Mer än en månad efter valet har killen som ledde regeringsalternativet som, till skillnad från Magdalena Anderssons gäng, påstods vara ”helt överens” inget färdigt regeringsförslag än. I dag bad han talmannen om två extra dagar för att knyta ihop paketet.
Allt går jättebra, fick vi höra förra veckan när Ulf Kristersson avrapporterade till talmannen. Förhandlingarna om regeringsbildningen följde tidsplanen, betonades det med emfas.
I dag är vi nog inte ens säkra på att Kristersson ens har klart vilka partier som ska sitta i regeringen än? Det lät inte riktigt så när han mötte pressen efter sitt talmansmöte i dag.
”Vi är i princip helt klara”, menade Kristersson.
”Det är några detaljer som vi vill reda ut.”
”Inget är klart förrän allt är klart.”
”Vi är överens om det jag säger här i dag.”
”Jag behöver ett par dagar … vi behöver ha ett par dagar för att reda ut ett antal saker som inte är av avgörande betydelse för själva slutsatsen, men som ändå påverkar vår vilja och möjlighet att presentera helheten.” (Vad betyder detta överhuvudtaget?!)
Kristersson kände sig dock ”säker” på att vi närmar oss en ny regering.
Och sen började han käfta med journalisterna på plats som ställde honom mot väggen om vad han tidigare påstått om samstämmigheten i det blåbruna regeringsunderlaget.
”Jag uppfattar inte att någon är stressad”, sa en påtagligt stressad och nervöst skrattande moderatledare.
Två dagar till bara.
SD:s förhandlare som såg på lär ju gnugga händerna.
För vad som däremot är ställt utom allt tvivel är ju att hela det här spektaklet som nu ramlat i Kristerssons knä handlar om att Sverigedemokraterna vill visa vem som bestämmer. Vad är de där ”antal sakerna” som ligger i vägen för en omröstning om Kristersson som statsminister?
Det är klart att det är SD som fattar att inte låta regeringsbygget gå för smidigt, det skulle deras väljare inte gilla när det till slut avslöjas vilken politik partiet till sist är berett att kompromissa bort. Upplevs de av sina väljare vika sig för ”billigt”, lär det kosta i väljarstöd.
Ja, överhuvudtaget lär det bli en utmaning för SD att balansera missnöjesröster med önskan att få riktig makt. Ju mer en del av etablissemanget partiet uppfattas vara, desto mindre tålamod lär deras väljare visa över att inte allt blir som utlovat.
Att Moderaterna i sin tur är skraja över en svekdebatt när väljarna man i valrörelsen lockade med bland annat löften om elpriskompensation redan från den 1 november fattar att det inte kommer att gå, syns på de senaste dagarnas attacker på Socialdemokraterna.
Varför driver inte Magdalena Anderssons övergångsregering igenom den kommande regeringens vallöften, ylar nu ledande moderater. Det är som att den avgående regeringen vill att en borgerlig regering ska tvingas ”starta i största möjliga uppförsbacke”, menar Moderaternas närings- och energipolitiska talesperson i ett debattinlägg.
Allt skulle bli så bra så snabbt om de blåbruna bara fick ta över. Så lät det i valrörelsen. Men det är väl nu polletten till slut trillat ner att väljarna faktiskt också förväntar sig att få utdelning på löftena. Snabbt.
Och när det inte går, när ingen regering och ingen regeringspolitik är färdig att klubbas ens efter en månads förhandling, ja då får man fortsätta skylla på att det ändå på nåt sätt är Magdalena Andersson som lägger krokben.