Hoppa till huvudinnehållet

Plats 57: ”Jag önskar att någon annan gjort det 2–1-målet – känslorna tog över”

Publicerad:
Reporter Johan Ekberg
Johan Ekberg
johan.ekberg@vf.se
Dick Axelsson, mitt bland de fans som under tiden i Färjestad älskade honom så mycket.
Dick Axelsson, mitt bland de fans som under tiden i Färjestad älskade honom så mycket. Foto: Linn Malmén

I en hel karriär väckte Dick Axelsson känslor – åt olika håll.

I en stor intervju berättar han nu om kärleken till Värmland, hur Håkan Loob var hans räddare i nöden och slutspelsmålet mot Färjestad han önskar var ogjort – med tanke på sprickan till FBK-fansen det skapade.

Den 12 december, 2008. Då anlände han till Färjestad Dick Axelsson, sparkad av Djurgården.

– Det hade varit en okej säsong, men Djurgården tyckte jag inte la manken till i gymmet... De tyckte inte jag ville något – på nåt märkligt sätt, säger Dick Axelsson och lägger till i nästa andetag:

– Det är jag väldigt tacksam för i dag.

För det som Djurgårdens missnöje gav, det var starten på en kärlekssaga mellan Dick Axelsson och hela Värmland.

Och det med 31 på ryggen, av en ren slump.

– Jag träffade ”Tobba” (Sköldstrand, materialare) som gav mig nummer 31 som ju generellt är ett målvaktsnummer. Det var den enda tröjan som fanns ledig. Jag tror ”Crippe” Söderström hade haft den innan. Så de sprätte bort hans namn, satte dit mitt.

En 21-årig Dick Axelsson vågade inte annat än att tacksamt ta emot den siffra han fick.

– Jag kände en nervositet utan dess like. Jag var inte jättegammal, så jag tror inte jag sa ett ord i början. Jag var inte kaxig på den tiden, hade knappt varit utanför Stockholmstrakten och det jag hade fått höra, det var att stockholmare inte passade in i Färjestad.

Du startade med en uppförsbacke?

– Verkligen. Men det var tack vare Peter Nordström och Andreas ”Sälen” Svensson, som jag kände från inlineshockeyn, jag fick in en fot.

Dick Axelsson, Mikael Johansson och Jesper Mattsson – kedjan som hittade kemi på vägen till 2009-guldet.
Dick Axelsson, Mikael Johansson och Jesper Mattsson – kedjan som hittade kemi på vägen till 2009-guldet. Foto: STEFAN JERREVÅNG / TT

Och väl på plats, visade Dick Axelsson på isen sina kvaliteter. 18 poäng på 21 grundseriematcher, och sen ett slutspel som slutade med SM-guld.

– Om jag ska vara helt ärlig var det guldet rätt självskrivet. Det var inte många matcher vi förlorade, att komma till Färjestad det året var som att komma till en öppen buffé.

”Jag ville inte åka...”

Flytten gav ett guld, och ett lyft i karriären.

Men redan efter några månader var det roliga över, Detroit Red Wings – som hade draftat Axelsson tre år tidigare i andra rundan – ville ha över honom till Nordamerika.

– En jäkla lurig historia... Jag ville inte åka. Min tanke var att bli en bättre SHL-spelare, ha självförtroende för att faktiskt kunna slå mig in i NHL. Men jag blev mer eller mindre tvingad att åka över. Mitt mål i livet hade aldrig varit NHL, det var att bli en av de bästa i Europa.

För på plats i det USA han inte ville åka till i vantrivdes Axelsson.

– Jag blev blåst. Än i dag får jag tacka Håkan Loob som löste allt, säger han och berättar:

– Jag var inne hos tränaren, sa att jag ville hem men gjorde sen som de ville och gav AHL chansen någon månad till. Men till sist funkade det inte längre, jag satt mest på läktaren och ville verkligen hem. Då var allt frid och fröjd, agentfirman jag hade då vågade visserligen inte riskera att göra sig ovän med Detroit för min skull så jag fick boka min flygresa själv. Och sen hemma i Sverige, fick jag beskedet att jag var avstängd för att jag ”bara åkt hem”.

– Men som tur var hade jag Håkan. Annars hade jag nog inte spelat hockey på flera år.

Stjärnspäckat lag

Med sitt namn och sin status i NHL fixade Loob en lösning, och Dick Axelsson skrev på för 1,5 år med FBK. Ut i kvarten år ett – men sen en kraftsamling sommaren 2010 där den återvändartrend Axelsson själv satt tonen för bara fortsatte.

Frögren, Wallin, Berglund, Prestberg och Sevc – alla kom de tillbaka.

– När jag har spelat i Färjestad har det nästan varit guldgaranti innan säsongen. Ett sjukt namnstarkt lag, det året också. Vi får väl tacka Bastiansen och Holtet för guldet, det är bland det bästa jag sett.

Dick Axelsson med guldhjälmen på plats på torget efter guldet 2011.
Dick Axelsson med guldhjälmen på plats på torget efter guldet 2011. Foto: Erik Martensson / TT /

Andra guldet – och andra gången slutet på en FBK-sejour för Dick Axelsson som överraskade många då han skrev på ett ettårskontrakt med Modo.

