LEDARE: Regeringen vill göra livet svårare för de fattigaste – tro inget annat

Ledare
PUBLICERAD:
Med en inflation på över nio procent, har kostnaden för en matkasse ökat därefter. Fler hushåll tvingas snåla med maten.
Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT
När ”Mona” förra veckan berättade öppenhjärtigt om hur det är att vara fattig i Värmland under rusande inflation och höga elpriser, hörde många privatpersoner av sig till VF för att erbjuda sin hjälp.

Det brukar vara så. Människor är empatiska varelser som inte vill att andra ska fara illa. Berättar någon en trovärdig berättelse som gör att vi ser människan bakom, vill vi hjälpa till.

De flesta av oss vet ju att det, om saker och ting var annorlunda, kunde ha varit vi som stod där i utsattheten. Efter att ha förlorat jobbet, brutit upp från en relation eller blivit utförsäkrade från sjukförsäkringen.

Kanske står många av oss redan och balanserar på gränsen. Vi ser ökade resekostnader, ökat elpris och en förbluffande dyr matkasse påverka de tajta marginalerna – och får på det beskedet att hyresvärden vill att hyran nästa år ska höjas med tio procent alternativt att bolåneräntan rusar.

160 000 svenskar lever i dag på existensminimum på grund av skuldsanering. Ett par hundratusen till har skulder till Kronofogden. Runt 340 000 till fick ifjol ekonomiskt bistånd, socialbidrag, någon gång under året och får väl antas leva på existensminimum stora delar av året. Med årets kostnadsökningar kan man väl anta att antalet blir högre i år.

Därutöver finns förstås hundratusentals fler som ligger farligt nära fattigdomsgränsen där en enda dags karensavdrag eller en enda hög elräkning innebär skillnaden mellan att kunna äta sig mätt alla dagar i månaden eller gå hungrig.

I det läget är det begripligt att ”Mona” och andra ekonomiskt utsatta tittar mot biståndspengarna och, som ”Mona” tycker i VF, att ”de kanske skulle sänka våran u-landshjälp och låta pengarna vara kvar i Sverige i stället”.

Vad ”Mona” missar är att det i dag inte finns en politisk majoritet som tycker att hon borde få mer pengar alldeles oavsett med hur mycket pengar biståndsbudgeten skulle sänkas. Det fattas inte pengar att ge till de fattigaste svenskarna. Högerpartierna tycker bara inte att de är värda mer pengar.

De säger det ju rakt ut när de pratar om bidragstak, även om ett skarpt regeringsförslag fortfarande saknas. Moderaterna menar dock i sin senaste budgetmotion att ett hushåll aldrig ska kunna få mer i bidrag och ersättningar än 75 procent av ett arbete till lägsta lön.

Det skulle innebära ett bidragstak för ett hushåll, oavsett storlek, på under 20 000 kronor. Lägstalönerna i de allra flesta kollektivavtal ligger under 25 000 kronor – för outbildade inom exempelvis Kommunal så lågt som 20 000. Ett bidragstak på 75 procent skulle alltså kunna ge ett hushåll så lite som 15 000 kronor i månaden! För singelhushåll inga problem, men med en eller två vuxna och några barn blir det snabbt tajt.

Begrunda nu att samma höger som pratar bidragstak därtill pratat vitt och brett i många år om behovet att till och med sänka lönerna för ”enkla jobb” med kanske så mycket som 25–30 procent… Det ska helt enkelt ”alltid ska löna sig att jobba” som sagt.

Hittills har det flaggats för att taket bara är tänkt för dem som får försörjningsstöd på grund av arbetslöshet och inte kvalificerat sig för a-kassa. De som ”kan” jobba. Sjuka ska alltså inte omfattas. Men vem bestämmer vem som är sjuk och vem som är arbetsför? Många har trots allt hamnat på socialen för att de nekats sjukersättning av Försäkringskassan.

Själv hoppas jag ju att ”Mona” och andra som lever i ekonomisk utsatthet inte bidrog till att rösta fram den regering som nu kommer att anstränga sig i fyra år för att göra vardagen ännu jävligare för dem.

Detta är en ledarartikel som uttrycker Värmlands Folkblads politiska linje, vilken delar arbetarrörelsens värderingar och är oberoende socialdemokratisk.