära sig tekniken och att göra egna program, blev mötet med kanalens ”gamla musikrävar” en ovärderlig kunskapskälla att ösa ur.
– De hade ju kommit mycket längre i sitt musiksamlande, hade 10 000-tals vinyler och visste allt om vem som hade skrivit en låt och vem som hade spelat in den först. Jag var som en svamp som sög i mig all information och fick låna skivor som jag inte ens visste fanns.
Efter lite mer än ett decennium testade han vingarna och lät starta en egen rockförening.
– Genom föreningen började jag arrangera spelningar och ge ut skivor med lokala band för att ha råd med hyra och Stimlicens. När Radio Solsta gick i graven, startade KN-radio upp i skarven där man fick börja använda reklam i närradio och på det viset kunde finansiera radion.
De senaste 20 åren har han hoppat mellan chefspositioner inom flera till synes vitt skilda branscher och företag. Samhall, bemanningsföretag och skogsföretag bara för att nämna några. Men i hans ögon finns en röd tråd.
– Jag hade länge funderat på begravningsbranschen. Genom att ha varit chef, bland annat inom HR-området, har jag coachat medarbetare i såväl sorg som glädje. Som jag ser det är det just människor som jag hela tiden arbetar med, oavsett bransch. Arbetet med de avlidna är en ganska liten del av själva jobbet, det är ju de anhöriga som är mina kunder.
Från att ha börjat som kundrådgivare hos en ”kollega i branschen”, tog han i somras över som chef för Fonus i Karlstad.
– Personligen känns det värdefullt att få göra den sista resan, det sista avskedet till något fint. Ceremonin är ju många gånger till för de anhöriga, men jag tycker att den också ska spegla den avlidnes liv på något sätt.
Förutom val av kista eller blomsterarrangemang, handlar det inte minst om musikvalet. På så vis får han också användning av sitt musikintresse, menar Mattias Persson.
– Som musiknörd ut i fingerspetsarna hjälper jag gärna anhöriga att hitta rätt låtar, annars är det lätt att det blir de klassiska begravningslåtarna. Men jag försöker hjälpa till att fånga upp vad den avlidne tyckte om, eller en text man tycker beskriver livet för personen. Jag har haft begravningar med allt från Iron Maiden till dansbandsmusik.
Listan på de mest efterfrågade låtarna toppas fortfarande av Mando Diaos ”Strövtåg i hembygden”.
Men hur tänker Mattias Persson gällande musikvalet på sin egen begravning?
– Det där ändras hela tiden varje gång man hör en låt på en begravning, och jag kan ju inte ha ett potpurri av låtar som är tre timmar långt... Även om det går jättebra med inspelad musik på en begravning, är det också väldigt fint att ha levande musik som komplement. En solist kan bli pricken över i:et och en upplevelse för dem som sitter där.
Någon Elvis-låt får man anta att det blir?
– Jo, men han gjorde drygt 700 låtar... Vilken ska jag ta? Fast det lutar åt att det blir Alf Robertsons ”Tänker nästan jämt på dig”, som är en översättning av ”Always on my mind”. Men sedan får ju de som är kvar efter mig får bestämma.
Det bästa med jobbet är helt klart variationen, tycker han.
– Det är verkligen inte bara ett kontorsjobb, utan man är ute på fält och man får träffa anhöriga. Dessutom får man vara i fina kyrkor. Inte för att jag är religiös eller så men det är väldigt fina, rogivande miljöer att vara i.
Men visst finns det stunder då jobbet är särskilt tungt, medger han.
– En barnbegravning vänjer man sig aldrig vid… Och gör man det kanske man har jobbat för länge. Men sådana sker inte så ofta och det är tur.
Att möta människor i sorg är väldigt speciellt.
– Sorg kan ju se ut på så många olika vis. Aggressiv, ledsam, hysterisk och ibland likgiltig. Man vet aldrig vad man ska möta hos de anhöriga. Att kunna ta folk på ett bra sätt är nog a och o i det här jobbet.
Under alla helgons dag samlar Fonus Karlstad ihop personalstyrkan för att tända omkring 300 gravljus på kyrkogårdar i bland annat Karlstad, Kristinehamn, Forshaga, Hammarö, Filipstad och Storfors.
– I fyra år nu har Fonus-kontoren i hela landet haft den här tjänsten och efterfrågan har ökat för varje år. Vi får kartor på var gravarna finns och så sprider vi ut oss. När vi har tänt ett ljus skickar vi en bild på graven via sms, och i minneslundar brukar vi ställa ljus i en hjärtformation. För det viktigaste är kanske inte att man själv åker till graven. Att man tänker på den som gått bort är minst lika värdigt.