Vi är på väg mot guppet i vägen

Krönikor
PUBLICERAD:
Ismael Ataria orkar inte ängslas mer inför vad som spås bli en krisvinter.
Foto: Martina Holmberg / TT
När jag var barn åkte vi ofta på fisketur med farfar och farmor. Vi åkte alltid till samma lilla tjärn utanför Hagfors där det fanns gott om både abborre och gädda. Min farfar hade en beige Volvo 240 som han kallade ”Pärlan”. På vägen mot tjärnen, någonstans mellan Dragsjöberg och Gustav Adolf fanns ett gupp mitt i den dammiga grusvägen.

Alltid när farfar närmade sig guppet brukade han gasa på och ropa ”Hôll i er för nu kommer det!” Det hela var inte mer dramatiskt än att det kittlade till i magen men jag kommer ändå ihåg hur pirrig jag kände mig strax innan, fjärilarna började redan flyga en kilometer innan guppet och nå sin kulmen innan farfar sa ”Hôll i er!” När väl bilen gled ned i dälpan blev det alltid lite av en antiklimax, själva guppet motsvarade liksom aldrig själva förväntningen inför det.

Det är en jobbig tid att leva just nu. Kriget i Ukraina har satt världen i ett tillstånd av ständig oro. Energikrisen, lågkonjunkturen, gasledningsattacken, politiskt rävspel och gud vet allt skit vi dagligen konfronteras med. Den ena käftsmällen verkar bara leda till den andra. Jag orkar inte ens gå in på tillståndets jävlighet med det känns mer och mer som ett riktigt ”klusterfuck”.

Det varnas inför den stundande vintern. Hushållens ekonomi sjunker som en sten och det blir bara dyrare och dyrare att leva. Folk kommer få lämna sina hus och hem. ”DET KOMMER BLI EN VARGAVINTER”, ropar tabloider, politiker och profeter. Jag vet inte om det är självbevarelsedrift eller ren regression men jag kommer på mig med att medvetet vända dövörat till. Jag orkar inte ängslas mer. Jag är en orolig själ och det sista jag behöver nu är ännu mer vatten på min neurotiska kvarn. Kanske är det i mitt tillstånd av regress som jag söker mig ner i barndomens minnesbank då nostalgi är ett lugnande gift. Att i tanken återigen sitta i farfars 240 på väg mot den kittlande vägbulan skapar en känsla av igenkänning och trygghet. Det slår mig plötsligt, kanske vi som samhälle är på väg mot den där stora vägbulan. Sitter vi inte alla i samma bil och känner fjärilarna flaxa i magen? Nu snart händer det! VARGAVINTERN kommer! Hur ska det gå, hôll i er!

Vi sitter maktlösa i baksätet och kan inget annat göra än att vänta in det som komma skall. Kanske haltar min parallell något men precis som min barndoms vägbula aldrig motsvarade förväntningen så är det kanske samma sak med samtiden vi lever i nu. Jag kan nästan lova er alla att vi även kommer ta oss genom den här perioden, även om det blir tufft så kan jag garantera att det finns ett slut på jävligheten. Vi kommer se tillbaka på även den dystraste av tider och häpna över hur väl det mesta ändå löste sig. Min floskel är så klart en klen tröst i ett fattigt hem. Inget peptalk i världen kan stilla ett sinne vars sikte riktat in sig för att kroniskt oroa sig för saker. Men låt oss i alla fall försöka att ta oss an den stundande hösten och vintern med tillförsikt och förtröstan. Vad är det värsta som kan hända? Kanske vi bara blir förvånade hur mycket vi oroade oss i onödan?

Instagram

Foto: Privat

September och vi fyller förråden.

Foto: Anders Wiklund/TT

Veckans ord

Kaffe

Plus & minus

Plus: När caféets första kopp når min mun och den fylliga drycken exploderar över smaklökarna.

Minus: När kaffekoppsjäveln kostar lika mycket som en calzone gjorde 1999.