I tisdags vaknade jag med värk i stora delar av kroppen. Det stramade i låren och ljumskarna, liksom i hälsenorna. När jag satte ner högerfoten kändes det som jag dragit på mig hälsporre.
Även ryggslutet gjorde sig påmint, men inte mer än det brukar göra varje höst efter att jag sprungit framåtböjd med en klubba i handen i en timme.
Jag gjorde nämligen säsongspremiär i VF-innebandyn i måndags. Detta efter att ha missat de inledande två månaderna på grund av ryggbesvär.
Det låter konstigt, men det var en ynnest att vakna med träningsvärk. För det var inte mer än så. Den ischiasliknande smärta som avhållit mig från all fysisk ansträngning, förutom promenader, sedan i augusti känner jag inte av längre. Otroligt skönt.
Jag fegade lite i måndags och undvek närkamper så mycket som möjligt. Jag undvek också att sätta bollen i målnätet, trots att chanser fanns. Det stavas oförmåga.
Vi spelar tre mot tre utan målvakt med små målburar. Det innebär att en pricksäker avslutare snittar mellan fem och tio kassar per tillfälle. I måndags var jag så iskall att motståndarlaget öppnade en gata för mig i mitten för att i stället punktmarkera mina medspelare. Jag klandrar dem inte, det blev vinst varje gång. Sköt jag inte utanför hindrades bollen av en klubba eller ett ben.
Men nu när jag vet att ryggen håller ska det bli andra takter på måndag. Minst en pyts, helst två, utlovas.