Debatt: Putins oroväckande stormaktsanspråk

Ledare
PUBLICERAD:
Vladimir Putin har inte släppt stormaktsanspråken.
Foto: Ramil Sitdikov
När Putin börjar snegla mot ryssarna som bor i tidigare Sovjetrepubliker och pratar om Rysslands legitima revir gör vi rätt i att vara oroliga, skriver debattören Mats Parner.

När Sovjetunionen kollapsade år 1991, så förändrades Rysslands gränser inte på minsta sätt. Det som hände var att en mängd tidigare sovjetrepubliker – Ukraina, Belarus, Georgien, Moldavien, Armenien, Estland, Lettland, Litauen och så vidare – gick sin egen väg och blev mer eller mindre självständiga, i några fall mer, i andra mindre och i ett fall (Belarus) i praktiken inte alls.

I alla dessa forna sovjetrepubliker finns numera drygt 25 miljoner etniska ryssar.

Just den omständigheten tycks oroa och distrahera Rysslands sittande president avsevärt mer än den oroar och distraherar någon annan här i världen.

Vladimir Putins välkända påstående – att Sovjetunionens upplösning för 30 år sedan måste betecknas som 1900-talets ”största geopolitiska katastrof” – är anmärkningsvärt och syftar åtminstone delvis på de 25 miljoner ’utlokaliserade’ ryssarna (av vilka bortåt 8 miljoner lever i Ukraina). Men Putins utsaga är inte bara sensationell; den låter oss ana huvudkomponenterna i hans världsbild:

Det är självfallet inte så att Putin vill återvända till Sovjetsystemet. Hans böjelser är andra. De handlar om vad som enligt hans uppfattning är Rysslands legitima revir på den historiska och politiska scenen. ”Ryssland har under sin mer än tusenåriga existens alltid åtnjutit privilegiet att föra en oavhängig och självständig utrikespolitik. Vi tänker inte i något avseende ändra denna tradition.”

Så föll hans ord vid den säkerhetspolitiska konferensen i München i februari 2007. Där betonade han också att ett världspolitiskt system med enbart USA i ledarrollen är ohållbart och förkastligt. Kandidatländer med tydliga ledarambitioner finns även i öster.

Ett par månader efter införlivandet av Krim i mars 2014 framhöll Putin återigen att han inte ville nöja sig med en andraplansroll: ”Den ryska björnen tänker inte be någon om tillåtelse. Han betraktas som tajgans härskare, och jag är säker på att han inte avser att flytta. Han ger aldrig upp tajgan till andra.”

I en intervju publicerad i Financial Times i juni 2019 strök Putin än en gång under Rysslands historiska stormaktsanspråk. Samtidigt bröt han en lans för sitt hemlands särpräglade kultur med dess ortodoxa idéarv och dess ”traditionella värderingar”. Uppenbarligen ser han den så kallade Lagen mot gaypropaganda från 2012 som en del av detta hävdvunna värderingsmönster.

Men det verkligt nedslående i intervjun är Putins totalsågning av den liberalism som vi rätt allmänt hyllar i väst. ”De liberala idéerna har blivit förlegade” lät han förstå. Liberalismen kan nämligen aldrig ”förlikas med folkmajoritetens intressen.”

Turkiets Erdogan, Ungerns Viktor Orbán, Syriens Bashar al-Assad, USA:s näst senaste president samt, inte minst, det styrande prästerskapet i Iran kunde inte vara mer överens. De gjorde unisont tummen upp med tårfyllda ögon i samma blink som de tog del av den nyss citerade förkunnelsen.

Om Vladimir Putin mot all förmodan väljer att fly över Östersjön till oss en vacker dag, så kvalar han med lätthet in i Sverigedemokraternas partistyrelse. Där finns hans ideologiska meningsfränder.

För mig ligger det nära till hands att kontrastera Putin mot en ledare med helt annan framtoning: den nyligen bortgångne Michail Gorbatjov (1931–2022).

Under senare hälften av 1980-talet var Gorbatjov generalsekreterare i Sovjetunionens kommunistiska parti och en entusiastisk talesman för demokrati, öppenhet och vidsträckta ekonomiska reformer eller Glasnost och Perestrojka, som det kom att heta. I förhandlingar med Ronald Reagan pläderade han 1988 för ömsesidig nedrustning. De sista stridande förbanden i Afghanistan beordrades återvända till sina kaserner 1989.

Därjämte talade Gorbatjov om Europa som ett ”gemensamt hemman” med självskriven hemortsrätt även för sovjetstaten, och hans relationer till Kohl, Mitterand och Margaret Thatcher tillfredsställde högt ställda krav på förtrolighet.

Gorbatjovs strävanden att demokratisera Sovjetunionen var uppriktiga. Men något systemskifte ville han definitivt inte veta av; unionen skulle leva vidare och kapitalismen avvisas också fortsättningsvis. Emellertid hade landet i ca 70 år vilat på kommunistpartiets maktmonopol med ty åtföljande politiskt tyranni. Detta förde med sig att fördämningarna plötsligt brast och skansarna tömdes i samma minut som allting tilläts och allt öppnades upp. Ja, när de gångna decenniers massavlivanden och övergrepp med ens kom i dagen, så miste systemet sin legitimitet bland vanligt folk.

Gorbatjov hade sått vind men skördat storm. Hela imperiet kollapsade och upplöstes på nästan ingen tid alls.

På Michail Gorbatjovs 80-tal följde så Boris Jeltsins kaotiska 90-tal med oligarkvälden och kapitalistisk pånyttfödelse. ”Stora oredans tid”, välkänd från tidigt 1600-tal och från åren 1917–21 hade gjort rysk comeback.

Den forne underrättelsemannen och FSB-chefen Vladimir V Putin tog den politiska arenan i besittning 1999, till en början som premiärminister. Han bringade viss ordning ur kaos, fick rätsida på ekonomin och hade folkets stöd.

Men åtminstone från 2007 har tumskruvarna dragits åt. Rysslands embryonala demokrati har gradvis monterats ner och ”Väst” i allt hätskare ordalag utmålats som ärkefienden. Till detta ska vi addera Georgien 2008, Krim 2014, Syrien 2015, det amerikanska presidentvalet 2016 och angreppet på Ukraina tidigare i år.

En förödande storkonflikt kan dessvärre anas i tangentens riktning.

Mats Parner

Detta är en ledarartikel som uttrycker Värmlands Folkblads politiska linje, vilken delar arbetarrörelsens värderingar och är oberoende socialdemokratisk.