Hoppa till huvudinnehållet

Debatt: Anmärkningsvärt många har svalt den ryska propagandan

Publicerad:
Reporter Värmlands Folkblad
Värmlands Folkblad
redaktion@vf.se
Den ukrainske presidenten Volodymyr Zelenskyj talar via länk inför FN generalförsamling tidigare i september.
Den ukrainske presidenten Volodymyr Zelenskyj talar via länk inför FN generalförsamling tidigare i september. Foto: Jason DeCrow

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Det är anmärkningsvärt hur många debattörer med vänstersympatier har köpt rysk propaganda inför och under invasionen av Ukraina rakt av, skriver Mats Parner och påminner om hur upprinnelsen till kriget skedde många år tidigare.

En journalist med rötter i Afghanistan – Mustafa Najem – blev av en tillfällighet den som på Facebook uppmanade vanligt folk att samlas vid Självständighetsmonumentet på Majdan i Kiev sent på aftonen torsdagen den 21 november 2013.

Hans vädjan hörsammades. Genast mötte tusentals protesterande upp, och demonstrationerna kom sedan att pågå dagligen i cirka 13 veckor med sammanlagt miljoner deltagare. Först den 21 februari 2014 upphörde opinionsyttringarna. Då hade 82–103 demonstranter och 14 poliser dödats i handgemäng, som efterhand blev allt våldsammare.

När allt detta hände i realtid var det svårt att få egentligt grepp om relevanta bakgrundsvariabler och om de aktivas målsättningar. Individerna i de folkmassor som infann sig på Majdan kunde på intet vis dras över en kam; diverse motstridiga agendor framstod som regel snarare än undantag.

Den omständigheten att Ukrainas dåvarande president, Viktor Janukovitj, just den 21 november 2013 helt oväntat meddelade att han inte tänkte skriva under det associeringsavtal med EU som förberetts i sju års tid kom i alla händelser att bli allra viktigast av de många faktorer som utlöste protesterna på Majdan. Annat tillkom. Dit hörde klandret mot det utbredda vanstyret, prisökningarna, korruptionen, rättsstatens fortgående förfall, det accelererande godtycket och hatet mot Janukovitj själv. Detta hat var klart berättigat. Presidenten styrde Ukraina som ett rent familjeföretag och berikade sig själv och de sina på typiskt och skamlöst oligarkmaner.

Ytterst låg Kreml och Vladimir Putin bakom Viktor Janukovitjs plötsliga ovilja att gå EU tillmötes. Från Moskva utövades intensiva påtryckningar, eftersom ett mot Västeuropa orienterat Ukraina sågs med oblida ögon på ryskt håll. Med ett paket innehållande lägre gaspriser och räntefria lån på 15 miljarder dollar slog ryssarna knockout på EU-kommissionärerna den 17 december (2013).

Dock hade the point of no return i det läget sedan länge passerats. Janukovitj kände sig, troligen med all rätt, hotad till livet, övergav därför Kiev för gott den 21 februari och reste först till Charkiv, landets näst största stad, och därifrån till Moskva. Samtidigt började tusentals små grönklädda soldater (och i förekommande fall också storvuxna sådana) av ryskt ursprung att utan vidare betänkligheter inta den ukrainska halvön Krim. Redan i månadsskiftet februari/mars hade Krim i praktiken annekterats av de nya herrarna i strid med internationell rätt. En vecka senare etablerades fakta även rent formellt.

För att rättfärdiga införlivandet arrangerades i all hast en folkomröstning om halvöns fortsatta status. Den ägde rum ett par dygn längre fram, söndagen den 16 mars, utan att distinkta alternativ klargjorts och utan varje tillstymmelse till debatt. Officiellt hette det sedan att valdeltagandet uppgått till 83,11 procent, trots att krimtatarerna bojkottade valet, och att 96,77 procent av de röstberättigade ville se en återförening med det Ryssland man en gång tillhört. De nämnda siffrorna hade antagligen tillyxats i gammal (ö)känd sovjetisk stil. Av de 30–50 procent som deltog i valet lär 50–60 procent ha förordat återförening med Ryssland.

I den här fasen inleddes även det lågintensiva hybridkrig som aldrig avvecklades under de kommande ca åtta åren och som utkämpades i östra Ukraina med brännpunkt i regionerna Donetsk och Luhansk. Grytorna hölls kokande av separatister importerade från rysk botten och har stötts, manskapsmässigt och materiellt, av Kreml. Något flygstöd har man dock inte erhållit.

När Putins Ryssland mot varje rimlig förmodan startade det fullskaliga, och i realiteten oprovocerade, kriget mot Ukraina den 24 februari nu i år, så motiverades detta i rent häpnadsväckande termer. Dels hette det att man ville förhindra och stävja det folkmord som Ukraina iscensatt i de östra regionerna, dels också att man hade ambitionen att de-nazifiera landet. Bägge dessa målsättningar är fullständigt verklighetsfrämmande. Det pågår inget folkmord i öster, och regimerna i Kiev må ha varit osedvanligt korrupta men ingalunda nazistiska.

Sant är att den regering som tillsattes efter Janukovitjs flykt, med chokladkonungen Petro Porosjenko som galjonsfigur, till en början hade fyra ministrar ifrån det högerextremistiska partiet Svoboda i sina led. Sant är även att stridande frivillighetsbataljoner av typen ”Aidar, Azov och Donbass” är allt annat än politiskt sympatiska. Ukraina må ha varit korrumperat och odemokratiskt i decennier, men jiddret om nazism är och förblir befängt.

Anmärkningsvärt många debattörer med vänstersympatier har köpt de ryska propagandaversionerna rakt av och brännmärker i stället den propaganda vars källsprång finns i väst.

Det stämmer att ”våra” medier ofta förenklar och förytligar, snedvrider, trixar och vinklar. Men de ägnar sig dessbättre sällan åt konstant lögnproduktion, vilket blivit något av en rysk specialitet (och faktiskt var så även under en stor del av Sovjettiden). Det finns påtagliga kvalitativa skillnader mellan nyhetsförmedlingen i öst och väst – till västs fördel.

Moskva prånglar oupphörligt ut bisarra föreställningar på temat att 2020-talets Västeuropa domineras av homosexuella, att de samkönade äktenskapen sprider sig som löpeldar, att vårt slutliga förfall bara är en tidsfråga … och att vi i Sverige kräver revansch för 1709 års nederlag vid Poltava. Som sanningsvittne har Vladimir Putin visat sig vara en Donald Trumps like.

Trots alla fel och brister är det kämpande Ukraina ett land som vi bör stå obrottsligt solidariska med.

Mats Parner

Artikeltaggar

DebattUkrainaUkrainakrigetViktor JanukovytjVladimir Putin