Recension: "Olof Wretling lyckas väva samman det vackra och det fula”

”Olof Wretling är som mest övertygande när han lyckas väva samman det vackra och det fula, det finstämda och det skeva, det ömsinta och det smutsiga. Då är han ovanlig, och i allra högsta grad sevärd”, skriver Linus Gårdfeldt.

Bakgrundsstoryn till Olof Wretlings scenshow ”Kaffet – en berättarstandup” verkar nästan för bra för att vara sann. En ung komiker tar år 2004 nattåget från Umeå till Stockholm och hamnar av en slump i samma liggvagn som sina tre litterära idoler, de västerbottniska författarna Torgny Lindgren, Sara Lidman och P.O. Enquist. Föreställningen – liksom det vinterprat i P1 från 2019 som den bygger på – tar sin utgångspunkt i denna tågresa.

Som en ungefärlig kontext skulle man kunna säga att Wretlings resesällskap gjort för Västerbotten vad Gustaf Fröding, Selma Lagerlöf och Nils Ferlin gjorde för Värmland längre tillbaka i tiden – det vill säga etablerade sitt landskap som en nästan mytisk plats i den litterära geografin. Inga av författarna lever längre – P.O. Enquist var den siste att gå bort år 2020 – men deras litterära arbeten finns kvar. Och arvet, för den som verkar i samtiden.

Ett arv som Wretling inte verkar vara det minsta rädd för att ta sig an. Det är ju annars en risk att i en föreställning som är baserad just på berättandet som konstform frivilligt låta sig kontrasteras mot några av de verkligt tunga författarnamnen under det senaste århundradet. Men Wretling gör sin egen grej och låter samtalen i kupén med Lindgren, Lidman och Enquist utveckla sig i flera olika riktningar – där finns både resonemang kring dialekter som ett slags språkliga fingeravtryck, funderingar kring likheten mellan humor och höjdhopp, samt en fantastisk scen där de fyra börjar nypa och slå varandra för att bevisa huruvida det går att stjäla ordet ”aj” från någon annan.

Föreställningen präglas genomgående av ett slags lågmäld ömsinthet som jag verkligen kan uppskatta – speciellt i relation till en i övrigt ofta högljudd och konfliktsökande samtid. Wretling rör sig försiktigt framåt med lika delar humor, värme och finstämt allvar. Personligen tycker jag att Wretling är som bäst i den mer renodlade humorn, när det blir skruvat och skevt och lite konstigt – snarare än i de mer nedtonat berättande partierna, med återblickar och barndomsminnen. Mycket av föreställningens själva DNA ligger dock just i växelverkan mellan de båda, och jag tycker överlag att det fungerar mycket bra.

Mot slutet finns en ansats i en något mörkare och smutsigare riktning när Wretling gestaltar en person från kupén intill – som såklart har råkat delat kupé med Tove Jansson, Astrid Lindgren och Gunilla Bergström – och som hävdar att han uppskattar Janssons böcker om Mumintrollen mest, eftersom de skildrar ”ett skuggsamhälle” där det snortas kokain, där ”alla ligger med alla”, där Muminpappan går naken och Muminmamman ”döljer snippan med sin handväska” och Mårran har ”jobbat som hallick på Åland”.

Det är lite som att själva föreställningen har väntat på det där. Jag tycker att Wretling är som mest övertygande när han lyckas väva samman det vackra och det fula, det finstämda och det skeva, det ömsinta och det smutsiga. Då är han ovanlig, och i allra högsta grad sevärd.