Elva år senare, hymlar han inte med varför.

– Rundqvist ville inte lätta på lädret. Och jag fick otroligt mycket bättre erbjudande runt om i Sverige, de erbjöd mig 50-60 procent mer lön än Färjestad.

– Jag krävde inte att FBK skulle matcha det, men att jag skulle få betydligt mer än jag hade haft. Då hade jag ändå gjort en del bättre insatser. Till slut släppte Rundqvist mig, och jag kunde inte säga nej till de som gav mig fenomenalt mycket mer lön.

Var nära att återvända

En sämre säsong i Övik senare återupptogs diskussionen, och nu var Axelsson och Rundqvist inte lika långt ifrån varandra.

– Jag gick upp 50 procent första året, sen gick jag ned 75 procent. Det är det som är faran med ettårskontrakt, skrattar Axelsson:

– Vi hade en dialog, jag hade haft ett rätt mediokert år där jag varit skadad mycket. Så jag var ute efter en nystart, och hade dessutom på den tiden en flickvän från Göteborg. Ändå var det ett av de svåraste klubbvalen jag gjort i mitt liv.

I Färjestad var Dick Axelsson en stor publikfavorit.
I Färjestad var Dick Axelsson en stor publikfavorit. Foto: Mikael Lindblom

Hur han blev klar, tillhör också en av de märkligare upplevelserna i karriären. För efter att VF avslöjat att Axelsson var överens med Frölunda, gick klubben ut med en nyhet på egna sajten och dementerade uppgifterna.

Bara för att fyra dagar senare, på samma sajt, bekräfta Dick Axelsson som ett klart nyförvärv.

– Mats Grauers (ordförande) försökte sätta käppar i hjulet, han hade sagt att jag inte var välkommen. Men bland andra ”Kenta” Johansson och Joel Lundqvist gick i god för mig.

”Ville verkligen till FBK”

Två år där, tre år i Davos. Men 2017, då var det dags att sluta cirkeln.

– Jag bestämde mig rätt tidigt: Jag ville verkligen till Färjestad. Jag blev skadad sista året i Davos, förstod tidigt att jag inte skulle bli kvar. Och den enda klubben jag pratade med då, det var Färjestad.

Varför?

– Jag hade blivit lite mer vuxen, hade börjat förstå hur bra jag haft det i Färjestad. Och Håkan Loob skulle precis avgå, mitt kontrakt var det sista han skrev på. Så cirkeln blev sluten – på många sätt.

– Min räddare i nöden, som var där en sista gång, och tog mig till det Värmland som alltid varit hemma för mig. Även fast jag är stockholmare.

Hur har det blivit så?

– Jag har alltid trivts så otroligt bra kombinerat med alla framgångar jag haft, och alla kompisar som jag skaffade. Värmland och Karlstad var det jag kallade hem, och jag har fortfarande väldigt mycket känslor kvar... Staden, klubben, klacken – jag saknar den tiden.

”Otroligt tråkig grej”

Dick Axelsson tystnar, och den sprallige ofta lite virriga 35-åringen byter tonläge.

– Det tråkigaste är när vi året efter jag lämnade slog ut Färjestad i semifinalen med Djurgården – och jag fick större delen av fansen emot mig...

– Det var, om jag ska vara lite blödig, en otroligt tråkig grej. Det sitter kvar hos mig. För annars har det varit kärlek, i stort sett rakt igenom från fansen. Visst, jag förstår att det blev som det blev – vi var två lag som slogs om en finalplats. En sista semifinal för att få spela om en guldpeng, det var himmel eller helvete

Dick Axelsson prickar in 2–1-målet som tog Djurgården till final på Färjestads bekostnad.
Dick Axelsson prickar in 2–1-målet som tog Djurgården till final på Färjestads bekostnad. Foto: FREDRIK KARLSSON

För såklart, det stod ju skrivet i stjärnorna, att just Dick Axelsson skulle sätta det avgörande målet som slog ut FBK och tog Djurgården till final.

I Karlstad, precis nedanför ståplatsläktaren där känslorna kokade.

– Jag hade önskat att någon annan gjorde det där 2–1-målet, i match sju. Men där och då tog känslorna över.

Jag gissar det var svårt att inte fira ett sånt viktigt mål?

– Det är ju det. Men det var lurigt...

För genom åren har det varit en kärleksrelation, Dick Axelsson och Färjestadsfansen som hyllade honom med ramsan ”Våran Dick är störst i hallen”.

– Jag blir nästan tårögd nu när jag tänker tillbaka på det, säger han om ramsan.

– När man spelade tänkte man mest ”fan va kul...” Men nu förstår jag hur jag faktiskt var omtyckt, helt fantastiskt och helt sjukt.

Dick Axelssons personliga FBK-drömfemma

Målvakt: Jonas Gustavsson.

”Jag har spelat med många bra, som Salák och Nihlstorp, men det får bli ”Monstret”

Backar: Thomas Rhodin och Sanny Lindström.

”Jag är så rädd för att glömma någon – men det får bli ”Totto” och Sanny.

Forwards: Marcus Paulsson, Mikael Johansson och Dick Axelsson.

”Om jag nu skulle ha med mig själv så måste det sen bli ”Micke” Johansson – vi gjorde extremt många matcher tillsammans. Och Paulsson och jag kamperade väldigt mycket ihop i början. De fem plockar jag in i min kompisfemma. Det gör ont i själen att inte ta ut legendarerna, men Jörgen (Jönsson) spelade jag nästan aldrig med”.

Ramsan förevigades på en t-shirt som Färjestad sålde.

– En klassiker. Jag tror de sålde slut extremt fort, men jag har faktiskt en kvar hemma upphängd i garderoben. Fina minnen, ler han.

– Jag förstår faktiskt inte själv hur jag kunde bli så omtyckt. Men hur det faktiskt blev är grejer jag kommer berätta för barnbarnen när jag är 100 år gammal.

Frågan är om inte den där kärleksrelationen nådde son absoluta peak vid ett specifikt tillfälle, säsongen 2017/2018 – i en straffläggning mot HV71.

Dick Axelsson firar framför fansen efter straffen han aldrig kommer glömma.
Dick Axelsson firar framför fansen efter straffen han aldrig kommer glömma. Foto: Sanna Emanuelsson

– Lilagula tröjorna, mot HV... Jag har aldrig varit en kille som lägger straffar. Men nu hade vi missat extremt många, och jag sa till (Johan) Pennerborn att ”nu går jag in och avgör”, skrattar han.

– Det gick inte fort. Det var inte många skär. Men en visp, och sen upp i krysset. Den videon skulle jag gärna vilja ha.

Håller du det målet som ett av dina snyggare?

– Absolut. Den blev lite viral också. Men det var alltså bara för att jag tröttnade på att alla missade...

...och du var till och med så trött att du inte orkade med en fint?

– Exakt! Det kan se ut som jag åkte fram med världens bästa självförtroende, men det var mer att jag var trött på skiten – att jag ville hem.

"Levde på talang”

Men den säsongen blev den sista i Färjestad, tredje sejouren blev bara ettårig.

– Enbart ett socialt beslut, jag hade Nina (sambon) och grabben i Stockholm och hon var inte riktigt redo att bli värmlänning. Det sista året, åkte jag tusentals mil mellan Karlstad och Stockholm. Med facit i hand förstår jag inte hur jag orkade, men jag gjorde min poängmässigt bästa säsong.

Fyra säsonger i Djurgården, där han anslutit förr eller senare, har det blivit sedan dess. Men nu är elitkarriären över, men Dick Axelsson finns registrerad för Brödernas Hockey i division 3.

– Vi får se hur många fredagskvällar 21.30 jag kommer komma loss, skrattar han.

– Jag har slutat extremt många gånger. Till en början känns det alltid bra, men nu när regn och mörker kommer på hösten kommer det där jäkla hockeysuget tillbaka. På något sätt kommer jag fortsätta.

Det är för roligt?

– Det är ju det. Jag älskar matcherna, kroppen värker efteråt och det är knappt jag kan gå vissa dagar – men hockey är det roligaste jag vet.

Dick Axelsson under sista sejouren i Färjestad, där han gjorde sin poängmässigt bästa vinter.
Dick Axelsson under sista sejouren i Färjestad, där han gjorde sin poängmässigt bästa vinter. Foto: Håkan Strandman

Vad är du mest stolt över när du blickar tillbaka på elitkarriären?

– Det jag vunnit. Schweiziskt guld, två guld med Färjestad och ett VM-guld. Det är det jag brukar skryta för barnen om, säger Dick Axelsson.

– Det jag tycker är tråkigast är att jag inte nådde upp till 100 landskamper.

Hur många gånger har du fått höra ”om du bara var lite mer seriös...”?

– ...så hade jag varit bäst i världen och spelat i NHL. Men nej, jag tror inte på det där. Då hade något annat blivit sämre. Jag var mig själv, gjorde min grej. Jag tror inte jag blivit bättre om jag lagt mer krut i gymmet.

– Jag levde på talang, och den tog mig jäkligt långt. I dagens ishockey kan man inte längre göra det. Det är för fysiskt, det går för fort.

Som pensionerad spelare följer Dick Axelsson hockeyn ändå nära.

Dels som expert på Sportbladet, dels genom podden HockeyTutto. Förutom bonusgrabben Marlon, 10, har Axelsson och sambon Nina Wennerström, som jobbar som spelaragent bland annat inom ishockey, nu även fyraårige Winston tillsammans.

Läs mer om FBK Topp 90:

Läs också

Artikeltaggar

AHLDetroit Red WingsDick AxelssonDjurgårdenEuropaFBK Topp 90FärjestadFärjestad BK HerrHåkan LoobIshockeyJohan PennerbornJörgen JönssonKarlstadMikael JohanssonModoNHLSanny LindströmSHLSport

Så här jobbar VF med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.